Etikett: föräldraförsäkring

När jämställdheten glöms bort

Av Ola Nordebo, 9 september 2010 kl 06:58, 1 kommentar

I en krönika på dagens ledarsida skriver jag litet grand om jämställdhetsdebatten så här långt i valrörelsen.

—————————————————————-

När jämställdheten glöms bort

Kanske blir det ett av ögonblicken man efteråt lyfter fram som avgörande för valutgången: när Lars Ohly i SVT på frågan om delad föräldraförsäkring avfärdade ammande mödrar med att det finns bröstpumpar. Eftervalsanalyser pekar gärna ut sådant skum på ytan för att beskriva djupare väljarströmmar. Det var, retoriskt, en av valrörelsens klumpigaste repliker. Fram manades bilden av vänsterpartiets ovanifrånperspektiv med en byråkratiserande, anonymiserande syn på stat och samhälle, där partiet dikterar och enskilda människor ska veta sin plats.

Men låt mig erkänna en sak: i det här fallet jag är mer nedslagen av debatten som följde, än av Ohlys oskickliga sätt att försvara en av få ståndpunkter vänsterpartiet har i sitt program som är liberalt tilltalande: individualiserad föräldraförsäkring.
För bakom den frustande förtjusningen från allianshåll över vänsterledarens pumpproblem blottas den tilltagande marginalisering som jämställdhetsfrågan råkat ut för under valrörelsen. Föräldraförsäkringen är ett exempel så gott som något.

Att genom en individualisering, eller åtminstone en tredelning, av föräldraförsäkringen låta den följa samma principer som övriga socialförsäkringar, inte som i dag i realiteten vara kopplad till familjen, skulle självklart som alla reformer skapa avvägningsproblem. Men det skulle ta tag i en av de större kvarvarande orättvisorna i Sverige: ojämlikheten på arbetsmarknaden när det gäller löne- och karriärutveckling mellan män och kvinnor.

I en avvägning mellan friheter och ofriheter, när konsekvenser ställs mot konsekvenser, borde könsbunden ojämlikhet av det slaget väga mycket tungt som argument. Det skeva uttaget av föräldraledigheten är en av huvudorsakerna till att kvinnors ställning på arbetsmarknaden är betydligt svagare än mäns. Sådant har också följder för föräldrarnas närvaro, tid för barnen och för familjers möjligheter att bestämma själva. I bröstpumpshysterin försvann det perspektivet snabbt.

Bara om könsklyftan på arbetsmarknaden inte anses vara något problem, blir frågan om föräldraförsäkringens utformning så enkelspårig som värnarna av den nuvarande ordningen vill hävda. Och det kan ifrågasättas, om man ser på statistiken över hur många barn som ammas helt efter låt säga åtta månaders ålder, eller efter ett års ålder, hur relevant bröstpumpsdiskussionen vore ens med en reformerad föräldraförsäkring.

Men, och nu kommer det väsentliga, inget av regeringsalternativen går till val på att förändra föräldraförsäkringen. Alliansen satsar vidare på den ganska svaga jämställdhetsbonusen, men säger nej till en individualisering av föräldraförsäkringen. De rödgröna föreslår, sedan de som regeringsalternativ inte vågat stå för kravet på en tredelning, i sitt manifest ingenting alls. Som Svenska Dagbladets Göran Eriksson skrev i förra veckan i en nyhetsanalys är paradoxen nu att alliansen ”har en politik för att pappor ska ta ur mer av föräldraledigheten, de rödgröna har det inte.”

Det största problemet med de rödgrönas regeringsalternativ ur ett jämställdhetsperspektiv är dock något annat. För om alliansen har vårdnadsbidraget, försvaret av den nuvarande föräldraförsäkringen och irriterande tendenser till antifeminism som svaga kort, har de rödgröna samlat ihop en hand egna märkligheter som sänker deras trovärdighet på andra sätt.

De rödgröna gör en häpnadsväckande åtskillnad mellan ROT och RUT, med en patriarkalisk dunk i ryggen av företagande inom traditionellt manliga branscher och en föraktfull nedvärdering av företagande inom traditionellt kvinnodominerade branscher. RUT-debatten har skadat de rödgrönas trovärdighet i jämställdhetsfrågan.

