Vid ett plockepinn-spel där ingen vågar ta en risk liknar Stephan Lebert träffande den försiktiga tyska valrörelsen på www.zeit.de.
Plockepinn-nervositeten fick konsekvenser.
Den övergripande trenden var otvetydig i dagens förbundsdagsval:
De två stora partier som suttit i en blocköverskridande regering de senaste fyra åren – kristdemokratiska CDU/CSU (sjunker något till strax under 34 procent, historiskt lågt) och socialdemokratiska SPD (störtar till kring 23 procent, historiskt katastrofalt) – har förlorat.
De tre mindre oppositionspartierna, liberala FDP (lyfter till kring 14,5 procent), De gröna (upp till över 10 procent) och vänsterpartiet Die Linke (upp till kring 12 procent) har samtliga gått framåt och fått sina bästa resultat någonsin.
Samtidigt är de tyska väljarnas besked i regeringsfrågan också klart: kristdemokrater och liberaler får tillsammans en stabil majoritet av mandaten. De avgörande faktorerna bakom det lär diskuteras livligt. FDP blev visserligen störst av de tre mindre partierna, ett inte oviktigt skäl till att de tillsammans med kristdemokraterna nu bildar regering.
Men man kan utgå ifrån att det snarare var leda vid den blocköverskridande koalitionen, i kombination med rädslan för ett vänsterparti regering, än längtan till just en CDU/CSU-FDP-allians, som avgjorde för väljarmajoriteten.
Att dra slutsatser direkt efter ett val är alltid vanskligt. Och att dra paralleller mellan olika länder är ännu vanskligare. Men några närliggande slutsatser från det tyska valet med relevans inför det svenska valet nästa år kan vara på sin plats:
(1) Det alternativ som har den populäraste kandidaten till regeringschefsposten har en klar fördel i kampen om marginalväljare som vacklar direkt mellan de två största partierna.
(2) Socialdemokratiska mittenväljare har svårt för tanken på ett ekonomiskt extremt och utrikespolitiskt isolerat vänsterparti med grumligt förflutet i regeringen. (När spekulationerna tilltog sista veckorna att SPD i mitten av nästa mandatperiod kanske skulle lägga om kurs och samarbeta med Die Linke, skrämde det sannolikt en del.)
(3) Socialdemokratiska vänsterväljare, å andra sidan, har svårt för en partiledning som försöker övertyga mittenväljare och bestämt säger nej till ett formellt samarbete vänsterut. En del valde att stanna hemma.
(4) Ett regeringsbärande parti, i det här fallet CDU, med en aldrig så populär ledare kan inte slumra sig igenom en valrörelse, undvika alla kontroversiella frågor och ligga lågt när det hettar till, utan att riskera förluster.
(5) Vilket av de mindre partierna som lyckas bäst hos de ickesocialistiska, ickekonservativa, liberalgröna väljarna kan ha stor betydelse för utgången i ett på förhand jämnt val.
Det finns en hel del för både allianspartierna och för den rödgröna oppositionen i Sverige att grunna på efter dagens förbundsdagsval i Tyskland.
