Etikett: byar

Olivia Lidell i Ånäset som visste vad hon ville

Av , , Bli först att kommentera 5

Olivia Lidell i Ånäset (1872-1954) är ämnet för den här krönikan, den elfte i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten".

Hon var en av de många personligheter som i det lilla och småskaliga tillsammans med andra – alla med sina förtjänster och brister – varit med och format en by, och hjälpt den att överleva och utvecklas. Hon får stå som en symbol för byarnas mångfald genom åren. Källan för texten är Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlunds "Ånäset genom tiderna" från 1997.

Som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens papperstidning.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn

En stund av andakt och bus innan näten lades ut

Kung Karls spira i Lappland

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————–

Olivia Lidell i Ånäset som visste vad hon ville

”Hon var känd för att inte dra på munnen alltför ofta”. Olivia Lidell (1872-1954) i Ånäset, lär ha varit en personlighet man lade märke till och inte trampade på tårna oemotsagd.

De ägnas sällan biografier eller filmer, de står inte staty och de glöms snabbt bort av de flesta utom närmast sörjande, en del bybor och sentida släktforskare. Men utan dem som förlagor och inspirationskällor ekade Norrlandslitteraturen tom, utan djup och färg. Det är detaljerna i väven som gör väven stark eller svag.

Vill man förstå hur små lokalsamhällen på landsbygden kunnat överleva och utvecklas trots tuffa villkor i många hundra år, hur lokalsamhällena ibland varit tåligare än mithril vid motgångar, måste man ta en titt på alla de lokala personligheter, som med sina förtjänster och brister, tillsammans skapat civilsamhällen och tagit på sig viktiga uppdrag – i politiken, i sociala och organisatoriska sammanhang, i det lokala näringslivet. De klokaste och mest ansvarstagande beslutsfattarna och initiativtagarna hittar man ofta i byahistorikerna.

Olivia Lidell skötte poststationen i Ånäset under åren 1905-1945 och drev under samma tid i samma lokaler även en diversehandel och ett vykortsförlag. Hennes namn återkommer ett antal gånger i den rikhaltiga historik över Ånäset som Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlund skrev 1997: ”Ånäset genom tiderna”.

Utöver sin roll för post och handel, blev hon även Ånäsets första kvinnliga politiker när hon 1913 valdes in i pensionsnämnden. Tio år senare blev hon suppleant i fattigvårdsstyrelsen.

Poststationen och handelsboden låg från 1905 i patron Rydins gård nära folkskolan. Olivia Lidell var patronens systerdotter. 1927, när hon byggde ett eget hus i korsningen Ringvägen-Skolgatan, följde postverksamheten och handelsboden med dit.

I affären fanns bland annat tyger, sybehör, livsmedel, tvättmedel, kaffe och diversevaror. Säckarna i förrådet kunde väga upp mot 100 kilo. ”Olivia”, berättar Eriksson och Öhlund, ”hade goda kroppskrafter och bar ganska ledigt säckarna till butiken”.

För postlokalerna betalade postverket en årshyra som 1944 låg på 1400 kronor. När Lidell började sköta posten 1905 hade hon en årslön på 1200 kronor. 1927 hade den stigit till 3074 kronor.

Kombinationen av poststation och handelsbod gjorde sig märkbar ibland i bemötandet av kunder med impopulära ärenden: ”Skulle man hämta ett postpaket från Åhlens och Holms”, skriver Eriksson/Öhlund, ”blev man bryskt behandlad. Den konkurrensen var inte populär.”

Barskt humör, bestämd vilja, viss högdragenhet och en driftig läggning, men även en förmåga att trots allt ibland kunna le åt alltihop, verkar ha utmärkt Olivia Lidell, av det anekdotiska materialet att döma. Och tacka för att det krävdes, när det handlade om att, som kvinna, hävda sig i lokalsamhället och hålla verksamheter vid liv.

Men det hände att även hon skrattade, i dråpliga situationer, berättas det i Ånäset-historiken:

”Vid ett tillfälle då en fröken Larsson arbetade i Olivia Lidells affär skulle flickan väga upp en påse kaffe. Det visade sig att hon tagit obränt kaffe, fast kunden skulle ha rostat. Hon drog sedan ut fel låda, när hon skulle hälla tillbaka kaffebönorna, och allt hamnade bland risgrynen. Fröken Lidell gav flickan en utskällning och lät henne plocka upp allt. Flickan var så nervös att hon hällde tillbaka kaffet i samma risgrynslåda när hon väl hade plockat upp det. Då kunde den stränga Olivia inte annat än skratta.”

