Etikett: Centerpartiet

Några pinsamma veckor i svensk politisk debatt

Av , , 12 kommentarer 32

Det har varit pinsamma veckor i svensk debatt. Och mycket har varit beklämmande att läsa och höra från och om centerpartiet de senaste veckorna. Men det är inte centerpartiets utskällda idéprogramförslag som stått för pinsamheterna.

Vill vi välkomna idédebatt även inom partier som sitter i eller har chans att hamna i regeringsställning, eller ska idédebatt reserveras enbart för partier långt ute på politikens ytterkanter? Om vi vill det förstnämnda är det dags att lämna de värsta skolgårdsbeteendena bakom oss, och växa upp. Idédebatt förutsätter att idéer kan framföras utan att den stora hysterin utbryter, inom och runt ett parti.

Om det, och några ord om "nyliberal" som skällsord, handlar den här lördagskrönikan.

——————————————–

Några pinsamma veckor i svensk politisk debatt

Centerpartiets idéprogramgrupp har utsatts för hård kritik de senaste veckorna. Det är svårt att förstå varför. Är det några som med gott samvete kan räta på ryggarna efter debatten som förts, så är det ledamöterna i den gruppen. Om uppgiften var att ge underlag till en idédiskussion, har de gjort ett utmärkt jobb.

Att varken deras eget parti, i synnerhet inte deras eget parti, eller särskilt många andra heller, varit mogna eller haft perspektiv och nerver nog att hantera livs levande, sprattlande idéer, är inte deras fel.

Idédebatt förutsätter nämligen idéer. Bra eller dåliga, långsiktigt visionära eller mogna för beslut, oväntade eller traditionella – utan några konkreta idéer alls är det omöjligt att diskutera överhuvudtaget. Och ett idéprogram måste även ha friheten att blicka långt framåt i tiden, att ta principiell och moralisk ställning.

Men sanningen är väl dessvärre att väldigt få – när det kommer till kritan – av dem som ständigt efterlyser fler idéer, står ut med några andra idéer än sina egna. Centerpartiets idéprogramförslag har avslöjat hur förbluffande låg nivån på svensk debatt kan vara.

Omgivningen har inför ord som fri invandring, plattare skatter och månggifte gallskrikit i panik, dragit upp byxbenen och hoppat upp på köksborden i Åsa Nisse-danser som hade de upptäckt en mus under köksbordet: ”Åååaahhh, huuh, iiihh, vi dånar, hjälp, rädda oss, hämta fällan!”

Värst ta avstånd-panik har centerpartiets egna företrädare haft, ända upp i en pratig och svävande partiledning utan styrsel, självförtroende och sammanhållning.

Mycket har varit beklämmande att läsa och höra från och om centerpartiet de senaste veckorna. Förslaget till nytt idéprogram, det allt kretsar kring, hör dock till undantagen. Det betyder inte att jag håller med om allt som står där, mer om det senare. Men i den långa ”vi ska lyssna in väljarnas åsikter”-parad av våta fingrar vajande i takt som de största partierna ägnar sig åt, framstår resonemangen i C-programmet som relevanta och uppfriskande, både när de hamnar fel och när de hamnar rätt.

Först dock, ett guidetips i debatten: Om person eller parti A – med överspelad vildögd indignation – anklagar person eller parti B för ”nyliberalism”, kan man i nio fall av tio utgå ifrån att B sagt något tänkvärt och att A inte tänkt en självständig tanke i frågan på åtminstone tjugo år, inte orkar sätta sig in vad saken gäller och mest bara vill posera.

”Nyliberal” är ett av de flitigast använda invektiven i svensk politisk debatt. Men det definieras nästan aldrig, eftersom det inte har med seriös idéanalys att göra, utan är ett pilutta dig-ord på ”pax för att du är dummast, stjärnstopp, nyckellås”-nivå – jag talar av egen pinsam erfarenhet.

En bra regel är att om en etikett bara används av en sida i en debatt, som beteckning på andra, och det saknas en gemensam definition, då handlar det om ett ensidigt skällsord utan substans. Nyliberal används som besvärjelse för att misstänkliggöra motståndares motiv. ”Nyliberal” slungas ut av den som självgott, girigt griper efter ett moraliskt tolkningsföreträde. Eller den som söker en slö och slapp genväg förbi faktiskt debatt och tvånget att motivera de egna ståndpunkterna.

Och ett av de vanligaste missförstånden i Sverige är att idéer skulle vara liktydigt med etiketter. Det är begripligt, med etiketter kan vi alla bolla, medan idédebatt kräver eftertanke, nyanseringar och inläsning som få har ork och tid med. Men en dagspolitisk debatt som domineras av etiketter har så gott som aldrig något med idédebatt att göra.

Centerpartiets förslag till idéprogram, utskällt på oklara grunder som just ”nyliberalt” – majoriteten av de upprörda har med säkerhet inte läst texten – är i huvudsak en sympatisk text, med kloka resonemang kring frihet, rörlighet, handel, miljö, hållbar tillväxt, företagande och hur välstånd och utveckling skapas i världen.

