Badhusplanerna i centrala Umeå är ämnet för den här krönikan. Mycket har hänt i Umeå sedan det första beslutet om just Nanna-kvarteret togs 2007. Och för varje nytt stadsplaneringsbeslut, som rundat badhusfrågan, sedan dess har idén med ett äventyrsbad i kvarteret Nanna gått från att framstå som en kanske nödvändig, dålig kompromiss till att alltmer te sig som en onödigt dålig kompromis

———————————————–

Badhusplanerna en onödigt dålig kompromiss?

Det har funnits åtskilliga tillfällen de senaste åren för Umeå kommun att dra i bromsen för badhusplanerna, tänka om och hitta bättre lösningar än att bygga helt nytt i just kvarteret Nanna.

Länge ansågs det nödvändigt att hitta en nödlösning för det nya badhuset, för att luckra upp andra knutar i stadsplaneringen. Badhuset sågs som en nyckel till en massa annat. När dåvarande gruppledarna låste in sig i januari 2007 och kom ut igen med Nanna-förslaget – stött av socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, och centerpartiet – så var reaktionerna skeptiska i bästa fall.

Men det fanns en stämning i stan att hellre en lösning av något slag efter alla år, än en ytterligare långbänk som spärrar annan utveckling. Och någonstans måste ju ett nytt badhus fixas när det gamla blir otjänligt. Tröttheten inför långbänkarna i Umeå var som djupast i den vevan, vilket bidrog till den resignerade stämningen. Ett oälskat projekt, men därtill var kanske kommunen nödd och tvungen.

Mycket har hänt i Umeå sedan dess. Och för varje nytt stadsplaneringsbeslut, som rundat badhusfrågan, har idén med ett äventyrsbad i kvarteret Nanna gått från att framstå som en kanske nödvändig, dålig kompromiss till att alltmer bara te sig som en onödigt dålig kompromiss.

Varför just där? Att det är centralt är ett bra argument, i en stad som ska förtätas. Men finns det inte andra folkdragare som kan bli viktigare att ge utrymme ett så attraktivt, centralt läget? Och varför ett stort, nytt badhuskomplex isolerat från andra, redan existerande sport- och fritidsmiljöer i stan? Är badaktiviteter verkligen det som bäst låter sig förenas med bilfria transporter, exempelvis för barnfamiljer? Är trafik- och parkeringsproblemen underskattade?

Alternativa koncept har föreslagits, både vad gäller badhuset och vad gäller Nanna-kvarteret. Men rädslan för att ett omtag skulle få en krampaktig samsyn att spricka i tusen bitar omöjliga att foga ihop kring ett nytt förslag har väl varit för stor.

I höstas kom beskedet att kommunen ska återta byggandet av badhuset från fastighetsbolaget Lerstenen och sköta det själv via ett kommunalt bolag. Senast då började alarmklockorna hoppa vilt. Senast då borde frågan ha rensats från gammal prestige och andra möjligheter att ersätta det gamla, slitna badhuset övervägts.

Det brukar bli dyrt när kommuner bygger anläggningar av det här slaget, visar erfarenheterna från andra håll, och kan bli långt dyrare än först sagt. Projekterings- och byggkostnader växer snabbt och driftskostnaderna skjuter i höjden. Och om de delarna av den planerade verksamheten som går utöver vad kommunen måste tillhandahålla som service är särskilt efterfrågade av kommuninvånarna sett till den tänkta planeringslösningen, kostnaderna och risken för ännu högre kostnader kan ifrågasättas.

Inte ens behovet av en 50-metersbassäng i just Umeå är oomtvistat. Har tiden sprungit ifrån det gamla kravet? Kanske inte, men det finns säkert också i delar av uppslutningen nu en viss rädsla för att väcka den björn som sover.

Tisdagens besked om att badhusplanerna ligger fast ger dåliga vibbar. Vissa långbänkar kan bli så långa att det till slut är bättre att de blir ännu längre för slutresultatets skull, när det handlar om stora kostnader som låses fast i specifika anläggningar i orubbliga lägen.

Har Umeå missat att den gamla långbänksjukan i stort är botad redan? Allt är inte bråttom. Risken finns att badhusplanerna blir en onödigt dålig kompromiss.