Vad konflikten mellan Lennart Holmlund och Inge-Bert Täljedal illustrerar om politik och samhällsdebatt i stort, om spänningen mellan den beslutande, exekutiva klassen och den agendasättande klassen, och vikten av en balans mellan dem, handlar den här lördagskrönikan.
Plus några rader om lite annat.
En tidigare krönika om just fenomenet Lennart Holmlund finns här: Är Holmlund bara Holmlund?
(Jag kommer inte att läsa kommentarer här de närmaste dagarna, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här, där den också finns utlagd: http://www.vk.se/820965/nordebo-holmlund-och-taljedal-bryter-arm
—————————————————–
Holmlund och Täljedal bryter arm – bra!
Vem är Björn och vem är Benny? Vem är rebell och vem är makt? Vem är folk och vem är herre? Vem är hjärta och vem är smärta? Vem är fe och vem är fä? Vem är framåt och vem är bakåt? Vem är tuta och vem är köra? Vem är blick och vem är blunda? Vem är ego och vem är lego? Vem är outsider och vem är etablissemang?
I veckan kunde vi läsa att Inge-Bert Täljedal – tidigare rektor för Umeå universitet, tidigare ordförande i kulturnämnden och kommunfullmäktige, professor, kulturskribent, inflytelserik socialdemokrat och allmän umeprofil – lämnat det socialdemokratiska partiet i protest mot framför allt Lennart Holmlund och kommunens stadsplaneringspolitik. Han tycker att demokratiaspekten försummas och att det går för snabbt.
Konflikten mellan Holmlund och Täljedal är långt intressantare än enskilda stadsplaneringsärenden i Umeå. Den illustrerar något tänkvärt om politik och samhällsdebatt i stort.
Jag är ganska säker på, hur paradoxalt det än kan låta, att både Holmlund och Täljedal anser sig representera en mer folklig, orättvist behandlad opinion i Umeå. Båda drivs i den här debatten av ett slags outsiderskap, kanske till och med en outsidervrede. I konflikt med vad de upplever som ett etablissemang som vägrar att ta reson, som bara kör sitt race i uppblåst självgodhet.
***
Ett Holmlund-fan skulle möjligen formulera det så här: Holmlund är den vanliga umebons klarspråkige politiker som vågar stå upp mot finfolket i kultursfären, akademikretsarna, medierna. Mot alla de snobbiga, bakåtsträvande typerna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”agendasättande klassen”. Den där alla tycker ungefär lika, fnissar och rasar ihop åt samma saker. Kotterierna som avgör vem som ska hyllas och hånas.
Holmlund är folklige rebellen som talar om att den gamle kejsaren är naken. Han utmanar de inrökta, konservativa salongerna. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)
Ett Täljedal-fan skulle möjligen formulera det så här: Täljedal representerar en eftertänksam, intellektuell, principiellt resonerande röst i en stad där stadsplaneringsbeslut drivs igenom i demokratins gråzoner. Han vågar ge röst åt ett undertryckt folkligt missnöje i Umeå över de politiska makthavarna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”beslutande och exekutiva klassen”. De som driver igenom sina redan förutbestämda agendor till vilket pris som helst. River och bygger utan att låta sig påverkas av några invändningar.
Täljedal är hederlige sanningssägaren som vägrar inrätta sig i övermaktens led. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)
***
Så vem har rätt? Vem är egentligen outsider här och vem etablissemang? Båda har rätt och båda fel. För konflikten mellan Holmlund och Täljedal är en konflikt mellan ett slags etablissemang och ett annat slags etablissemang. Mellan ett slags outsiders och ett annat slags outsiders. Mellan vad jag skulle kalla den beslutande, exekutiva klassen som har den politiska och ekonomiska makten, och den agendasättande klassen, som har störst inflytande över debatten.
De överlappar varandra, men bryter ändå alltid arm med varandra. Däremellan står många kluvna, med viss sympati i båda riktningarna.
För om man nu i stadsplaneringsdebatten skulle vilja att det byggdes ungefär som i Holmlunds anda, men först efter den öppna, lugna demokratiska förankringsprocess som Täljedal efterlyser, hur ska man då ta ställning i konflikten?