På ett annat ställe berättas om hur Olivia Lidell en dag inte kunde hålla masken längre, när en ung pojke kom i hennes bod och sade:

” – Få ja köp ett hekto snus och två kyrkoherda!”
När Olivia förvånad bad om en förklaring svarade pojken: ”Jag vill ha en snuse och två stycken danna kort med präst´n Silén på!”
Den gången, konstaterar författarna, ”lär Lidellskan ha sett glad ut resten av dagen”. Och vykorten med Silén på ”fick en strykande åtgång”.

Auktionen efter hennes död på 1950-talet betecknas som en av de mest omtalade i byn.

Man skulle kunna skriva hundratals krönikor bara om alla personligheter som uthålligt, i det lilla och småskaliga, format Ånäset genom åren.

Olivia Lidell var en av dem.

Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

Av , , Bli först att kommentera 9

Facebook som förändras, vem är enstöring, var drar vi våra gränser och hur agerar vi i de nya byarna – rubriken anger väl vad krönikan handlar om i stort: frågeställningar som internet och de sociala medierna skapar.

På slutet lördagskåserar jag lite mer avslappnat om hur det kan gå till på tidningarnas redaktionsmöten, apropå våra nya, uppkopplade liv.

———————————————————

Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

Vägbygge rakt genom trädgården? Nedlagd närbutik? Ja, ja, men har du sett förändringarna på Facebook?

Vem är egentligen vår tids Bertil Enstöring? Och vad angår det oss vem som är eremit? Eremiten i dag är inte nödvändigtvis den som likt Bertil i Skrot-Nisse och hans vänner flyr till ett avlägset fyrtorn för att få vara ifred. Det kan lika gärna vara den som inte är uppkopplad, inte har några nätidentiteter, inte deltar i några sociala medier. Fyrtornet 2011 kan vara frånvaron av en mobiltelefon, förmågan att skita fullständigt i vad någon bloggat om.

Beroende på hur vi själva lever våra liv kan vi uppfatta andra som frånvarande, osynliga, avskärmade.
Om de inte dyker upp för att höra senaste snacket på jazzklubben i Umeå. Om de inte syns i periodpauserna på Björklövens hemmamatcher. Eller – så är det – om de inte finns på Facebook eller Twitter.

De som är vana vid att vara närvarande i de gamla, lokala etablissemangens salonger blir provocerade vid tanken på att en del väsentligheter i dag utspelar sig i andra forum. Och de som inbillar sig att den nya tidens modemedvetna sociala trender är liktydigt med allt som sker i samhället kommer att stå lika snopna när de inser att gamla, klassiska mötesplatser på intet sätt spelat ut sina roller.

Mångfalden och valfriheten har blivit större helt enkelt, tack och lov. Det har tillkommit nya sociala sfärer, och därmed också ett slags nya privatsfärer.

Allt fler människor tillbringar allt större tid med de sociala medierna. Det är på väg att bli de nya byarna, i vissa avseenden socialt, kulturellt och politiskt relevantare än de fysiska trakter och kvarter vi faktiskt bor i. Det kommer att ställa demokratin och medierna inför en hel del nya frågeställningar, där gamla instinkter och vanor inte längre nödvändigtvis leder rätt.

Vilka som flyttar in och bort ur våra flöden, hur de fungerar, hur skvallret går, hur vägar och möteslokaler hålls i ordning och vad de har för regler och begränsningar väcker väldiga diskussioner. Det är lika självklara debattämnen som snöröjning, närservice och vägprojekt.

Hur personer använder exempelvis Facebook, Twitter eller Google+ skiljer sig förstås kraftigt åt från fall till fall. Men de sociala medierna håller på att bli självklara utgångspunkter för mycket – en infrastruktur som blir allt svårare att ignorera, oavsett om man går, cyklar, åker bil eller tar tåget.

Johan Ingerö på Svenska Dagbladets ledarsida formulerar det bra:

”Den som var vuxen när samhället blev uppkopplat ser ofta internet som ett snillrikt och användbart redskap. Men inte heller mer än så. Den som var ung, eller rentav inte kan minnas tiden före nätet, betraktar det snarare som en del av en självklar infrastruktur. Som Drottninggatan, treans busslinje eller västra stambanan. Med andra ord en plats där man visserligen inte kan vara helt privat, men för det mesta ändå ifred.”

Men när nya typer av sociala, kulturella och politiska gemenskaper växer fram, stormar också intressen fram och tar för sig. Nya maktkamper uppstår, gränsdragningsproblem mellan det privata och det offentliga, mellan vinstintresse och idealism, mellan möjligheter och rättigheter, uppstår i nya former. Vem har makten, hur ser de nya hierarkierna ut och på vilka villkor är jag villig att medverka?

En av veckans stora snackisar, med stora uppföljningar i de traditionella medierna, har varit de planerade förändringarna på Facebook – ny form, nya inställningar, enligt de flestas bedömningar sämre integritet för den enskilda användaren. Som upplevelse av en förändring i vardagen kan det faktum att nya användare av musiktjänsten Spotify i framtiden måste ha registrerade Facebook-konton, att Facebook lämnar ut information om sina användare till andra även när vi är utloggade, att grundinställningen att alla ska få se allt om varandra, i dag väcka samma engagemang som stora fysiska infrastrukturprojekt.

Många funderar nu öppet på om de ska säga upp sina Facebook-konton. Men de funderar över det på, just det, Facebook.

Det kokar ned till en klassisk fråga: är man beredd att betala priset i form av utanförskap, mindre möjligheter att närvara i salongerna där många av de viktigaste diskussionerna förs, där hierarkier skapas och kulturellt kapital skrapas ihop, för att stå upp för vissa principer? Hur väger vi långsiktiga risktaganden mot praktisk nytta?

Var drar vi gränserna, när går för mycket makt och kontroll förlorad? Hur mycket är vi beredda att lita på några få enskilda aktörer som tack för att de byggt upp verksamheter som berikar vår vardag?

För ett par veckor sedan fick det tyska Piratpartiet nästan 9 procent i delstatsvalet i Berlin. Det säger något om en ny tids politiska infallsvinklar. Piratpartiets stöd i en av Europas studenttätas städer beror inte på de svar de ger, utan på de frågor de ställer, som andra försummat.

Vi vinner frihet och ger upp frihet. Gränserna förskjuts, heliga kor käkas upp, normer förändras. Vi är vana vid att med fingertoppskänsla och visst kurage hantera förändringar i våra fysiska byar. Har vi samma medvetenhet på nätet?
Det pågår ett samhällsexperiment. Frigörande och svårt, men på allvar. Förr eller senare kommer vi att tvingas titta djupt in i oss själva och svara på frågan: till vilket pris? Det behöver inte betyda att man tackar för sig, det kan också betyda att man närvarar ännu mer. Pionjärtidens obekymrade nybyggarentusiasm viker för samhällsbyggets epok, på ont och på gott.

**************************

Till sist…

…vill ni veta hur det går till på en tidnings redaktionsledningsmöten? Många kommer nog att känna igen det från andra arbetsplatser. Det är inget att hymla om, det är ett SM i gluttande på mobiler, med ett möte som hissmusik i bakgrunden.

Det är ett ständigt sneglande (i smyg var tionde sekund, öppet en gång i minuten) på mobilerna framför på bordet. Måste någon vänta i fem minuter börjar panikångesten lysa i ögonen. Fötterna går som symaskiner.

Nyhetsfolket är värst förstås. De är såna, de kan inte hjälpa sig. De tror att jorden ska gå under om de stänger av telefonen en halvtimme (eller snarare: de är rädda att jorden ska ha gått under utan att de fått reda på det.)

Politiska redaktörer, surmulna i ett hörn, har ingen större anledning att kolla på mobilen. Ledaren om jordens undergång går snabbt att skriva, den ligger förproducerad i byrålådan, kort och koncis: ”Vad var det vi sa!”. Men eftersom det alltid finns prestige mellan olika avdelningar på en tidning – nyheter, sport, kultur, ledare, nöje, familj, vi betraktar varandra med ömsesidig tolerans som utomjordingar – vill vi inte verka mindre upptagna eller efterfrågade, så vi andra kollar också mobilerna(typ att bakgrundsbilden finns kvar).

När någons mobil plingar till av ett äkta meddelande har ägaren läst av det snabbare än Gert Fylking kan ropa ”äntligen!”.

Flest pling på mötet vinner och sitter säkert till nästa program.

Den som får ett så viktgit samtal att det måste besvaras i annat rum går direkt till säsongens final.

Vi andra sitter kvar, grubblar i hemlighet över nästa Wordfeud-drag med bittra miner och undrar vad vi gjort för fel.

(Vad mötet handlade om får vi läsa i protokollet efteråt, var det någon som antecknade?)

Byarna inom oss avgör valet

Av , , 2 kommentarer 13

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

————————————————————

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?