Facebook som förändras, vem är enstöring, var drar vi våra gränser och hur agerar vi i de nya byarna – rubriken anger väl vad krönikan handlar om i stort: frågeställningar som internet och de sociala medierna skapar.

På slutet lördagskåserar jag lite mer avslappnat om hur det kan gå till på tidningarnas redaktionsmöten, apropå våra nya, uppkopplade liv.

———————————————————

Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

Vägbygge rakt genom trädgården? Nedlagd närbutik? Ja, ja, men har du sett förändringarna på Facebook?

Vem är egentligen vår tids Bertil Enstöring? Och vad angår det oss vem som är eremit? Eremiten i dag är inte nödvändigtvis den som likt Bertil i Skrot-Nisse och hans vänner flyr till ett avlägset fyrtorn för att få vara ifred. Det kan lika gärna vara den som inte är uppkopplad, inte har några nätidentiteter, inte deltar i några sociala medier. Fyrtornet 2011 kan vara frånvaron av en mobiltelefon, förmågan att skita fullständigt i vad någon bloggat om.

Beroende på hur vi själva lever våra liv kan vi uppfatta andra som frånvarande, osynliga, avskärmade.
Om de inte dyker upp för att höra senaste snacket på jazzklubben i Umeå. Om de inte syns i periodpauserna på Björklövens hemmamatcher. Eller – så är det – om de inte finns på Facebook eller Twitter.

De som är vana vid att vara närvarande i de gamla, lokala etablissemangens salonger blir provocerade vid tanken på att en del väsentligheter i dag utspelar sig i andra forum. Och de som inbillar sig att den nya tidens modemedvetna sociala trender är liktydigt med allt som sker i samhället kommer att stå lika snopna när de inser att gamla, klassiska mötesplatser på intet sätt spelat ut sina roller.

Mångfalden och valfriheten har blivit större helt enkelt, tack och lov. Det har tillkommit nya sociala sfärer, och därmed också ett slags nya privatsfärer.

Allt fler människor tillbringar allt större tid med de sociala medierna. Det är på väg att bli de nya byarna, i vissa avseenden socialt, kulturellt och politiskt relevantare än de fysiska trakter och kvarter vi faktiskt bor i. Det kommer att ställa demokratin och medierna inför en hel del nya frågeställningar, där gamla instinkter och vanor inte längre nödvändigtvis leder rätt.

Vilka som flyttar in och bort ur våra flöden, hur de fungerar, hur skvallret går, hur vägar och möteslokaler hålls i ordning och vad de har för regler och begränsningar väcker väldiga diskussioner. Det är lika självklara debattämnen som snöröjning, närservice och vägprojekt.

Hur personer använder exempelvis Facebook, Twitter eller Google+ skiljer sig förstås kraftigt åt från fall till fall. Men de sociala medierna håller på att bli självklara utgångspunkter för mycket – en infrastruktur som blir allt svårare att ignorera, oavsett om man går, cyklar, åker bil eller tar tåget.

Johan Ingerö på Svenska Dagbladets ledarsida formulerar det bra:

”Den som var vuxen när samhället blev uppkopplat ser ofta internet som ett snillrikt och användbart redskap. Men inte heller mer än så. Den som var ung, eller rentav inte kan minnas tiden före nätet, betraktar det snarare som en del av en självklar infrastruktur. Som Drottninggatan, treans busslinje eller västra stambanan. Med andra ord en plats där man visserligen inte kan vara helt privat, men för det mesta ändå ifred.”

Men när nya typer av sociala, kulturella och politiska gemenskaper växer fram, stormar också intressen fram och tar för sig. Nya maktkamper uppstår, gränsdragningsproblem mellan det privata och det offentliga, mellan vinstintresse och idealism, mellan möjligheter och rättigheter, uppstår i nya former. Vem har makten, hur ser de nya hierarkierna ut och på vilka villkor är jag villig att medverka?