Jag gillar den attityd som finns i formuleringarna kring urbanisering och landsbygdens framtid, även om det inte är något huvudperspektiv. En del storstadstidningarnas slentrianmässiga beskrivningar av konflikten inom centern som en mellan nytänkande storstadsbor och en konservativ glesbygd är ju rent nonsens, med tanke på vilka som faktiskt suttit i programgruppen och med tanke på vad som faktiskt står i programmet.

Den geografiska konfliktdimensionen saknas inte i centerpartiet, men den är inte på något sätt så dominerande eller så renodlad som storstadsmedia framställer det.

Det är överhuvudtaget, som ofta med de flesta demokratiska, humanistiska partiers högtidsprogram, lätt att skriva under på det mesta, delvis för att mycket är allmängiltigt. Det borde vara självklart att instämma i merparten av programmet även för en gråsosse eller en miljöpartist, om man tog en paus i krigsdansen två sekunder och läste.

Men programmet tar också konkret ställning i en del kontroversiella frågor, som i visionen om fri invandring, krav på plattare skattesystem, förslag att skolplikten ska ersättas av läroplikt och tanken att tillåta månggifte.

Låt mig börja med den fria invandringen, det kanske allra bästa inslaget.  Visionen formuleras så här:

”Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring. Så länge det finns länder som kränker mänskliga fri- och rättigheter är öppna gränser, och människors möjlighet att fly, det enda sättet att erbjuda alla människor ett skydd för sina grundläggande rättigheter.”

Lysande. Att så många verkar ta chansen att misstänkliggöra just den formuleringen, en långsiktig vision, i praktiken ogenomförbar på kort sikt, men principiellt och moraliskt helt rätt, är oroväckande.

Att skattesystemet borde bli plattare har framställts som något extremt, men är en åsikt som i själva verket delas av många, exempelvis Saco och TCO, som vill att värnskatten ska avskaffas, vilket skulle åstadkomma just en sådan effekt. Månggiftesfrågan betraktar jag som ointressant, men hållningen att staten inte ska lägga sig i människors levnadsrelationer är ju inte fullständigt orimlig och hutlös.

Min egen största kritik gäller förslaget om att avskaffa skolplikten till förmån för en läroplikt, en modell som finns ibland annat Finland. Där tycker jag att programmet tar ett steg i helt fel riktning, som pekar mot hemundervisning.

Andra invändningar jag har är att programmet faktiskt går för långt i tilltron till ett decentraliserat beslutsfattande, att det pläderar för ett grundtrygghetssystem och att det är lite för ensidigt i att utmåla staten som ett problem för människors frihet, när staten ofta också kan spela en viktig roll för människors frigörelse och egenmakt, exempelvis genom de generella välfärdssystemen.

Men det handlar om respektabla, tänkvärda resonemang, och det vore sorgligt om de seriösa regeringsalternativen inte skulle kunna få rymma ens sådana nyansskillnader.

Vill vi välkomna idédebatt även inom partier som sitter i eller har chans att hamna i regeringsställning, eller ska idédebatt reserveras enbart för partier långt ute på politikens ytterkanter?

Om vi vill det förstnämnda är det dags att lämna de värsta skolgårdsbeteendena bakom oss, och växa upp. Idédebatt förutsätter att idéer kan framföras utan att den stora hysterin utbryter, inom och runt ett parti. Det har varit pinsamma veckor i svensk debatt. Men det är inte centerpartiets idéprogramförslag som stått för pinsamheterna.

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Av , , 3 kommentarer 12

Annie Lööf som föreslagen ny centerledare, centerpartiets situation och den socialliberala paradoxen, ett inledande sidospår om politikers läsvanor och några avslutande ord om synen på landsbygden, är ämnena för den här krönikan.

Ayn Rand-diskussionen som nämns nedan utlöstes bland annat av den här underhållande ledartexten av Aron Lund på Upsala Nya Tidnings liberala ledarsida. Jag förhåller mig dock mer försiktigt vad gäller tolkningen av politikers läslistor nedan än den gode Lund.

Så, en socialliberal västerbottnings syn på det hela:

————————————————————-

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Kanske är det en skröna, men befälhavaren för nordstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget Ulysses S Grant, senare president 1869-1877, lär ha sagt att han bara kände till två melodier: ”en av dem är Yankee Doodle, och den andra är det inte.”

Det finns, om man går igenom både högt respekterade och djupt vanryktade politiker genom historien, inget generellt samband mellan deras bildningsvärld och kulturvanor och deras politiska insatser och värderingar.

Där finns i alla läger bokmallar och cineaster (i en senare tid), musikälskare och konstfreaks. Men där finns också dem som knappt öppnade en bok frivilligt och som betraktat besök på kulturevenemang som ett tjänstestraff.

Jag har som en av få dogmatiska trossatser i livet att det är viktigt att läsa. Om det är serietidningar, dikter, biografier eller baksidan på mjölkpaketet, spelar mindre roll. Det är viktigare att läsa mycket än att följa instruktioner om hur man läser rätt. Men jag ser det som trösterikt att det inte finns något facit.

