Etikett: Epokskifte

I väntan på nästa epokskifte

Av , , Bli först att kommentera 2

Några funderingar kring epoker, långa och korta århundraden och vilka som blir först med att samla en ny, bred rörelse som tar vid i 2000-talet när det långa svenska 1900-talet tar slut. För er som kollar i papperstidningen så har Niklas Erikssons teckning paus den här veckan, men han är åter nästa vecka igen.

————————————-

I väntan på nästa epokskifte

Man brukar ibland med hänvisning till historikern Eric Hobsbawm tala om ”det långa 1800-talet”, som började med franska revolutionen 1789 och slutade med första världskrigets utbrott 1914, och ”det korta 1900-talet” som inleddes med första världskriget och slutade med Sovjetkommunismens fall .
Det är sällan inrikespolitiska epoker är lika lätta att identifiera. När revolutioner uteblivit och inga murar fallit, när reformismen lunkat på i hyggligt samförstånd, flyter färgerna ihop. I Sverige får vi söka oss långt tillbaka för att hitta omvälvningar. Frihetstiden på 1700-talet, revolutionen 1809, ståndsriksdagens avskaffande 1866 och demokratins genombrott 1917-1921 efter decennier av liberalt och socialdemokratiskt förarbete, är exempel på tydliga epoker eller brytpunkter i den inrikespolitiska historien.

Även sedan demokratins genombrott kan, om man så vill, den inrikespolitiska utvecklingen delas in i många korta miniepoker. En för varje decennium med allt som passerat revy och förändrats, som gärna sker när vi närmar oss nutid i historieskrivningen. Men frågan är om inte kontinuiteten, hur likt sig allt förblivit i frågeställningar och grundläggande strävanden, är mer påfallande än de små skiftningar och tyngdpunktsförskjutningar som ständigt ägt rum sedan vågmästarnas 20-tal och kohandelns 30-tal till i dag.

Omöjligt är det inte att framtidens historieböcker trots det kommer att tala om en i grunden sammanhängande epok ända från Per-Albin Hanssons folkhemstanke – det entydiga brottet med marxistisk samhällsanalys och klasskamp inom socialdemokratin till förmån för pragmatisk socialliberal reformism – fram till de nya moderaternas och alliansens försiktiga puts av den marknadsekonomiska välfärdsstaten i mogen form. Det kanske är det långa svenska 1900-talet.

Utvecklingen har varit enorm, men inom ramen för en och samma grundtanke. Välstånd genom marknadsekonomi och utbildning, välfärd genom generella trygghetssystem och gemensam finansiering – tillsammans tillväxt så det knackar. Det mesta i svensk debatt kretsar fortfarande kring hur den gamla slagdängan ska sjungas på bästa sätt i varje ny tid. De som prövar helt andra låtar vet att de är dömda att förbli i opposition.

Man kan gå ännu längre tillbaka. Adolf Hedins pionjärmotioner på 1880-talet om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar, eller motiven bakom folkpensionens införande av Karl Staaffs liberala ministär 1913, kräver ingen översättning från en epoks tankesätt, perspektiv och retorik till en annan, eftersom de påbörjade något som fortfarande är en del av en konsensus i samhällsdebatten och väljaropinionen.

Det är långa bågar över ett århundrade även för reformlunkens land. Över det behöver man inte sucka. Det visar styrkan i den marknadsekonomiska välfärdsstaten, som inga ärkekonservativa, nyliberala eller socialistiska systemskiftesdrömmar haft en chans att mäta sig med.

Men epokskifte behöver inte betyda systemskifte, att det gamla rensas bort trots oförändrade förutsättningar.

Ett epokskifte kan också tvingas fram när verkligheten förändras så till den grad att helt nya frågeställningar kräver uppmärksamhet där de gamla refrängerna fortfarande fungerar, men inte ger heltäckande vägledning. Sverige är på väg mot ett sådant, men partierna har svårt att hänga med.

Man skulle kunna hävda att vi befinner oss i slutfasen av Sveriges långa 1900-tal, där Fredrik Reinfeldt snarare avslutar något än inleder något. Jag tror att det är så.

Gårdagens partiledardebatt i riksdagen underströk vilket väntrum som inrikespolitiken befinner sig just nu. I det som avtecknar sig som 2000-talets stora vattendelare, epokgörande frågor och avgörande målkonflikter som måste övervinnas i nya synteser, nya breda ideologiska koalitioner, står både regering och opposition för tillfället ganska osäkra, handfallna och sökande.

Energiförsörjning, miljö och hållbar utveckling. Personlig integritet och rättssamhälle. Migration, samlevnad, tolerans och pluralism. Rationalism, individualism och trosmångfald. Globalisering och småskalighet. Demografiska revolutioner och svårlösta välfärdsekvationer, medborgarrollen bortom det privata men nedanför det statsapparata, i 2000-talets demokratier. Och så hotet mot demokratin från nya auktoritära, repressiva tillväxtregimer, där marknadsekonomin får rum, men liberalismen stängs ute.

Vilka blir hävstång för en ny epok, intellektuellt och organisatoriskt, som utgår från dessa perspektiv? Orkar något av de etablerade partierna i närtid? Blir det kapplöpning i grön, ideell utvecklingsoptimistisk liberalism, där prefixen faller bort, mellan nya generationer inom folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, kanske tillsammans med fritänkare inom socialdemokrater och moderaterna, kanske med nya rörelser som piratpartiet som pådrivare på vissa områden? Eller går de gamla aktörerna mot sitt slut tillsammans med den epok de formade och kämpade i?

Svensk politik är på väg in i ett epokskifte, men det söker fortfarande sina trovärdiga, intellektuellt stringenta vägröjare. Vem hinner samla en ny, bred framstegsrörelse först?