MIn lördagskrönika den här veckan:
Vem kommer att tala för de mest utsatta 2010?
Om ett samhälle med gott samvete kan se sig i spegeln eller inte beror på många faktorer. Men ett utslagsgivande krav på det samhälle som vill förtjäna beteckning gott måste alltid vara behandlingen av de allra mest utsatta. Solidariteten med de sårbaraste är både en förutsättning för och en bekräftelse av ett välmående, etiskt och utvecklat samhälle.
I Sverige pågår ett svårt missbruk av värdeord i verklighetsbeskrivningen. Skulle tidigare generationer – utslitna och prövade under mycket hårda liv på ett sätt som de flesta av oss i dag via vittnesmålen, statistiken och historieböckerna kan ana men kanske ändå inte fullt ut förstå – resa sig ur gravarna och höra vilka hysteriska överord som en del politiska aktörer använder för att utmåla dagens samhälle som ett lidandets mittpunkt, skulle de nog bli skitförbannade. Både moraliskt och språkligt, över överdrifterna och bristen på uppskattning av framstegen de lade grunden till.
Det finns många missförhållanden, mycket slit och hårda prövningar kvar även i 2000-talets Sverige. Men den politiska debatten når sällan fram till dem. Den kretsar istället ofta nästan hysteriskt kring vad som i ett större perspektiv är detaljer. Någon procentenhet i ett ersättningssystem, någon hundralapp i vaccineringsavgift, någon ojämnhet i en väg eller några ören i en skattesats kan blåsas upp till groteska proportioner, som gällde det liv och död.
Problemet är inte att sådana detaljer debatteras friskt. De är viktiga. De måste debatteras. Ibland kan de symbolisera samhällsutvecklingen. Ibland är de bara dåliga ursäkter för idélösa politiker att låtsas indignerade. Men irrelevanta är de inte. Problemet är i vilket tonfall och med vilka värdeord de debatteras.
För när nyhetsflödet till slut når fram till de verkligt lidande, och hysterikerna i debatten haft sitt party, då har värdeorden alltför ofta redan slarvats bort, tagit slut eller devalverats värdelösa.
Humaniteten och solidariteten med de allra mest utsatta, de allra längst ned, är en lika träffsäker indikator på hur utvecklat ett samhälle är som tillväxtsiffror, trygghetssystem och jobbstatistik, även om de alla ofta hänger ihop.
Till den mest utsatta gruppen i Sverige hör de hjälp- och asylsökande. Och till de mest utsatta av de utsatta hör de asylsökande barnen. I flykting- och asylpolitiken ställs värderingar på sin spets.
Den dåvarande socialdemokratiska regeringens kallsinniga behandling av och anklagande attityder mot de apatiska flyktingbarnen under förra mandatperioden hör till de skändligaste kapitlen i svensk politik under 90- och 00-talen. Har socialdemokraterna internt dragit några ordentliga och självkritiska slutsatser av det moraliska sammanbrottet inom partiets högsta ledning och riksdagsgrupp, är det i så fall inget man verkar vilja tala särskilt högt om.
När partiet i sina asylpolitiska utspel då och då lanserar nya förslag på det solkiga temat kommunarrest ligger misstanken nära att de överväganden som fick partiledningen att trots massivt motstånd i den offentliga debatten ändå misstänkligöra de apatiska flyktingbarnen fortfarande skvalpar om kring någonstans i partistrategernas analyser av vad som kan tänkas locka väljare i gränslandet mellan socialdemokratin och sverigedemokraterna.
I går rapporterade Ekot att antalet apatiska flyktingbarn nu på nytt växer, sannolikt som en följd av långa handläggningstider och hårdare asylpolitik.
Ett problem som minskade drastiskt i omfattning efter antagandet av den tillfälliga lag i vilken många av barnen garanterades uppehållstillstånd, tycks alltså vara på väg tillbaka.
Återstår att se om socialdemokraterna och moderaterna (som tillsammans, mot den övriga riksdagens vilja, röstade nej till amnesti för de apatiska flyktingbarnen 2005 och sedan bara motvilligt gick med på den tillfälliga lagen senare samma år) lärt av misstagen från förra mandatperioden. Nu är det moderaterna – som i dag otvetydigt rymmer starkare, liberala grupperingar internt i sådana här frågor än för bara några år sedan – som sitter i regeringsställning, medan socialdemokraterna, vars hållning är oklar, agerar från oppositionsbänkarna.
Reaktionerna på de nya rapporterna blir i viss mån ett test av om den breda rörelse som påskuppropet och fem av riksdagspartierna (kristdemokraterna, folkpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet) formade kring kraven på allmän amnesti för de apatiska flyktingbarnen 2005 lämnat bestående spår efter sig.
Både folkpartiet och vänsterpartiet krävde redan i går ett förtydligande av de nuvarande skrivningarna i lagen så att den individuella bedömningen av flyktingbarnens asylskäl får en starkare betoning. Någonstans är det märkligt att det ska behövas; kanske borde problemet sökas någon annanstans än i själva lagtexten. Men om förtydliganden kan hjälpa under tiden vore de välkomna.
I veckan kom också ännu en uppmaning till fler kommuner att ta emot ensamkommande asylsökande barn. Och regelbundet berättas om nya fall av obegripliga, inhumana och destruktiva utvisningsfall.
Det finns många saker som skapar ett gott, liberalt samhälle. En human asyl- och flyktingpolitik hör till dem. Men helt positiva är inte tecknen inför 2010.
Inom oppositionen har både vänsterpartiet och miljöpartiet varit hyfsat pålitliga och principfasta inom det här området. Men som det största oppositionspartiet, med en närhistoria av inhuman flyktingpolitik i regeringsställning, är det socialdemokraterna som präglar de rödgröna. Och vad Mona Sahlin vill i integrations- och asylpolitiken är minst sagt en obesvarad fråga. Signalerna är blandade.
Alliansen har i regeringsställning gjort en del bra saker – öppningen för arbetskraftsinvandring hör till de allra bästa. Men i övrigt är bilden mindre smickrande. Precis som med socialdemokraterna är det svårt att veta vad alliansen egentligen vill. Bakslagen har varit flera: skärpta regler för anhöriginvandring, trög hantering av frågan om vård för papperslösa och ett antal interna arbetsgrupper som likt S lämnat misstänkliggörande, oliberala, inskränkande krav på området integration och asylpolitik.
Retoriken har varit reserverad. Det är som om alliansen inte vågar driva den solidariska, öppna, liberala linje man har ansatser till och borde stå fullt ut för.
I värsta fall kommer socialdemokraterna och allianspartierna att i nästa valrörelse ängsligt lurpassa på varandra, sneglandes på sverigedemokraterna, och i något slags förebyggande syfte välja en grumlig, restriktiv istället för en tydligt liberal hållning i asyldebatten. Det vore sorgligt. Både allianspartierna och socialdemokraterna har bättre traditioner att knyta an till.
Men skulle det sker blir det upp till enskilda personvalskampanjer inom båda lägren att bryta det mönstret, och upp till väljarna att belöna de kandidater som satsar på liberal solidaritet.
