Etikett: åtgärdssjuka

Om åtgärdssjukan och den ädla konsten att ta ett steg tillbaka

Av , , 2 kommentarer 6

Debatten om korvvagnarnas utseende och utformning i Umeå återspeglar en större och oroväckande samhällsutveckling: den politiska åtgärds- och kontrollsjukan. Till den är många medskyldiga, även medierna. Om det handlar den här lördagskrönikan.

En tidigare liknande krönika finns här.

——————————————————-

Om den ädla konsten att ta ett steg tillbaka

Att tipsa en kommunapparat om möjligheten att detaljreglera något är ibland som att hålla en Drakes Coffee Cake under näsan på Newman i Seinfeld. De kan inte hjälpa det, när saliven börjar rinna. De bara måste hugga in.

Det håller på att bli en av vår tids stora ovanor i samhället – lusten att lägga saker till rätta, att upprätta protokoll, att skapa enhetlighet och att söka hjälpa människor att förstå sitt eget bästa (annars jävlar).

Det kan gälla snöskottning, snusande, fikabröd, fruktkorgar, dammråttor, bäst före datum, arbetskläder, krav på byråkratiska åtgärdsplaner hos företag, cykelparkeringar, lekplatser eller korvvagnars utseende.

Välviljan, att vilja någon annans eget bästa, är ett leende som kan förvandlas till grimas på nära håll.

Och det är, ska sägas, en ovana som vi i medierna under decennier stimulerat och belönat. Det har vi gjort genom att i tid och otid och urskillningslöst kräva ”handling” av politikerna. Under lång tid var det allt för ofta en trött mediedramaturgi att kräva redovisning av ”åtgärder”. Men att ständigt ställa som första fråga varför inte någon ”gjort något”, är att be om beslutsfattare som tränger för långt in i vardagslivet.

Hur ofta har medierna under efterkrigstiden haft tålamod att lyssna på en faktisk förklaring av fakta, sammanhang, bakgrund och konsekvenser, om sådana ingående förklaringar förstört den tänkta dramaturgin, ögonblickets indignation i intervjun med ”folket på gatan”? Många har haft det tålamodet, men inte alls så konsekvent som hade varit önskvärt.

Åtgärdssjukan är också något medborgarna själva tvingat fram, genom att alltför frekvent kräva ursäkter och kompensation från politiskt håll för vardagsolyckshändelser som hör det oberäkneliga livet till. Skyller man tillräckligt ofta på ”politikerna” – i medvetet utnyttjande av det utbredda politikerföraktet – kommer politikerna att börja agera förebyggande för att slippa beskyllningar.

Och det är att skapa ett monster, ett åtgärdsmonster, ett ”redovisning av kosmetiska åtgärder”-monster, ett ”okej, vill ni ha åtgärder, så ska ni få åtgärder”-monster.
Även arbetsgivare har ofta visat sig falla för samma frestelse, att kräva enhetlighet hos de anställda bortom rim och reson. I en anda av misstro. I en förväxling mellan kollektivism och laganda.

Kring varje åtgärdsprogram, kring varje ny samhällstrend, uppstår sedan en flora av konsulter och byråkrati – insiktsfulla, drivna människor – som om de inte möter tuggmotstånd med tiden lika fullt kommer att börja formulera allt mer konstruerade problemskrivningar syftande till att bevisa den egna branschens existensberättigande.

Politikerna, medierna, medborgarna och byråkratierna hetsar varandra framåt i fler och fler försök att lägga saker och ting till rätta i förebyggande syfte.
Att låta en del saker och förhållanden bara vara, även när de inte är perfekta, inte följer mallen, även när de strider mot vad som sades på senaste internutbildningen, även när de är lite irrationella, även när de påminner oss om att människor är komplicerade och bristfälliga väsen – är lika svårt för många aktörer i samhället som att låta bli att klia på ett eksem.

Att ta ett djupt andetag och lita lite på människors egna omdöme och insikt, strider mot vår tids djupaste politiska och mediala instinkter.