En del politiker har kompenserat brist på intellektuell orientering, eller brist på förankring i samhällets vardagsliv, genom val av medarbetare med andra intressen. Andra har visat att beläsenhet och aktiva kulturvanor lika lite som kulturförakt och antiakademisk hållning är något skydd mot brutalitet, dogmatism och likgiltighet inför andra människors öden.

I USA brukar Vita Huset lämna ut uppgifter om vilka böcker den sittande presidenten planerar att läsa under semestern. I år blev det fyra skönlitterära verk och en faktabok för Barack Obamas del. Ingen lär tro annat än att det är en oerhört genomtänkt lista, komponerad utifrån vilka signaler den ska sända utåt, snarare än en lista över vad presidenten helst vill läsa.

I Sverige har det väckt mycket uppmärksamhet att Annie Lööf – i går föreslagen till ny ledare för centerpartiet – har angett nyliberala ikonen Ayn Rand som en av sina favoritförfattare, och att statsminister Fredrik Reinfeldt enligt egen uppgift läst fyra böcker under sin semester, samtliga skrivna av deckarförfattaren Camilla Läckberg.
Det förstnämnda har tagits som intäkt för att Lööf är en systemskiftesivrare till höger. Det sistnämnda har setts som ett uttryck för statsministerns bristande kulturella nyfikenhet.

Jag tror att nyckeln till Annie Lööfs ideologiska samhällssyn bör sökas i vad hon själv sagt, och jag tycker att det är en sund instinkt att läsa flera böcker på rad av samma författare om man hittar någon vars verk man gillar.

En boktext är ju dessutom bara på sin höjd halva jobbet, aldrig en läsupplevelse i sig. Resten står läsaren själv för genom att tolka, fylla i, korrigera, dra paralleller, slutsatser och reagera inombords. Vad en bok betyder för en läsare, kan vi andra aldrig helt veta. Det är därför det är sunt att berätta om egna läsupplevelser och vara försiktig med att fördöma eller etikettisera andra utifrån vad de gillar att läsa.

****

I takt med att nomineringarna från distrikten trillat in har det blivit uppenbart att Annie Lööf legat bäst till för att få valberednings stöd som ny centerpartiledare. När nu de två övriga kandidaterna Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson nomineras till viceordförandeposterna, lär valet på stämman i höst bli en ren formsak.

För centerpartiets möjligheter till en nystart är det förmodligen rätt val. Lööf hör till den nya generation politiker (tillsammans med exempelvis Birgitta Ohlsson och Gustav Fridolin) som har möjligheter att locka väljare från olika håll och skapa nya, oväntade allianser som bryter förväntad mönster.

Att många (jag hör till dem) i utgångsläget är lite brydda över vad hon står för behöver inte vara en nackdel inledningsvis. Politiker mognar, växer i sina roller. Många överkompenserar åt ett håll motsatt det förväntade. Det händer något när man tvingas ta ansvar, när parollen prövas mot verkligheten. Hur Lööf utvecklas som partiledare vet vi lika lite som vi ännu vet var Juholt landar när det hettar till.

Men centerpartiet tar också en risk. Debatten om ideologiska prefix är en av de tröttsammaste som finns. Men den har förts i centerpartiet. Anna-Karin Hatt och hennes anhängare har hela tiden betonat sin socialliberalism, i underförstådd polemik mot Lööf. Hatt har med både socialliberalismen och med sina hänvisningar till folkrörelsetraditionen varit något för centerpartiets identitet viktigt på spåren.

Det är en paradox i svensk politik att samtidigt som de flesta partier kan betecknas som i realiteten socialliberala, är den socialliberala idédebatten sorgligt i skuggan av den liberalism som formulerats från Timbro-sfären (klumpigt sammanfattat) och andra med tyngdpunkterna längre högerut.

Valet av Lööf hälsas, det var intrycket i går, med störst jubel från dem som brukar betrakta oss socialliberaler som motståndare. Hur det stödet går att omsätta i väljarstöd för ett parti i kris, utan att C isoleras på en flank, återstår att se. Lööf måste lyckas med att bli den som bygger nya väljarallianser som överraskar, lirkar upp gamla låsningar och bryter mönster. Men det kan bli svårt att undvika att göra någon för partiet viktig grupp besviken i ett läge när C inte har råd med det, och centerpartiet är inte ensamt om att vilja hitta ett sådant nytt, brett väljarstöd.

På en punkt är dock kritiken, oavsett om den kommer från föregångare som anser att allt var bättre förr, eller från teatraliskt bekymrade motståndarpartier, nys och nonsens: synen på landsbygden. De unga centerpartisterna, nyliberala eller ej, säger fler intressanta och tänkvärda saker om landsbygden än de bittraste kritikerna tillsammans. Ibland hävdas att centerpartiet ägnar sig för mycket åt företagarfrågor och sviker landsbygden. De som målar upp den motsättningen är landsbygdens verkliga dödgrävare.

En väntad avgång efter tio år

Av , , Bli först att kommentera 7

Här är min kommentar till Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare i höst. Samma tankegångar utvecklar jag även i den här SVT-intervjun.  För en mer utförlig syn på centerpartiets problematik och modern landsbygdspolitik länkar jag till de här krönikorna:

Ett nytt partilandskap, men med färre partier?

