Etikett: Fjällsippa

Kung Karls spira i Lappland

Av , , Bli först att kommentera 6

Kung Karls Spira och Fjällsippan – alltså landskapsblommorna i Västerbotten och Lappland – är ämnet för den här krönikan, åttonde delen av min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Några funderingar kring landskapens ställning och betydelse för den regionala identiteten.

De tidigare delarna i den här krönikeserien finns här:

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

 

Och en tidigare krönika på temat regional identitet:

Är du riktig lilla vän eller oriktig?

——————————————————

Kung Karls spira i Lappland

”Vet du Ella, nyss kom en karl fram till mitt bord där jag satt med mitt kaffe och min otända, förbjudna pipa. Han ville prata Västerbotten, han var själv västerbottning.
Varifrån? sade jag som jag alltid gör i de situationerna, mest för att kunna räkna ut på vilket sätt vi är släkt.
Sorsele, sade han.
Det är inte Västerbotten, sade jag. Det är Lappland.”
(Torgny Lindgren i ”Maten. Hunger och törst i Västerbotten”, brevväxling med Ella Nilsson, utgiven 2003
)

Men karln från Sorsele framhärdar i att visst vara västerbottning. ”Han hade alltid betraktat sig själv som västerbottning. Han var till och med stolt över att vara västerbottning. Och det kan man ju förstå.”

Lindgren grubblar till Ella Nilsson, i en brevväxling som får det att vattnas i munnen, över detta Västerbotten: ”Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget i verkligheten?”

Han drar småningom slutsatsen att det inte finns ett Västerbotten, utan ett otal. ”Det rätta ordet vore Västerbottnarna!”
Pölsornas mångfald i bygderna, från Missenträsk till Raggsjö, får illustrera vad han menar. Var släkt, vart sjösystem, alla har sitt sätt att göra pölsa.

Vad betyder landskapen i dag, för människor? Vad betyder Västerbotten, vad betyder Lappland, som identitet – för dem som vuxit upp där, för dem som flyttat därifrån och dem som flyttar dit? Man behöver inte gå till köket eller boden, för att få en hum om hur undflyende just landskapen kan vara när man söker greppa dem.

Enligt Jan Vegelius i ”Sveriges landskapsblommor och deras historia” (1981) så har idén med landskapsblommor sitt ursprung i ett brev från USA, skrivet av svenskamerikanen August Wickström och skickat till ledaren för Svenska Missionsförbundet Paul Peter Waldenström, 1908.

”Jag har önskat”, skrev Wickström, ”att Sverige med sin rika, omväxlande flora också hade för varje provins en officiell nationalblomma liksom varje provins nu har sina vapensköldar.”

Officiellt blev det inte, men via en kampanj i tidningarna fick förslaget stor uppmärksamhet. Efter hjälp från bland andra professor Veit B Wittrock från Bergianska Trädgården, sammanställdes en lista med landskap och blommor, som efter några korrigeringar med tiden blev hävd.

Dåtida kritiker önskade sig istället en gemensam blomma för hela Sverige, men ursprungstanken med landskapsblommorna handlade mer om regional än nationell identitet.

Och så kom det sig att exempelvis Västerbotten fick kung Karls spira – namngiven av naturhistorikern Olof Rudbeck d.y. till Karl XII:s ära 1701 – som landskapsblomma. Det är en vacker ört – högrest, med fina nyanser i grönt, gult, rödbrunt och rödviolett. Men, en ständig fotnot, den är betydligt vanligare i Lappland än det landskap den tillskrevs 1908.

”I själva landskapet, eller floraprovinsen Västerbotten, är ”vår” blomma egentligen bara vanlig i norr, längs Byskeälven och inom Norsjö socken. Den finns också i länets Ångermanlandsdel, vid Öre- och Lögde älvar. Kung Karls spira är i låglandet nästan helt inskränkt till älvstränder”.
(Måns Swartling i Natur i Norr, Umeå, 2006, häfte 2
)

Den trivs bättre och är vanlig i ”våta, näringsrika marker som myrar, utefter vattendrag och på kärrängar i fjälltrakterna, och mindre vanlig i det norrländska skogslandet.” (”Våra vilda blommor”, Jon Feilberg och Ulf Svedberg, 1999). Vill man studera den närmare, påpekar Sven Green i ”Landskapsblommor” 1976, bör man leta fram högskaftade gummistövlar. ”Blött blir det under alla omständigheter”.

Att Västerbotten har en landskapsblomma som känner sig mer hemma i fjällen, har en viss symbolik. Vegelius reder i sin bok ut sex olika pusselbitar som historiskt använts för att definiera skiftande västerbottnar:

(1) nuvarande landskapen Väster- och Norrbotten, som före 1809 utgjorde det gamla Västerbottens landskap, (2) Finska Västerbotten, den del av gamla Västerbotten som förlorades till Ryssland 1809, (3) ”Västerbottens gamla landskap bortsett från den finska delen”, (4) ”den del av Västerbottens gamla landskap som tillhör Västerbottens län”, (5) dagens Västerbottens län och (6) Västerbottens län frånsett det som tillhör Ångermanland.

Alternativ 4 är det vi i dag vanligtvis syftar på när vi talar om landskapet Västerbotten. Men där är kung Karls spira alltså inte särskilt vanlig.

Lappland har förstås sin egen landskapsblomma: fjällsippan. En dvärgbuske i gräddvit, grönt och gult som trivs på kalkrika, torra fjällmarker. Mjuk och tålig på en och samma gång. Traditionen har sagt att den kan hjälpa mot reumatism. Kanske för att den härdar ut i tufft klimat.

”Jag ville jag vore i Lappland en dag i juli då fjällsippan breder ut sig i stora vita mattor.”
(Maud Reutersvärd, 1979)

Men det finns, skrev Vergelius 1981, många här ”som anser att det är kung Karls spira eller åkerbär som är deras landskapsblomma”, då de menar att de bor i Väster- respektive Norrbotten. Och han noterar att vissa ”nyare förteckningar över landskapsblommorna” saknar Lappland.

Det vore talande för landskapens oklara ställning, när det kulturhistoriska döljs under det administrativa. Men landskapen är viktiga. Västerbotten och Lappland försöker förstå varandra, och därmed sig själva.

Ibland är det, för att låna av Ekelöf, ”någonting bortomnära, i det som är hitomfjärran, någonting varken eller, i det som är antingen eller:”