E-röstning ska utredas av en parlamentarisk kommitté, det beslutade regeringen i veckan. Jag är skeptisk till den idén. Om det, men också om att allt i livet inte kan vara enkelt och följa minsta motståndets lag i en större mening, handlar veckans lördagskrönika.

——————————————————-

Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

Minsta motståndets lag är inte alltid något ideal att sträva efter. Allt måste inte banaliseras, förenklas, tonas ned eller sockras, som fanns det en anledning att be om ursäkt för besväret i varje läge. Det är en glättig lära, i linje med lycko- och må bra i varje läge- och skapa det perfekta livet-hysterin i vår tid.

I torsdags beslutade regeringen att ge en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att göra en översyn av delar av valsystemet. Mycket som ingår i utredningsuppdraget är vettigt och viktigt. Men i uppdraget som formulerats av regeringen ingår även att: ”överväga möjligheterna att införa ett elektroniskt förfarande för röstning och rösträkning vid allmänna val, val till Europaparlamentet och nationella folkomröstningar”. Samt att: ”överväga både system som bygger på att röstningen sker i vallokaler och röstningslokaler och system som innebär att röstning kan ske via internet från andra platser än val- och röstningslokaler”.

Det kan – i synnerhet för oss som i nästan alla andra lägen är positiva till e-lösningar och ny teknik – låta bra och logiskt i ett första ögonblick: att förenkla röstningsförfarandet och utnyttja nya tekniska möjligheter som gör det möjligt att rösta från många olika ställen och med några snabba klick.

Men utöver att det vore en onödig reform – den försöker lösa problem som egentligen inte existerar, valdeltagandet i Sverige ligger på höga och stabila nivåer – tror jag även att det vore en mycket olycklig reform.

Mot e-röstning på distans talar både praktiska skäl som har med transparens, säkerhet, rösthemlighet och demokratisk kontroll att göra, och den större faran i att försöka banalisera och förvardagliga själva den demokratiska rösthandlingen.

Allt i samhällslivet behöver inte infantiliseras, som föll demokrati, utveckling, välstånd, frihet, solidaritet och trygghet från himlen helt fritt från människors ansträngningar, engagemang, ansvarstagande, samarbete, uppoffringar, hänsynstaganden, ställningstaganden och värderingar. Ingenting uppstår av sig självt, och det finns inga magiska genvägar.

Ett system med röstning via internet skulle oundvikligen skapa en stor osäkerhet kring de rent tekniska aspekterna: hur garanterar man att inga påtryckningar från andra äger rum mot enskilda väljare när sådana röster avges – problem med valfusk riskerar att bli långt större än det är i dag. Och hur garanterar man anonymitet, hur kan man utesluta sabotage och hur ska rösträkningen kunna kontrolleras?
Faran för att den demokratiska processen blir helt beroende av och måste sätta all sin tillit till teknisk kompetens på ett mycket olyckligt sätt är uppenbar. Transparensen försvinner.

Det är som statsvetaren Peter Santesson skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet: ”Varken kostnaden eller tidsspillan för rösträkning är särskilt besvärande med det rådande systemet. Varför investera i nya, kostsamma och osäkra system när inget uppenbart behov föreligger?”

Allt behöver inte revolutionsromantiseras som fanns de enkla plakatsvar som populister, extremister och konspirationsteoretiker generöst bistår med, men som alla andra, som sliter på i den krångliga vardagens och försöker ta ansvar, sensationellt nog helt missat. Såna svar finns inte, hur de marginella plakaten från politikens ytterkanter med sina enkla svar än blåses upp av dem som aldrig vill erkänna några målkonflikter. Det är fegt att låtsas som om de svaren fanns.

Men det finns också en större invändning att rikta mot hela problemformuleringen: att det måste bli smidigare än i dag att rösta. Varför då? Att avge sin röst i ett demokratiskt val ska vara något annat, något lite mer allvarligt, något lite mer formaliserat och något mindre vardagligt än att köpa en liter mjölk eller med ett förstrött klick deltaga i någon webbomröstning på vk.se. Allt behöver inte populariseras.

Föreställningen att det är en komplicerad uppoffring för en medborgare i en demokrati att behöva rösta, som vore det något påfund från ”politikerna” att tvinga iväg folk till vallokaler, är en del av den tycka synd om-snuttifiering av debatten kring politiskt intresse, politiskt engagemang och röstdeltagande som pågått alldeles för länge. Att rösta är att ta ansvar för något, tillsammans med andra.

Jag tror inte att man gör unga människor någon tjänst om man försöker inbilla dem att livet alltid kan gå som på räls;
att ingenting behöver vara krångligt, svårt och ta tid;
att man alltid kan vara stark och klok bara man vill;
att man aldrig behöver välja, avstå och prioritera vad man gör med sin tid, sitt liv och sitt engagemang;
att kunskap, kompetens och färdigheter går att kräva fram på silverbricka, utan egen insats, utan frustration, slit och övning;
att man alltid kan glida fram och nå sina mål, utan krav på sig själv och från andra.

Det är inte mycket begärt att man som medborgare sätter sig in någorlunda i de viktigaste frågorna inför ett demokratiskt val och avger en röst. Och den som av något skäl inte vill behöver inte, och ska inte tvingas. Röstplikt är en dålig idé.

Men de som klagar och suckar över att de behöver ägna någon timme var fjärde år för att utnyttja sina demokratiska rättigheter, att de hellre skulle göra något annat, att de inte har tid, att de tycker att det är för krångligt, att de inte bryr sig – de ska inte göras till utgångspunkt för reformer av valsystem och vallagar. Att den som gnäller mest utses till representant för alla andra är ett klassiskt misstag.

De problem som finns med lågt deltagande i vissa samhällsgrupper måste givetvis uppmärksammas och diskuteras. Och alla problem som finns med tillgänglighet till röstlokaler för personer med olika former av handikapp måste åtgärdas. Men att försöka väcka intresse för politik, eller att försöka stimulera ökat valdeltagande, genom att banalisera politiken och demokratin, är fel väg att gå. Det kommer surt efteråt, när illusionerna om det motståndsfria, enkla och banala, faller.

Demokratiska val är något viktigt och märkvärdigt, som kräver en viss ritual, det finns ingen anledning att skämmas för den inställningen.

Det finns saker i livet och i samhällslivet som inte är enkla, som inte är glättiga, som inte bör säljas med mördande reklam och som faktiskt förtjänar lite extra möda, uppmärksamhet och skärpning.