Skadeglädje som hotar Norrland

——————————–

En väntad avgång

Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare var väntat. Tio år är en lång tid i dagens politik. Olofsson har lett sitt parti i tre riksdagsval och är inne på sin andra mandatperiod i regeringsställning. Partiets usla opinionssiffror har sannolikt skapat en intern otålighet som gör att hon går nu, istället för 2012.

Olofsson kan lämna sitt uppdrag med gott samvete. Hon tog över ett vilset centerparti i kris, har förnyat det, lett det till flera valsegrar och varit pådrivande i det allianssamarbete som fått väljarnas förtroende både 2006 och 2010.

Hon har på ett rappt sätt lyft fram det glömda småföretagarperspektivet i svensk debatt och bidragit – under spott och spe från en tidvis vulgär och låg buskpropaganda mot henne här i Västerbotten – till att modernisera synen på vad som skapar utveckling på landsbygden. Den optimismen i synen på bygderna har varit mycket värd.

Som näringsminister har hon haft goda intentioner, men inte alltid, ibland för sällan, lyckats få regeringen med sig.

Centerpartiets grundläggande problem med en försvinnande traditionell väljarbas och svårigheter att hitta en ny roll i ett föränderligt partilandskap har inte heller hon lyckats hitta någon lösning på. Det får nu andra grubbla över.
 

Ett nytt partilandskap, men med färre partier?

Av , , Bli först att kommentera 7

Avgångskraven mot Maud Olofsson, kampen om vem som ska bli hennes efterträdare, centerpartiets framtid, dumdryga Stockholmsperspektiv på landsbygden och det nya partilandskap som kan börja anas bortom dagens blockpolitik är ämnena för veckans lördagskrönika, här i en något längre version än i papperstidningen.

—————————————————————–

Centerpartiets väg efter Maud Olofsson

Annat var det förr. Tage Erlander var partiledare för socialdemokraterna i 23 år (1946-1969). Bertil Ohlin, folkpartiet, satt också i 23 år (1944-1967). Jarl Hjalmarsson, dåvarande högerpartiet, i elva år (1950-1961). Gunnar Hedlund, centerpartiet, i 22 år (1949-1971). Hilding Hagberg, dåvarande Sveriges Kommunistiska parti, i tretton år (1951-1964)

I dagens politik är redan tio år som partiledare ett maraton få orkar fullfölja. En titt på företrädarna till dagens ledare för de traditionella riksdagspartierna visar att mycket har hänt: Mona Sahlin satt i fyra år, Lars Leijonborg satt i tio år, Bo Lundgren satt i fyra år, Lennart Daléus satt i tre år, Gudrun Schyman satt i tio år, Matz Hammarström satt som språkrör för Mp i två år och Lotta Nilsson Hedström som språkrör i tre år. Alf Svensson, KD, är undantaget med sina 31 år.

Av nuvarande partiledare har Maud Olofsson, centerpartiet, suttit längst, sedan 2001. Hon har lett sitt parti i tre riksdagsval. Att avgångskraven nu börjar komma är väntat. Deppiga opinionssiffror speedar upp processen. Jag har inte hört någon som tror att Maud Olofsson kommer att leda centerpartiet 2014. Frågan har ända sedan valet varit inte om utan när hon avgår. Nu har kampen om vem som ska efterträda henne inletts på allvar. Då kommer också ropen på avgång.

Maud Olofsson kan, det ska sägas först, gå nöjd, oavsett om hon går i år eller nästa år. Att partiet under hennes ledning vände vid avgrunden, utvecklade nya profilfrågor, gick framåt både 2002 och 2006 och tillsammans med övriga allianspartier fick regeringsförtroende av väljarna 2006 och 2010, gör att Olofsson kommer att räknas som en framgångsrik partiledare.

Hon har tagit obekväma debatter och utmanat etablissemang, retat gallfeber på en del, ofta på ett för svensk politik nyttigt sätt, men framför allt setts som en tillgång för sitt parti och för regeringen. Hon har lyft fram småföretagarperspektivet på ett envetet sätt. Det brukar utmärka politiker som åstadkommer något, att få gäspar.

Den "det var bättre förr"-kritik som kommer då och då från tidigare centerpartister brukar också påminna partiet om hur det hade kunnat låta och se ut om centerpartiet inte förändrats alls i början av 2000-talet – då partiet var i sin allvarligaste kris någonsin – och snarast få till effekt att stödet för Maud Olofsson stärks.

Men den epoken – räddning, förändring, regeringsmedverkan – är fullbordad, och i partiledarfrågor anser sig få partier ha råd eller ro att vara sentimentala.

Maud Olofssons ställning är svagare i dag än den var efter förra valet. Partiets identitetskris är lika allvarlig som den var när Maud Olofsson tillträdde. Det har mindre med hennes partiledarskap att göra än med det faktum att det inte finns långsiktig plats för fyra allianspartier.

Eftersom partiapparaterna får panik vid tanken på sammanslagningar, håller väljarna på att lösa det själva genom att föra över stöd från Kd och C till framför allt moderaterna. Då centerpartiet inte uppfattas ha fått tillräckligt genomslag i regeringen för exempelvis en profilfråga som småföretagandet, och tappat greppet om en annan profilfråga från 2006 som integriteten, blir partiets egenvärde svårare att urskilja för väljarna. Det som räddat folkpartiet från ett liknande öde är partiets helt dominerande ställning i utbildningsfrågor. Miljöpartiet är också en starkare konkurrent i dag än tidigare, vilket underminerar centerpartiets bas ytterligare.

Det har inte med någon konflikt mellan stad och landsbygd att göra, som ofta påstås. Liberala småföretagarfrågor, integritetsfrågor och miljöfrågor är förstås lika viktiga i Umeå som i Stockholm, i Vilhelmina som i Lund. Utmärkande för stora och växande partier är att de lyckas attrahera stöd i många olika miljöer samtidigt.

Sällan sägs så många generaliserande dumdrygheter från Stockholmskommentatorer som när de söker beskriva stad vs land-motsättningar inom centerpartiet eller socialdemokraterna. Senaste veckans analyser, även av Håkan Juholts bakgrund, har flödat över av den korkade föreställningen om väljare på landsbygden som konservativa och eftersläpande jämfört med liberala storstadsväljare som bryr sig om framtidsfrågor och idéutveckling.

Det är en myt som odlas både av liberaler och socialister, med olika bevekelsegrunder, men med dödgrävarvalsen gemensam. Dessvärre återkommer samma floskler även hos en del landsbygdsdebattörer, fast med omvänd värderingsskala. Tillsammans bildar de – fobi i Stockholm för resten av landet och förakt på landsbygden för storstäder – en sorgesam fördumning av debatten.

Just centerpartiet avkrävs ett ställningstagande som nästan inga andra partier: antingen landsbygd eller storstad (tolkat som antingen bromsklossar eller utveckling). Det är förstås nonsens, generaliseringar av det slaget överlever bara i en likriktad flabbjargong som inte störs av insikter.

Men andra än Maud Olofsson kommer att få ta sig an centerpartiets nya utmaningar. Att kraven på hennes avgång kommer en dryg månad innan det stora omvalet i Västra Götalandsregionen och Örebro, avslöjar dels en intern otålighet och dels att efterträdarfrågan inte är löst bakom kulisserna.

I veckan skrev IT- och regionministern Anna-Karin Hatt, under en tid utpekad av rykten som Maud Olofssons egen favorit till partiledarposten, en debattartikel i Dagens Nyheter om sin vilja att centerpartiet, i en idéhistoriskt svajig formulering, ska stå för en ”varm och grön socialliberalism” i kontrast till en “rå och kall” marknadsliberalism. Det antogs snabbt vara hennes indirekta ansökan till partiledarposten. Omedelbart svarade andra i partiet med krav på Maud Olofssons avgång, kombinerat med lovord för den andra tippade huvudkandidaten till att efterträda Olofsson, riksdagsledamoten Annie Johansson, som nog inte skulle kalla sig varm socialliberal, men gärna marknadsliberal.

Manegen krattad för spekulationer alltså.

Det skulle vara fräscht om centerpartiet gjorde som miljöpartiet, när nu Mikaela Valtersson fortsätter sin kandidatur som språkrör trots att valberedningen föreslog Åsa Romson, och släppte fram flera villiga kandidater till en kongress, låter dem deklarera vad de vill och lät omröstning avgöra.

Centerpartiets öde är intressant för alla aktörer i svensk politik, för det finns fler som hotar att bli utan plats när hela havet stormat färdigt. Men centerpartiet har också potential att spela en intressant roll i ett framtida partilandskap, just genom kombinationen av stad och land, när den träliga blockpolitiken brutits upp och den förlegade höger-vänster-skalan rostar som ett stickspår i traditionalisters förlegade retorik.

Centerpartiets perspektiv i småföretagarfrågor och positiva syn på landsbygden behövs i alliansen, för att regeringen inte ska tappa balansen. Partiets skeptiska syn på kärnkraften och inriktning på småskalighet skulle också kunna underlätta ett framtida, långsiktigt samarbete mellan delar av alliansen (fp och c) och miljöpartiet. Då tror jag inte att begrepp som socialliberal, marknadsliberal, nyliberal, gallstensliberal, Åsa Nisse-marxist eller vad ni vill, har stor relevans. Jag tror, trots att socialliberal är det begrepp jag själv identifierar mig med, att de håller på att spela ut sin roll. Det var 1900-talets språkbruk. Framgångspartier på 2000-talet måste bortom sådana låsningar och hitta nya allianser.

Strategier som är fixerade vid blockpolitiken, vid indelningar av världen utifrån förlegade, urvattnade begrepp kommer att misslyckas. 2000-talet hör andra samhällsanalyser till, som kombinerar olika perspektiv, nyckelbegrepp och frågeställningar på överraskande och intressanta sätt, relevanta för en ny tids frågeställningar.