Det är en ständig balansgång, givetvis. Det vore mig personligen främmande att hålla något brandtal mot social ingenjörskonst i sig. Som socialliberal har jag väl aldrig sett en pappamånad, ett miljöstyrmedel eller en alkoholskatt jag inte gillat.

Men vissa eksem bör man hålla fingrarna borta ifrån. Och vissa skevheter i samhället, i människors beteenden bör man lämna ifred, utan att rusa dit med en pärm av direktiv.

Jag tror att det är något som många av oss som lite slentrianmässigt hakat på ”kräva åtgärder”-retoriken – socialister, liberaler, konservativa – börjat inse på senare år. Vi har underskattat vad en sådan retorik stimulerar för beslutsfattande. Vi har utifrån olika utgångspunkter identifierat oss med upplysning, utveckling och framåtskridande, men missat att när det blir för mycket projekt, för mycket handlingsdiarré, tynar den frihetliga dimensionen bort.

Ur det perspektivet kan man betrakta debatten om EU:s datalagringsdirektiv. Men ur det perspektivet kan man också betrakta debatten om korvvagnarnas utseende i Umeå och kommunens krav på estetiskt enhetliga vagnar, som fått ny fart genom VK:s artikel på nyhetsplats i tisdags och den uppmärksammade, initierade debattartikeln i torsdags av Johannes Samuelsson, gästlärare på Umeå arkitekthögskola, med rubriken ”Kommunal korvsoppa i Umeå”, där han bland annat skriver:

”Jag har alltid tänkt att olikhet, delaktighet och mångfald borde utmärka en stad som är socialt hållbar och därför också attraktiv. Hur passar en likformig obligatorisk korvvagnspark som skapas uppifrån och tvingas på korvförsäljarna, med eller mot deras vilja, in i denna bild?”

Korvvagnarnas utseende är ett typexempel på en fråga där en kommun inte förmår betrakta en skevhet, en oenlighet, utan att börja lägga sig, men där kommunen borde nöja sig med att upprätthålla det grundläggande regelverket och i övrigt låta tusen korvvagnar blomma och överlämna bedömningen åt försäljarna och deras kunder.

Korvförsäljarna bidrar, liksom annan torghandel, till ett gatuliv i ett Umeå. Jag gillar att se dem stå där och snacka, med stammisar och med nya kunder. Det känns tryggt, och givetvis tror jag att de vet allt om alla i stan, snappar varenda rykte.

Jag tycker för egen del att den nya prototypvagnen är snygg, och gillar personligen att den är genomsiktlig och har en luftig känsla kring sig (även om den inte känns vinteranpassad). Men det finns inga rimliga skäl till att kommunen ska gå in och ha detaljsynpunkter på det, på kultur- och estetikfrågor. Snyggare och mer levande blir nämligen gatubilden om korvvagnarna skiljer sig åt, har egen karaktär, bryts mot varandra.

En annan aspekt på frågan – apropå vinteranpassning – är för övrigt att Umeå rent allmänt har lite svårt att erkänna att det är en vinterstad där det är svinkallt eller åtminstone kyligt större delen av året, där därför fler sammanhängande, gärna inte enbart kommersiella inomhusmiljöer är att rekommendera (en fördel med det planerade kulturhuset). Umeå får gärna drömma om att vara en sommarstad. Men vanligtvis är det, inte minst för barnfamiljer, en overaller av och overaller på-vinterstad i snålblåst. Att låtsas något annat är en livslögn.

———————————————-

Veckans slutord: Det är vårvinter vid Umeälven nu. Dagar av nåd. Jag gillar älvar; de tar sats någonstans ifrån och är på väg någonstans, och samlar små anekdoter längs vägen. När de mynnar har småpratet vuxit till en berättelse om ett helt landskap. Inte havets väldiga, episka, monumentala flerbandsverk. Inte insjöarnas djupa, stilla, isolerade hemligheter som mognat i århundraden. Älvar bryter upp med en alldeles egen nyfikenhet.