Politik är en konstruktiv armbrytning mellan de perspektiven: att förverkliga resultat och att tänka efter ett varv till. Båda behövs. Den agendasättande klassen får inte ges vetorätt över folkvalda. Och beslutsfattare får inte bara för att de är folkvalda ges blank check att göra som den vill.
Politiska beslutsfattare måste ingärdas av motkrafter, oberoende medier, kritiska, ansvarsutkrävande medborgare, orädda debattörer, självständiga forskare, fria konstnärer, bromsande institutioner och uthålliga regelverk som sätter gränser, hävdar värderingar och upprätthåller diskussioner. Starka sådana motkrafter behövs till det kortsiktigt populära eller enkelspåriga. De är viktiga som vågar hävda värderingar, även när en makthavare kan hänvisa till stöd i en opinionsmätning eller ett val.
Men det omvända gäller också. Lennart Holmlunds popularitet i Umeå baseras, tror jag, mycket på människors misstro mot den agendasättande klassen, som inte upplevs som ”regeringsduglig”. Man söker politiker som vågar fatta beslut, hålla fast vid åsikter och stå för obekväma målkonflikter. Även när debatteliten drar efter andan och låtsas som om målkonflikter överhuvudtaget inte existerar. Rädslan för att den agendasättande klassen ska få för stor makt är stor.
Det är illa nog att de var för sig uppfattas som opålitliga. Uppstår ett läge där människor upplever att de politiska makthavarna och debatteliten dessutom går hand i hand ökar risken markant för populistiska proteströrelser. Då söker fler frustrerat efter röster som avviker. Avvikandet i sig blir attraktivt.
Förstår man inte den mekanismen blir man förbluffad när valresultat och mätningar visar på trender utanför den egna bubblan. Och dåligt rustad att granska och analysera dem.
För att förebygga ett lodrätt vi och dom, måste man i så många sammanhang som möjligt orka hålla kvar olika erfarenheter, samtalandes med varandra. Inte söka fula ut andra slentrianmässigt.
***
(Inom parentes: Om man bara är emot hat och hot som riktas mot meningsfränder, men flabbar och ursäktar när det riktas mot motståndare, om en extremism bekämpas hedervärt samtidigt som en annan bjuds till finrummen utan kritiska frågor – då undergrävs trovärdigheten i all kamp mot antidemokratiska rörelser. Då framstår allt som en godtycklig gegga av hyckleri och kålsupare. Populisternas drömläge.)
***
Vem är sosse och vem är sosse? Vem är liberal och vem är liberal? Vem är grön och vem är grön? Vem är röd och vem är röd? Vem är konservativ och vem är konservativ? Vem är Umeå och vem är Umeå?
Det vore olyckligt om Holmlund och Täljedal blev överens, för den spänningen behövs i lokaldemokratin. Och vilka partier de är med eller inte med i kvittar. Men det är viktigt att de fortsätter att snacka med varandra, ifrågasätta och irritera varandra, bryta arm. När de håller varandra i ömsesidigt schack, fungerar det bäst. Tillsammans med sina motsättningar är de bättre än var för sig på sitt håll.
———————————
Och så ett citat ur litteraturen att ta med sig inför helgen:
"Pasternak såg ut att vara högst 47-48 år. Han utandades en häpnadsväckande, gnistrande fräschör som en bukett nyss brutna syrenkvistar på vars blad trädgårdsdaggen alltjämt finns kvar. Han skimrade, hans händer var i oavbruten rörelse och hans förvånande barnaleende, som blottade de vita tänderna, lyste hela tiden upp hans rörliga ansikte. Han poserade en aning.
Men en gång hade han skrivit om Vsevolod Meyerhold:
"Även om det blott och bart är spel,
så är det sanning. Spela alltid så."
Och detta gällde också honom själv."
(Ur Olga Ivinskajas "I tidens våld. Mina år med Pasternak", som inte står Pasternaks egna verk efter i gripande scener, poesi och mänskligt djup.