Blir traditionalisterna i alla partier lite yra i mössan av kontakter och problemformuleringar är det ett tecken på att något spännande är i görningen. De nya moderaterna är delvis ett exempel på det, i en rörelse från sin kant, men identifierar sig liksom S för starkt med blockpolitiken. Det är de mindre partierna som kan viska bäst om framtiden.

Birgitta Ohlsson i folkpartiet, Gustav Fridolin i miljöpartiet och Jonas Sjöstedt i vänsterpartiet är exempel på politiker med potential att utifrån sina olika utgångspunkter lösa upp stelnade mönster i partilandskapet framöver, genomföra rockader och överraska motståndare. Vem i centerpartiet har störst potential att göra det kommande år? Det är frågan centerpartisterna borde ställa sig när de söker ny partiledare. Att bara göra för få redan övertygade ännu mer övertygade är framför allt ett säkert sätt att göra dem ännu färre.

En titt i kaffesumpen om umetugget 2030

Av , , 2 kommentarer 9

En lite lättsammare betraktelse om evig partiledarnostalgi och bättre förr-retorik, en titt i kaffesumpen om det kommunalpolitiska umetugget 2030 och några rader om centerpartiets hundraårsjubileum utgör min lördagskrönika den här veckan:

——————————————–

En titt i kaffesumpen om umetugget 2030

En formel skulle se ut så här: en bra politiker i ett motståndarparti är en som avgick för tjugo år sedan. Det hör till politikens eviga ritualer, att partier använder sina motståndares föregångare som argument mot deras nuvarande ledare. Svensk politik dryper av sådana jämförelser:

Liberaler påtalar i dag gärna att Olof Palme, till skillnad från dagens socialdemokrater, gjorde politiken intellektuellt spännande och idébetonad. På Palmes egen tid däremot jämförde man i negativa ordalag hans aggressiva, socialistiskt färgade polemik med den lugne och pålitlige tillväxtpolitikern Tage Erlander.

Fredrik Reinfeldt lyfte under valrörelsen fram Tage Erlander som en förebild för ”det nya arbetarpartiet” moderaterna. Men när Erlander styrde var det många på den icke-socialistiska sidan som med respektfulla stämmor berömde Per-Albin Hansson som en tung landsfader och, framför allt i början, skakade på huvudet åt lättviktaren Erlander. När Per-Albin tog över inom socialdemokratin suckade åtskilliga och undrade hur det nu skulle gå när en sådan ytlig partikarriärist tog över efter ikonen, den av nästan alla beundrade Hjalmar Branting.

2010 hör man socialdemokrater som börjar viska om att moderaterna på Gösta Bohmans och Carl Bildts tid ”åtminstone stod för något”, och hur tidigare generationer moderater visserligen aldrig knackade dörr, men var raka, pålitliga och tydliga i sina budskap och positioner. På Bohmans 70-tal hittade man plötsligt positiva, försonliga egenskaper hos gamla högerledare som Jarl Hjalmarsson och Arvid Lindman.

Och socialdemokraterna har förstås, i dag, inte nog med lovord över för socialliberalen Bengt Westerbergs tid som folkpartiledare. På 80-talet varnade man för honom och kunde inte nog betona hur outtröttlige Bertil Ohlin stod för en sann socialliberalism. På Ohlins tid blev man aldrig trött på att omtala hur liberalismen blivit bakåtsträvande och tappat den radikala glans Karl Staaff en gång förlänte den. När Staaff regerade var det den döde Adolf Hedin som i socialdemokraternas retorik fick representera en socialt medveten, men under Staaff redan utdöende liberalism.

Från allianshåll har på senare år rentav gamle CH ”någon jävla ordning ska det vara i ett parti” Hermansson tagits till nåder av liberala debattörer som ett exempel på en i sitt kritiska förhållande till sovjetkommunismen mer fritänkande vänsterledare än Lars Ohly. Andra saknar, redan, Gudrun Schymans tid som partiledare för V.

Kd-ledaren Göran Hägglund får förstås, när valresultat skärskådas, äta upp sitt energiska twittrande vid statistiska jämförelser mellan Kd: stöd i dag och föregångaren Alf Svenssons bästa val.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har förskonats någorlunda från att jämföras med sina föregångare i andra partiers angrepp, men lita på att deras efterföljare som språkrör kommer att få höra från både vänster och allianshåll att de inte kan mäta sig med Wetterstrand och Eriksson.

Lokalpolitiken är inte annorlunda, om någon trodde det. Jag tittar i kaffesumpen och förutspår redan nu: om tjugo år kommer Tamara Spiric på Rådhustorget att läxa upp någon ungmoderat med en påminnelse om att på Anders Ågrens tid som kommunalråd jobbade partierna trots motsättningarna ändå innerst inne tillsammans för Umeås bästa, men att den tiden tydligen är ohjälpligt förbi. Anders Sellström kommer att avbryta sina riksdagsminnen och lyfta fram Lennart Holmlund som en hederssosse av gamla sorten efter vilken Umeås socialdemokrater blev SSU-broilers hela högen.

