Några funderingar, som komplement till dagens krönika om Umeå, inlandet och Norrland, kring skillnaden mellan drivkrafterna bakom Umeås tillväxt på 1900-talet och vad som krävs för motsvarande tillväxt under 2000-talet. I grunden handlar det om att de stora, spektakulära etableringarnas tid är över, i framtiden är det de många små enheterna som måste skapa tillväxten – företagen.
Umeås tillväxt är ju inte bara en kontroversiell fråga utanför Umeå, utan även i Umeå. Ett antal olika förhållningssätt och ståndpunkter kan urskiljas.
En del anser att Umeå skulle må bäst av att sluta växa, eller rentav krympa. Det är den åsikt jag har minst förståelse för. Den retoriska motfrågan är förstås: vilka av de människor som vill bosätta sig i Umeå är det som i så fall borde avvisas respektive vilka av Umeås nuvarande invånare är det som utgör ett problem?
Att se negativt på att fler människor vill flytta/har velat flytta till orten eller staden (eller landet) är överhuvudtaget en ansats som jag har mycket svårt för, inte bara för att det skulle göra både Umeå och Norrland (och Sverige) fattigare, utan framför allt av de andra, principiella skäl jag också redogör för i dagens ledarkrönika.
Idealet måste vara att människor i så hög grad som möjligt ska kunna bestämma själva var de bygger upp sina liv – och då är det inte en politisk fråga att från ovan besluta var människor ska få bo och inte få bo. Det väljer människor själva utifrån var de finns jobb och utkomst. Och jobb och välfärd är ingen statisk kaka som krymper för var och en om fler människor flyttar till en region, utan något dynamiskt som växer av tillväxt och människors arbetsinsatser.
Andra anser att Umeå förvisso bör satsa på tillväxt, men tror inte att förutsättningarna för någon större befolkningsutveckling framöver finns. Och ytterligare andra tycker både att Umeås tillväxt är bra och att den kommer att fortsätta. Även i den sista kategorin finns det, trots den grundläggande enigheten både i värderingar angående och bedömningen av Umeås grundläggande befolkningstillväxt, en rad olika åsikter om vad som är ett realistiskt och för den långsiktiga planeringen rimligt tillväxtmål för de kommande decennierna.
Det är svårt att bedöma hur mycket Umeå kommer att växa till mitten av det här seklet. Att staden har expanderat som den gjort – även om man tar med införlivningen av nya kommundelar i beräkningen – de senaste 40 åren har förstås mycket med universitetets etablering här att göra.
Några sådana nya, epokgörande etableringar kan Umeå inte förvänta sig de kommande 40 åren, vare sig av offentlig eller privat karaktär. Därför kommer inte heller universiteten att vara samma befolkningstillväxtfaktor framöver över som de varit. De kommer fortfarande att vara viktiga även ur den aspekten – genom företagsavknoppningar, investeringar och matchning av utbildningar mot den regionala arbetsmarknaden osv – men inte i samma omfattning som Umeå vant sig vid.
Löne- och skattenivåerna, stadsplaneringens utformning, boendemiljöer och boendepriser och givetvis kvaliteten inom den offentliga välfärden har stor betydelse för utvecklingen. Det går inte att peka ut enbart en orsak till att en stad lockar till sig människor eller får människor att stanna kvar.
Men ska Umeå fortsätta att växa i samma takt under de kommande decennierna som under de senaste måste något annat tillkomma som tar vid där universitetet inte längre kan fungera som ensam motor. Till skillnad från under 1900-talet handlar det då inte om spektakulära etableringar av stora enheter och institutioner, utan om framväxten av många små
Framför allt gäller det då att bryta det övertydliga sambandet mellan Umeås befolkningsutveckling och de nationella konjunkturcyklerna. Umeå är den klassiska, mindre universitetsstaden som växer snabbare när tiderna är dåliga och folk inte hittar jobb, men tappar fart när det råder högkonjunktur.
Det räcker fortfarande till en tydlig befolkningsökning, genom födelseöverskott, men inte i den takt som de officiella, kommunala tillväxtmålen förutsätter. Umeås arbetsmarknad måste bli bredare och rörligare för att kunna fånga upp exempelvis fler nyutexaminerade studenter som skulle vilja stanna i staden men inte hittar jobb och därför flyttar – ofta säkert till Mälardalsregionen.
För att förändra den bilden hänger mycket, nästan allt, i 2000-talet på det lokala småföretagarklimatet. Lyckas Umeå sämre än motsvarande universitetsstäder söderöver på att skapa goda villkor, bra konkurrenssituation och en lokal kultur för entreprenörskap – inte minst inom de nya tjänstenäringarna – och företagsetableringar som skapar fler typer av jobb på den regionala arbetsmarknaden, kan det bli svårt att nå redan det gamla befolkningsmålet om 150 000 invånare till 2050, för att inte tala om det mindre realistiska på 200 000 till samma år.
Småföretagarklimatet i Umeå bör ägnas mycket uppmärksamhet i den kommande lokala valrörelsen.