En av veckans stora snackisar, med stora uppföljningar i de traditionella medierna, har varit de planerade förändringarna på Facebook – ny form, nya inställningar, enligt de flestas bedömningar sämre integritet för den enskilda användaren. Som upplevelse av en förändring i vardagen kan det faktum att nya användare av musiktjänsten Spotify i framtiden måste ha registrerade Facebook-konton, att Facebook lämnar ut information om sina användare till andra även när vi är utloggade, att grundinställningen att alla ska få se allt om varandra, i dag väcka samma engagemang som stora fysiska infrastrukturprojekt.

Många funderar nu öppet på om de ska säga upp sina Facebook-konton. Men de funderar över det på, just det, Facebook.

Det kokar ned till en klassisk fråga: är man beredd att betala priset i form av utanförskap, mindre möjligheter att närvara i salongerna där många av de viktigaste diskussionerna förs, där hierarkier skapas och kulturellt kapital skrapas ihop, för att stå upp för vissa principer? Hur väger vi långsiktiga risktaganden mot praktisk nytta?

Var drar vi gränserna, när går för mycket makt och kontroll förlorad? Hur mycket är vi beredda att lita på några få enskilda aktörer som tack för att de byggt upp verksamheter som berikar vår vardag?

För ett par veckor sedan fick det tyska Piratpartiet nästan 9 procent i delstatsvalet i Berlin. Det säger något om en ny tids politiska infallsvinklar. Piratpartiets stöd i en av Europas studenttätas städer beror inte på de svar de ger, utan på de frågor de ställer, som andra försummat.

Vi vinner frihet och ger upp frihet. Gränserna förskjuts, heliga kor käkas upp, normer förändras. Vi är vana vid att med fingertoppskänsla och visst kurage hantera förändringar i våra fysiska byar. Har vi samma medvetenhet på nätet?
Det pågår ett samhällsexperiment. Frigörande och svårt, men på allvar. Förr eller senare kommer vi att tvingas titta djupt in i oss själva och svara på frågan: till vilket pris? Det behöver inte betyda att man tackar för sig, det kan också betyda att man närvarar ännu mer. Pionjärtidens obekymrade nybyggarentusiasm viker för samhällsbyggets epok, på ont och på gott.

**************************

Till sist…

…vill ni veta hur det går till på en tidnings redaktionsledningsmöten? Många kommer nog att känna igen det från andra arbetsplatser. Det är inget att hymla om, det är ett SM i gluttande på mobiler, med ett möte som hissmusik i bakgrunden.

Det är ett ständigt sneglande (i smyg var tionde sekund, öppet en gång i minuten) på mobilerna framför på bordet. Måste någon vänta i fem minuter börjar panikångesten lysa i ögonen. Fötterna går som symaskiner.

Nyhetsfolket är värst förstås. De är såna, de kan inte hjälpa sig. De tror att jorden ska gå under om de stänger av telefonen en halvtimme (eller snarare: de är rädda att jorden ska ha gått under utan att de fått reda på det.)

Politiska redaktörer, surmulna i ett hörn, har ingen större anledning att kolla på mobilen. Ledaren om jordens undergång går snabbt att skriva, den ligger förproducerad i byrålådan, kort och koncis: ”Vad var det vi sa!”. Men eftersom det alltid finns prestige mellan olika avdelningar på en tidning – nyheter, sport, kultur, ledare, nöje, familj, vi betraktar varandra med ömsesidig tolerans som utomjordingar – vill vi inte verka mindre upptagna eller efterfrågade, så vi andra kollar också mobilerna(typ att bakgrundsbilden finns kvar).

När någons mobil plingar till av ett äkta meddelande har ägaren läst av det snabbare än Gert Fylking kan ropa ”äntligen!”.

Flest pling på mötet vinner och sitter säkert till nästa program.

Den som får ett så viktgit samtal att det måste besvaras i annat rum går direkt till säsongens final.

Vi andra sitter kvar, grubblar i hemlighet över nästa Wordfeud-drag med bittra miner och undrar vad vi gjort för fel.

(Vad mötet handlade om får vi läsa i protokollet efteråt, var det någon som antecknade?)