Holmlund själv kommer att stanna upp på en promenad, luta sig mot stavarna, blicka upp mot höghusen och muttra att med Britt-Marie Lövgren som gruppledare gick det fortfarande att lita på folkpartiet i stan, men att de nya ungliberalerna ju fan inte är kloka nån av dem. Lövgren kommer vid en fika på ridhuset plötsligt att sucka lätt och börja tala försonligt om hur mycket mer sansade vänsterpartiet var under Spirics ledning innan kommunistrevolutionärerna tog över.
Alla kommer de att ha vänliga ord till övers för Alireza Mosahafis framåtanda i miljöpartiet efter valet 2006.

Föreningen Byggnadskultur i Umeå kommer att protestera indignerat mot ett planerat höghus väst på stan och som motbild erinra om hur genomtänkt staden ändå planerades inför kulturhuvustadsåret 2014. Balticgruppens Krister Olsson kommer i en intervju med VK att bekymra sig över hur svårt det med åren blivit att samarbeta med kommunen i jämförelse med under 2000-talets första decennier.
Själv kommer jag att ta djup luft på VK:s ledarsida och minnas debatterna med dem alla som en tid när lokalpolitiken var spännande att följa, innan allt blev idéfattigt, platt och karaktärslöst. Och vem vet, VF:s ledarsida kommer kanske, i en bisats i ett fördömande av den ”nya, hårda högern” 2030, att ge några erkänslans ord åt alliansens gamla, trygga arbetslinje 2006-2010.

Så långt min kaffesump. Det kommer väl att låta som det alltid låtit när bättre förr-tårarna lägger ett skimmer över Gustavs och alla andra tidigare makthavares dagar, och gamla aversioner nöts ner till anekdoter.

Bland dem som varit mest utsatta för historielösa ”idealen har svikits”-klichéer de senaste åren är förmodligen centerpartiet, som i dagarna firat 100 år.
Flosklerna om partiets utveckling haglar från motståndare, det har under Maud Olofsson övergett landsbygden, blivit ett Stureplansparti, gått åt höger, svikit Thorbjörn Fälldins arv osv, osv. Det mesta är bara varianter av vad Olof Palme sa om Fälldins centerparti redan på 70-talet, när socialdemokraterna istället saknade Gunnar Hedlunds 50-talsscenter.

Men partier som överlever ett helt sekel går förstås igenom många faser, förändras och ömsar skinn. Centerpartiet har gått igenom ett par rejäla omstruktureringar, ideologiskt, under sin historia – med svarta epoker (värst rasteorierna på 30- och 40-talen) och stolta epoker (bäst värnande av småföretagande och småskalighet på landsbygden under efterkrigstiden).

Men partiets stora dilemma i dag är att den gamla väljarbasen krymper år för år, på grund av övergripande samhällsförändringar, med urbanisering och nya näringar, som har väldigt lite med ideologi att göra. Jag läste en bra analys häromdagen som klarsynt sammanfattade centerpartiets dilemma 2010, utmaningen att förena både storstadsperspektiv i Stockholm och landsbygdsförankring i Västerbotten.

”Den tekniska och ekonomiska utvecklingen under det senaste århundradet har medfört genomgripande förändringar i levnadsvillkoren för människorna i den industrialiserade delen av världen. Utvecklingen har knappast lämnat någon del av samhällslivet oberörd. De agrara näringarnas relativa betydelse har minskat undan för undan. Först industrin och senare mer och mer servicenäringarna har gett sysselsättning åt den arbetskraft som inte behövts inom jord- och skogsbruket. Delvis som en följd av denna utveckling har samtidigt en koncentration av befolkningen till städer och tätorter ägt rum”

Högrelevant om man vill förstå centerpartiets dilemma i dag. Men orden är inte skrivna till veckans hundraårsjubileum, utan skrevs av Thorbjörn Fälldin 1970, för 40 år sedan, i en vänbok till föregångaren Gunnar Hedlund (”Idéer och realiteter”).

Ibland är det mesta sig likt under solen.

Valrörelsen i länet har börjat bedrövligt

Av , , 3 kommentarer 14

Den här förhoppningen som jag uttryckte vid årets början känns onekligen fjärran från att infrias så här långt i valrörelsen. Värst hittills när det gäller vulgär debattstil, groteska överdrifter och oseriös debatt har socialdemokraterna varit. Och tyvärr är det onekligen så att en del ledande socialdemokrater i Västerbotten börjat utmärka sig på ett negativt sätt, med förfalskade citat, smaklösa misshandelsskämt och nu senast horribla och för debatten djupt skadliga tillmälen mot motståndare med lätt homofoba anspelningar som särskilda bottennapp. Vilka ord återstår när de verkligen behövs?

Anders Ågren och Sven-Olov Edvinsson och andra har helt rätt i sin kritik av hur den här valrörelsen inletts från socialdemokratiskt håll i Västerbotten, framför allt i angreppen på centerpartiet. Det gäller givetvis inte alla socialdemokrater och inte all kampanj, och inte allt meningsutbyte kring centerpartiet. Låg debattnivå är förstås inte heller något renodlat socialdemokratiskt fenomen, och det är i mina ögon över tid inga större skillnader mellan de rödgröna som helhet och alliansen som helhet på den punkten.

