Etikett: Biodling

Den norrländska honungen är bäst i Sverige, sa Albin Eriksson

Av , , 4 kommentarer 6

Biodling och honung i Västerbotten, är ämnet för den här torsdagskrönikan. Hör ni något i luften som surrar, är det både ett kulturarv och en del av den moderna landsbygden.

I papperstidning med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————

Den norrländska honungen är bäst i Sverige, sa Albin Eriksson i Kåge

”Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre.”
(Nalle Puh)

”Den i arom bästa honungen”, hävdade orgelbyggare Albin Eriksson från Kåge vid lantbruksutställningen i Skellefteå 1912, ”kommer från barrskogstrakter, den svenska är bättre än den från södern och den norrländska är den bästa i Sverige.”

Det började i Kåge.

Albin Eriksson hade tre år tidigare importerat sina första bin, från Krain i Österrike. Han blev därmed Västerbottens första biodlare, och hade starka övertygelser. Eriksson ville, skrev ordföranden för biodlarna i Västerbotten Olle Boman i ett föreningsbrev för några år sedan, bevisa att biodling gick att bedriva så långt norrut.

”Erfarenheten har visat”, sade Albin Eriksson, ”att även vårt klimat lämpar sig utmärkt för biskötsel. Villkoret för en framgångsrik odling är emellertid, att man kan vinna fullt goda övervintringar. Uppnår man detta är biskötsel inte blott möjlig utan även lönande.”

Det fortsatte i Djäkneböle.

För riktig fart på biodlandet i Västerbotten blev det inte, berättar Olle Boman, ”förrän byggmästare J.E Lundmark i Djäkneböle 1922 började intressera hushållningssällskapet för biodling. Detta år inköptes 5 samhällen från södra Sverige. Året därpå köptes 8 samhällen till ett pris av 60 kr per styck. Västerbottnisk biodling hade nu tagit sitt första viktiga steg.”

Västerbottens biodlardistrikt bildades 1925. Just J.E. Lundmark skulle få stor betydelse för att sprida intresset för biodling i Västerbotten. Han blev känd, stod det VK:s minnesruna när han dog 1959, ”som en oförtruten förespråkare för biodlingen i länet”. Den ”var och förblev hans stora intresse”. Lundmark efterlämnade ”minnet av en redbar, rättfram och harmonisk person, välkänd och aktad i vida kretsar”

Men att biodlingen började växa fram i Västerbotten just de decennierna hade inte bara med enskilda föregångare att göra, utan också med tidsandan. Det var en nybyggartid när många var ute för att bevisa norra Sveriges odlingsbarhet, att det gick att så och skörda här, i alla möjliga avseenden. Jordbruk och trädgårdar – bland annat Gustav Rosén återkom gång på gång till hur myten om att ”odlingsmöjligheterna i Norrland äro mycket begränsade” skulle motbevisas i praktiken.

Biodlingen hade också årtiondena innan bytt karaktär i Sverige. I bondesamhällets gamla självhushållning, hade nästan varje gård några bisamhällen som gav honung till husbehov, skriver Carl Otto Mattson i den läsvärda ”Bin till nytta och nöje” (1994). Det var det helt dominerande sötningsmedlet, ”användes till syltning och bakning, men också för att tillverka mjöd”. Det var också en stor handelsvara.

Men ”när framställningen av socker tog fart in på 1800-talet, (första sockerbruket i Sverige anlades i Malmö 1838), så minskade intresset för bin”. I takt med att specialiseringen tog fart i svenskt jordbruk försvann därför långsamt bikuporna från bondgårdarna på bara ett par generationer.

***

”…som alltid, när vi vill finna rötterna till vår egen kultur, måste vi söka oss till Mesopotamien i en avlägset svunnen tid. Men hur kan vi nu veta det? Jo, både bin och honung finns avbildade på gamla mesopotamiska reliefer. Också i Persien, Syrien och Egypten drev man en gång biodling i betydande skala med en givande honungsproduktion som följd. Ända från faraonernas tid 3000-4000 år f.Kr. hade egypterna till och med stor framgång med vandringsbiodling. De seglade på Nilen med sina vandringskupor och gick i land, där eftertraktade blommor stod redo att ta emot bina.”
(Ur ”Ett år i bigården” av Niels Blaedel, 1982)

***

Istället blev det, skriver Mattson, ”en deltidssyssla främst för lärare, tjänstemän och hantverkare”. Inte minst folkskollärare höll biodlingen vid liv, driftiga och pålästa som de var, och med hyfsat gott om tid på somrarna. (Det är ingen slump, exempelvis, att biodlaren i Lars Gustafssons roman ”En biodlares död” är just folkskollärare.)

