Etikett: Entreprenörskap

Entreprenören som hjälte

Av , , Bli först att kommentera 6

Entreprenören som hjälte är temat för min ledarkrönika i dagens tidning.

————————————————-

Entreprenören som hjälte

Jag tänker på vad Gustaf Hellström skrev i sin biografi om socialliberalismens uthållige föregångare i Sverige Adolf Hedin (1834-1905):

”När Hedin invaldes i riksdagen var han… ”un uomo finito”, ”en färdig man”. Hans utveckling var avslutad: i sin ungdoms ideal hade han ett andligt kapital som räckte långt utöver hans egen livslängd. Men just detta skänker hans verksamhet, trots dess omfattning, ett drag av monotoni.”

För en politiker likt Hedin, som till slutet förblir i opposition, som inte får se sina idéer bryta igenom, är en sådan monotoni mindre problematisk. Den kan tvärtom, som i fallet Hedin, vara en styrka och en förutsättning för genombrottet när det väl kommer.
Men för dem, det gäller i ännu högre grad politiska partier, som redan vunnit makten och ansvaret, som kanske redan själva blivit etablissemang, som förverkligat eller haft mångåriga chanser att förverkliga idéerna, är en motsvarande stagnation förödande.

Ideologier, lyder en användbar definition, består av ett antal bestämda värderingar, en verklighetsbild och en uppsättning handlingsrekommendationer om hur värderingarna i ett givet läge bäst kan omsättas i handling.
I det svenska partilandskapet delar i dag de flesta regeringsdugliga, hyfsat mittenorienterade partier från M till S, grundläggande, gemensamma värderingar. Löjeväckande krigsdanser om motsatsen tjänar som intern terapi för partier på dekis men tröttar alla andra och skrämmer, bevisligen, bort väljare från dem som skriker värst.

Den politiska vardagsdebatten handlar istället till stor del om verklighetsbilden och handlingsrekommendationerna. Och när partier stagnerar, är det ofta verklighetsbilden som släpar efter, inte uppdateras, som leder till vanföreställningar och får det att brista i synen på enskilda människor som bryter mönster. Sker det kan bara makt i sig rädda ett parti från sönderfall. Går makten förlorad, rasar det.
Den politiska rörelse som inte förstås människors drivkrafter, vardagar och drömmar i samtiden, som inte finns närvarande och nyfiken i många olika samhällsaktörers verklighet, kommer inte att ha mycket att bidra med, och kommer aldrig att vara duglig till breda samhällskoalitioner.
Många av de stora framstegen i Sverige under andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet sammanföll med nya insikter om hur samhället såg ut även underifrån och utifrån, inte bara ovanifrån, och nya uppfattningar om arbetets värde, arbetets rätt och den enskilda människans värdighet och rättigheter.

Då var det konservativa grupperingar, knutna till en gammal samhällsordning, som inte ville se människors situation annorstädes i hierarkin, inte satte sig in i olika samhällsgruppers verklighet och inte förstod, inte ville förstå, människors drivkrafter. Därför hamnade man – inledningsvis, ofta även i kvarblivande motstånd – fel i stora socialliberala reformfrågor under det moderna Sveriges framväxt.

Den mödosamma process som socialdemokraterna nu är inne i 2010, för öppen ridå, handlar mycket om liknande svårigheter att uppdatera en förlegad verklighetsbild och olusten inför att acceptera andra samhällsaktörers värde och drivkrafter, fastklamrandet vid inlärda fiendebilder.
Tydligast gäller det partiets kluvna, reserverade syn på företagare och entreprenörer, inte minst på den offentliga sektorns område, där systemdogmatism alltför ofta sätts före kvalitet och tillgänglighet. Retoriken blottlägger återkommande en märklig syn på människorna bakom de ständigt nya och växande företag som är en av förutsättningarna för jobb, välfärd och utveckling i samhället. Alliansregeringen, inte minst Reinfeldt och Borg, har också svårt att riktigt omfamna småföretagaren som hjälte, men inte tillnärmelsevis lika svårt som socialdemokraterna har det.

Där måste förr eller senare en frigörelse ske från frasmarxistiskt färgade och från verkligheten avskärmade stereotyper om partiet ska ha en roll att spela i 2000-talet. Synen på företagande som något som kan tolereras när det redan existerar, men som i grunden är ett problem som bör begränsas och absolut inte omfatta nya områden, går inte att på 2000-talet förena med en seriös, solidarisk och trovärdig välfärds-, jobb- och tillväxtpolitik.

Vi har i Umeå sett den röd-röda koalitionens svårigheter att prestigelöst och med brukarnas bästa för ögonen bejaka trygghetsboendet på Backenområdet. Vi ser det i landstingsmajoritetens attityder till privata aktörer.
Man vill inte fullt ut erkänna att entreprenörer och småföretagare – alla som förverkligar idéer, utvecklar sina hantverk och under hårt arbete och stora risktaganden skapar jobb och inkomster till välfärden – tillhör samhällets många hjältar, värda erkänsla och tilltro. Det är synd.