Motståndet mot entreprenörskap, fler arbetsgivare och alternativa driftsformer på välfärdsområdet – något som verkligen skulle ha betydelse för kvinnors makt och frigörelse på arbetsmarknaden – visar också att vänsterpartierna när det blir allvar prioriterar socialistiska dogmer framför de stora möjligheter till effektiv jämställdhetspolitik som finns i en marknadsekonomisk välfärdsstat. Och så orkar man inte ens, som regeringsalternativ, föreslå en förändring av föräldraförsäkringen. Det är så tunt.

Och Så ambitionslösa är regeringsalternativen på området. Att alliansen, trots sitt snarast ökande ointresse och sitt avbrutna idéarbete, förmodligen skulle vinna på en hetare jämställdhetsdebatt, säger en del om hur svaga de rödgröna är i jämställdhetspolitiken. Lars Ohlys bröstpumpsreplik var faktiskt ett lovvärt undantag.

Jämställdhetspolitiken och liberala traditioner

Av Ola Nordebo, 6 november 2009 kl 10:34, 1 kommentar

Att socialdemokraterna på sin kongress efter ett antals års tvekan fattade beslut om att driva kravet på tredelad föräldraförsäkring (om än med vissa oklarheter kring takt och genomförande) sätter – som jag var inne på här – alliansen, men kanske framför allt folkpartiet, lite under press.

Att socialdemokraterna efter en del kontroverser värkte fram ett beslut i den riktningen får nytt ljust att falla även på folkpartiets motsvarande grubbel kring föräldraförsäkringsfrågan.

Birgitta Ohlsson har rätt i sina uttalanden till Ekot.

Folkpartiet har en tradition av att ligga långt framme i jämställdhetspolitiken, det har varit ett socialliberalt kännetecken. Det hänvisas ofta till pappamånaden och Bengt Westerberg. Men den liberala jämställdhetspolitiken går långt tillbaka i tiden.

I viss mån kan man tala om en kapplöpning under decennierna på jämställdhetsområdet mellan just den organiserade liberalismen (tyngd tidvis av att behöva jämka med mer konservativa strömningar i tänkta samarbetspartier) och den organiserade socialdemokratin (ständigt tyngd av en i grunden patriarkal samhällssyn som förstärkts av samarbetet med facket).

Folkpartiet har vunnit ett antal spurtpriser på vägen i den kapplöpningen. Socialdemokraterna har påfallande ofta haft svårt att gå från ord till handling, och ofta kommit eftersläntrande i idédebatten.

Delvis kan det ha att göra med att socialdemokraterna så länge satt med regeringsansvar, medan folkpartiet var i opposition. Regeringsåren 1991-1994 och den liberala pappamånaden motsäger i och för sig en sådan tes, men nu kan man ana hur folkpartiet riskerar att tappa initiativet under kravet att bedriva en sammanhållen allianspolitik på det familjepolitiska området, medan socialdemokraterna vågar testa ett lite mer kontroversiellt steg först när partiet varit några år i opposition.

Okej, familjepolitiken och föräldraförsäkringsfrågan får knappast någon avgörande betydelse i nästa års val. Och det är mycket möjligt som sägs från konservativt och nyliberalt håll – det är till och med sannolikt – att tredelad föräldraförsäkring, men i ännu högre grad individualiserad föräldraförsäkring som bland andra VK förespråkar, inte är ett krav som väcker någon genklang bland väljarna på kort sikt.

Men så har det varit med många jämställdhetsreformer, med många framåtsyftande, frigörande förändringar i samhället överhuvudtaget, att processen och opinionsbildningen måste börja nånstans. Det är inget argument för eller emot i sak för den som är ute efter att förändra en situation. Opinioner är inga runstenar i landskapet. Skiften kan gå snabbt.

Även partier kan ta på sig rollen att leda och driva opinion av övertygelse för en sak, trots att opinionsmätningar inte ger omedelbar bekräftelse. Långsiktigt är övertygelser och idéer förutsättningar för framgång även för föreningar och organisationer.