Föreningar grundlades runt om i landet. Samtidigt skedde en teknisk utveckling som förbättrade möjligheterna för dem som ville pröva på. När kupor med löstagbara ramar togs fram på 1800-talet, gick det att bedriva en mer rationell och bivänlig odling. Slungarens utveckling gjorde det också lättare att ta honungen till vara.

”Biodlingen som en gång ingick som en del i jordbruket har alltså efter hand blivit en fritidssysselsättning för naturintresserade i alla samhällsgrupper”, konstaterar Mattson.

Den förvandlingen förklarar också varför enskilda entusiaster började med biodling även i Västerbotten, just en bit in på 1900-talet.

***

”Floder strömmade fram med vågor av mjölk eller nektar,
honungens guldgula dagg sig sänkte från grönskande ekar.”
(Ovidius, om guldåldern i ”Metamorfoser”)

***

”Biodlingen ställer vissa, dock inte särskilt stränga krav på sina utövare”, skriver Åke Hansson i ”Biodlingens grunder”: ”Umgänget med bina kräver ett lugnt och sansat uppträdande. Biodlaren måste vara noggrann. Mycket viktigt är att biodlaren strängt iakttar hygienens krav både med tanke på binas hälsa och honungens karaktär av födoämne.” Även stora kunskaper om ”bina, deras liv och behandling”, krävs.

Bin i Västerbotten samlar från växter som t.ex. ljung, hallon, blåbär, rallarros och vitklöver. Honung härifrån kan utmärkas av en eftertraktad kryddighet i smaken.

I dag har Västerbottens biodlarförening runt 230 medlemmar. Flest aktiva finns längs kusten kring Umeå och Skellefteå, men även inlandet har biodlare. Biodlarföreningar anges i Skellefteå, Umeå, Nordmaling–Bjurholm, Bygdeå-Nysätra och Åsele. De allra flesta är hobbyodlare, skördar för husbehov, släkt och vänner, kanske för att sälja på någon årlig, lokal marknad. En handfull odlar i lite större omfattning, upp till en halvtid kan det gå att få ihop för den som satsar mest.

Både Olle Boman och Åke Jonsson, ordförande för Umeåortens biodlarförening, berättar i samtal om hur en biodlare följer årstidernas. Vintertid handlar det mest om att sköta redskapen, reparera och förbereda ramar inför våren. Då och då måste kupornas tillstånd kontrolleras, men om inte vintrarna blir alltför jäkliga eller sabotage förekommer, krävs inga stora insatser.

En tidig riktigt varm vårdag i slutet av mars eller början av april kan aktiviteten öka och bina titta ut första gången för den s.k. rensningsflygningen (de är nödiga efter vintern).

Sedan är det full aktivitet under sommaren fram till skörden. På hösten handlar det om att förberedda inför övervintringen igen. Så går en biodlares år, med höjdpunkter och motgångar, bra år och sämre år.

***

Åke Jonsson berättar också om projektet NordBi, som försöker rädda det gamla mörka nordiska biet undan från utrotning. På TV4 Västerbotten förra sommaren kunde man se ett reportage om hur en halv miljon nordiska bin från Västerbotten transporterades till nya bisamhällen på Grönland. Förr hade det nordiska biet rykte om sig att vara aggressivt och svårhanterligt.

Men om man sköter aveln av dem rätt, utan korsavel, menar Åke Jonsson och de andra som jobbar med projektet att resultatet blir ett snällare och lätthanterligt bi, som har sin givna plats i biodlingen. Det nordiska biet har fördelen av att vara anpassat till klimatet häruppe, och kräver betydligt mindre foder (sockerlösning) under vintern än andra.

***

När några av de äldre eldsjälarna börjar trappa ner, hoppas man alltid på att nya ska ta över. Att medelåldern är relativt hög är oundvikligt, då biodling alltid kommer att locka framför allt dem som stadgat sig någorlunda geografiskt i livet, har tillgång till plats för några kupor och inte känner ett överväldigande behov av långa resor just sommartid då närvaron är som viktigast. På senare år har alltfler kvinnor börjat ägna sig åt biodling. Det arrangeras regelbundet kurser vid studieförbunden för nya intresserade.

Vägarna in i biodlingen kan vara många: engagemang för det när- och egenodlade, naturintresse, sympati för hantverket, barndomsminnen. En del ärver intresset från föräldrar, en del upptäcker biodlingen som något nytt i vuxen ålder.

Biodling är en livsstil, ett fritidsintresse och en natur- och kulturgärning, som ändå inte tar all tid i anspråk utan tillåter ett aktivt liv i övrigt. Hör ni något i luften som surrar, är det både ett kulturarv och en del av den moderna landsbygden. Och den norrländska honungen är bäst i Sverige, sa Albin Eriksson i Kåge.