Men de mer än betänkliga inslagen från just socialdemokraterna i Västerbotten är många för tillfället, och att det inte finns fler aktiva socialdemokrater som tar tydlig ställning för en seriös debattnivå när partikamrater spårar ur ger skäl för frågan: hur mår länets socialdemokrati för tillfället, var drar den gränsen för dålig stil i debatten, hur ser den på väljarnas rätt till en vettig valrörelse och vilken typ av företrädare tycker den att Västerbotten förtjänar, alldeles oaktat ideologisk tillhörighet?

Både Umeå och Västerbotten brottas med många svåra, och spännande, framtidsfrågor som förtjänar skarpa, rejäla debatter med kontraster, en mångfald av idéer och klart formulerade alternativ – på kommunal nivå, på landstingsnivå och på nationell nivå. Men en sådan tuff, saklig debatt omöjliggörs om allt geggas ner till lögner, smaklösa personangrepp och en fullständig devalvering av värdeord och omdömen. Det är inte Västerbotten värdigt.

Internt jubel eller valseger?

Av , , Bli först att kommentera 10
Mona Sahlins tal på socialdemokraternas partikongress i går föranleder en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida om att det ibland kan finnas en motsättning för en politisk ledare mellan viljan att väcka internt jubel och viljan att vinna ett val.
 
——————————————————-
 
Internt jubel eller valseger?
 
Kännetecknande för många framgångsrika demokratiska politiker i historien är att de inledningsvis varit mer respekterade utanför sina egna rörelser och partier, än inom dem. Retorik, program och egenskaper som går hem i ett internt sammanhang – hejarramsor och fiendebilder av det mer grovhuggna slaget – behöver inte vara det som vinner medborgares förtroende i en offentlig dialog om komplexa skeenden.
 
Det är vanligtvis väljare utan låsta, förutfattade åsikter, och med lyhördhet för nyanser och problematiseringar – inte de med övertygelser redan huggna i sten – som avgör val. Ibland kallas de marginalväljare. 
 
Därför kan reserverade miner på ett upphetsat internt möte vara goda nyheter för en partiledare som har de rörliga väljarna som målgrupp, inte grälsjuka och aggressiva aktivister som lever i en introvert svart-vit värld.
 
Över tid vinner inkluderande, utåtriktade, lyssnande rörelser som litar på medborgarnas längtan efter seriösa samtal.
Exkluderande, slutna, navelskådande grupper som odlar nidbilder och excellerar i primitiva utfall, riskerar alltid att stagnera. De senare kan gå under i ett litet rus av interna ovationer, medan omgivningen vänder uppmärksamheten åt andra, mer givande håll. Den häpna förvåningen hos de självrättfärdigt bokstavstroende när färre och färre bryr sig är ofta både komisk och tragisk.
 
En av de viktigaste förklaringarna till socialdemokratins mångåriga regeringsinnehav under 1900-talet var att partiet, trots hårda inrikespolitiska tag, lyckades bevara en inkluderande bredd som täckte stora ideologiska ytor i mittfältet. Där fick många plats, till de renläriga socialisternas missnöje. Socialdemokratiska ledare har nästan alltid varit omstridda hos ytterkantsfalangerna, och hyllade enbart i efterhand. Men valresultaten ger klara besked, socialdemokratin var under 1900-talet ett parti med många ingångar
 
När först folkpartiet, senare centerpartiet, periodvis växte snabbt under efterkrigstiden, var förklaringen att man hittat ett inkluderande tonfall som socialliberalismen under Ohlin, eller fångat en tidsanda i förändring, som under Fälldin.
 
Den viktigaste ingrediensen i de nya moderaternas framgångar 2006, och Fredrik Reinfeldts stora popularitet, har varit att man lyckats överbrygga tidigare skyttegravar och motverka gamla fördomar om partiet, till nyliberalers uttryckliga missnöje.
 
Det enda parti vars stöd växer inom oppositionen är det minst blockbetonade, miljöpartiet.
 
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Mona Sahlins uppträdande för tillfället. Hon började bra i sitt första tal som partiledare. Det handlade om förnyelse av en tröttkörd, bakåtblickande socialdemokrati. De få gånger hon tagit intern strid sedan dess har hon vanligtvis varit rätt ute. Jag vidhåller att en del av kritiken mot henne varit orättvis.
Men i sin kamp för att vinna uppskattning hos en svårt förändringsovillig intern partiopinion, tycks hon steg för steg överge sina bästa instinkter i umgänget med dem som i slutändan bestämmer – väljarna.
 
Den onyanserade retorik, med extremt förenklade fiendebilder, som hon ägnade mycket av sitt tal åt i går, får kanske socialdemokratiska kongressombud att mysa. Men väljare som vacklar mellan regeringsalternativen och lyssnar efter substans bakom de exkluderande flosklerna prioriterar Sahlin bort. Hon vill vinna stort internt bifall. Men hon vill också vinna nästa val. Snart måste hon kanske bestämma sig för vad hon vill helst.