Så landar det i slutändan i värderingar, principer verklighetsuppfattningar och praktiska slutsatser. Och får familjepolitiken betydelse på marginalen i nästa års val kan det mycket väl vara så att de som vågar lite mer i föräldraförsäkringsfrågan, som utmanar en konservativ opinion, faktiskt belönas.

Den liberala jämställdhetspolitiken har traditioner att knyta an till. Att lämna över området enbart till konservativa och socialistiska instinkter vore ett stort misstag och ett bakslag för svensk familjepolitik.

Stickspår om föräldraförsäkringen

Av Ola Nordebo, 6 oktober 2009 kl 06:27, Bli först att kommentera

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite blandat om ett socialdemokratiskt stickspår i föräldraförsäkringsdebatten, kulturkonservativa stressyndrom, vänsterns socialistiska konservatism och att både liberaler och socialdemokrater borde stå upp för förslaget om individualiserad föräldraförsäkring.

————————————————————–

Stickspår om föräldraförsäkringen

Socialdemokraterna har inte vågat lägga något förslag ännu, men ledande företrädare har ändå angett det som slutmål för en framtida familjepolitik: individualiserad föräldraförsäkring utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar.

Det är ingen valvinnande fråga förstås. Men socialdemokraterna har därmed åtminstone ett område där de kommit längre i förnyelse än alliansen, som är djupt splittrad i frågan.

I ett läge när alliansen dessutom riskerar att hämmas i sitt liberala idéarbete av ett sällsamt kulturkonservativt stressyndrom bland upprörda högerdebattörer, som i genusvetenskap, feminism och socialliberala jämställdhetsreformer ser elitistiska konspirationer ute för att jävlas med vanligt folk, kunde man tro att socialdemokraterna skulle skynda fram för att ta över initiativet i jämställdhetsfrågorna.

Men icke. Istället satsar vänstern på att i svavelosande, bakåtsträvande och jämställdhetsfientlig retorik gå till angrepp på vinstgivande företag och privata alternativ inom den traditionellt kvinnodominerande offentliga sektorn. Det är obegripligt både principiellt och taktiskt.

Man fördömer en utveckling som mer än det mesta skulle bidra till större jämställdhet och frigörelse för kvinnor på arbetsmarknaden och i näringslivet.

Om en bransch präglas av arbete med människor, och kvinnor utgör merparten av de anställda, verkar vänstern så gott den kan vilja försvåra för företagande, konkurrens och mångfald. Alliansen kan tyvärr kosta på sig att härbärgera en del kulturkonservativ högernoja utan att helt tappa greppet om jämställdhetsdebatten, eftersom vänstern ger sin egen socialistpatriarkala konservatism så fritt utlopp.

Jämställdhetsområdet är just nu ett exempel på när både regeringspartierna och oppositionspartierna gör sig sämre än de egentligen är.

Och det senaste utspelet i går från socialdemokraterna om föräldraförsäkringen, att föräldraledigheten ska kunna tas ut fram tills det att barnet fyller 16 år, gör inte saken bättre. Att radikalt utsträcka föräldraledigheten på det sättet skulle sannolikt få till följd att det ojämlika uttaget av ledigheten de första, för karriär- och löneutveckling så avgörande, åren – när kvinnorna i dag tar ut det mesta – cementeras i onödan.

Socialdemokrater – och liberala allianspolitiker – gör klokare i att istället internt stå upp för kraven på individualiserad föräldraförsäkring. Där finns både liberala och socialdemokratiska traditioner att knyta an till när det konservativa motståndet växer sig starkt.

Som de svenska socialförsäkringarnas pionjär framför andra, liberalen Adolf Hedin, sa i en vädjan om stöd för sin motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring 1884: ”Låt oss försöka, låt oss lyssna till hjärtats bästa ingivelser, spänna tankens alla senor, och kanske skall vi lyckas och segra.”

Etikett: föräldraförsäkring

När jämställdheten glöms bort

Jämställdhetspolitiken och liberala traditioner

Stickspår om föräldraförsäkringen

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv