Etikett: Förtroende

Till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar

Av , , Bli först att kommentera 4

Lördagskrönika till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar, och om vad Sverige skulle kunna lära i förebyggande syfte av kriserna i Italien och Grekland.

————————————-

Till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar

Även om det kan kännas så, när siluetterna som verkade småmysiga kvällen innan är ruiner och ruckel när solen går upp, uppstår aldrig en djup ekonomisk kris på några nattimmar mellan skymning och gryning.

Att skapa desparata, akuta kriser som tar plats i historieböckerna som något värre än en vanlig lågkonjunktur, kräver hårt jobb under många år, alternativt förstummande inkompetens, av många mäktiga. Den finanskris som slog till på hösten 2008 visade sig, när den började nystas upp, vara resultatet av otaliga, offentliga och privata, aktörers samlade misstag, försummelser och lögner under ett decenniums tid.

En bostadspolitik byggd på illusioner, en kortsiktig räntepolitik som följd av en övervärderad IT-sektor, en finanssektor som tappade sansen och moralen, en obalans mellan sparande och konsumtion och internationella kapitalflöden som kamouflerade bluffen. Många var med och pustade upp bubblan på den amerikanska fastighetsmarknaden. Och när den sprack blev effekterna globala.

Vi minns när den sprack, men blundar gärna för orsakerna. Frasradikala populister försöker isolera och förstora upp enskilda detaljer för att kunna förtiga helheten, eftersom den lämpar sig dåligt för tramsiga, pubetära slagord.

***

För att driva i grunden rika länder med goda förutsättningar till konkursens rand, krävs målmedvetet förstörelsearbete av ännu mer systematisk sort. Italien och Grekland är exempel på europeiska länder där de politiska makthavarna, egentligen oavsett partier, under årtionden excellerat i den konsten, på medborgarnas, ärlighetens, konkurrenskraftens och välståndets bekostnad.

Den så kallade eurokrisen – ett missvisande men etablerat begrepp – har väldigt lite med euron i sig att göra, och har inte uppstått på senare år som en följd av den finansiella oron. De stora politiska och ekonomiska problemen i länder som Italien och Grekland har inte orsakats av finanskrisen, utan avslöjats av den.

Årtionden av inhemsk korruption, politiskt vanstyre, mäktiga skråväsenden, galna regleringar, läckande, orättvisa och ineffektiva skatteförvaltningar, människors – helt berättigada – brist på tillit till samhällsinstitutionerna: söker man orsaker till ländernas usla läge, så finns de där.

Och undrar man varför en del valresultat blir märkliga, måste man betänka hur genomusla och förljugna de etablerade partierna varit lång tid. I värsta fall uppstår myten om teknokrater (eller finansmarknader) som sitter inne med en objektiv sanning, till vilken det gäller att länka väljarna. Det är båg. Demokratin är klokare än experter, och saknas den demokratiska legitimiteten saknar reformer uthållighet.

Att rädda ett land efter årtionden av vanstyre, tar i sin tur årtionden.

Krispaket, nattliga förhandlingar, skenreformer på marginalen, populistiska försök att skylla på andra och vulgära demonstrationer i all ära – för att komma till rätta med kriser av det slag som Grekland och Italien är inne i, krävs politisk hantverk av ett annat, ett tråkigt, tålmodigt, ospektakulärt, slag.
Men det tråkiga och tålmodiga kan kräva större mod än larmande utspel. För de som är långsiktiga blir sällan belönade politiskt, utan får upprättelsen först i efterhand.

***

Ett exempel är den rödgröna regeringen i Tyskland 1998-2005, socialdemokrater och gröna, under Gerhard Schröder, som genomförde viktiga reformer efter valet 2002 för bättre fungerande arbetsmarknad och socialförsäkringssystem.

Reformerna beslutades under rasande kritik från vänster, hycklande kritik från höger och stort politiskt mod från de ledande politikerna. Det kostade SPD flera valförluster, Schröder fick gå i ett nyval och De gröna har suttit i opposition sedan dess. Men reformerna skapade jobb och stärkte tysk ekonomi på ett sätt som den dåvarande oppositionen nu, i regeringsställning, skördar frukterna av. Reformerna var inte perfekta, men utan dem hade situationen varit långt värre.

***

Förtroende för samhällsinstitutioner och beslutsfattare, förebyggande kamp mot korruption och skråväsende, ett transparent, effektivt skattesystem, rationella tillståndsförfaranden som gör det möjligt för nya aktörer att starta företag, investera och konkurrera, en tilltro till att politiska val betyder något och inte bara förskjuter makten fram och tillbaka inom en isolerad politisk klass ute för att sko sig – sånt tar lång tid att bygga upp, och är ett arbete som måste överleva minst ett par regeringsskiften för att bli bestående.

Men det är bristen på allt det som skapar välstånd, som är huvudproblemet i länder som Italien och Grekland. Det kan inga miljarder, nyval, teknokratregeringar eller försök att skylla på omvärlden, lösa. Och det tar bara ännu längre tid om man slösar bort tiden på att blunda eller leta syndabockar.

***

Även Sverige skulle, förebyggande, kunna lära av problemen i Italien och Grekland, på statlig och kommunal nivå.

* Håll toleransen låg mot alla former av korruption, och politiska tjänster och gentjänster-övningar i lagens gråzoner.

* Se till att byråkratin hålls professionell och omutlig. Politiken ska inte solidarisera sig med en apparat, utan med medborgaren.

* Undvik snåriga regelverk och skattelapptäcken som leder till otaliga undantag och marginaleffekter. Plottret inbjuder bara till mygel, konstlad planering och ett trixande som gynnar de resursstarkaste mest.

* Håll skattesystemet rationellt, effektivt, strikt och hyfsat platt.

* Stå emot alla särintressens krav på moderna skråväsenden och genomreglerade system skyddade från konkurrens. Lova inte för mycket, men håll löften.

* Säg nej till ogenomträngliga korporativistiska system där storstaten, storbolagen och storfacken gör upp i dolda rum.

* Säg nej till svällande kommunala bolagssfärer och heliga kor som subventioneras av skattemedel och personliga kontakter där andra får avslag. Ishockeyklubbar och arenor har varit veckans samtalsämne efter Uppdrag gransknings program om Leksand. Göteborg har lyfts fram som ett avskräckande exempel. Men även exempelvis Umeå har sitt kommunala, delvis osunda bolagskomplex där de egentliga maktstrukturerna ibland skiljer sig från de formella.

Kanske viktigast av allt: Våga stå för något, en principiell hållning, en idé om vad som är rätt, en långsiktig, nykter analys, även till priset av en valförlust. Bara så kan den politiska diskussionen hållas fräsch och öppen.

Politik får ofta skäll för att vara tråkigt. Men tråkmåns kan ibland vara ett honnörsord.

Att visa förståelse för de grekiska väljarnas svåra dilemma

Av , , Bli först att kommentera 3

Krisen i Grekland, dess rötter och det utlysta nyvalet, varför det är olyckligt när man försöker "rätta till" krångliga valresultat genom att säga till väljarna "vi tycker att det här valresultatet är för besvärligt, gör om" är ämnet för den här krönikan.

Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna. Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge, där inga enkla lösningar finns, åt något håll.

I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på temat:

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

En farlig illusion om expertstyre

———————————————————

De grekiska väljarnas dilemma består även vid ett nyval

De historielösa populister som försöker inbilla världen att Greklands problem är euron eller EU, eller de närsynta moralister som försöker förklara allt med att landet inte sparat tillräckligt mycket, på tillräckligt kort tid, har inte förstått vidden och djupen av Greklands svårigheter. De förstår inte heller vilket enormt komplicerat reformarbete som väntar Grekland.

Nyckelordet i det reformarbetet är inte i första hand besparingar. Besparingar i sig förändrar ingenting, även som sådana är oundvikliga. Det Grekland mer än något annat lider brist på är förtroende och tillit i samhället. Förtroende mellan medborgarna och staten, förtroende mellan medborgarna och centrala samhällsinstitutioner och förtroende mellan människor.

Det som fört Grekland till utmattning, till socialt lidande och social oro, och till randen av hopplöshet är inte några års slapp budgetpolitik eller ett par regeringars sentida lögner inför sina medborgare och EU.

Grekland är ett land som missköts systematiskt i decennier av ett ansvarslöst politiskt etablissemang där makten växlat mellan ett par dynastier som skytt att ge väljarna ärliga besked. Och man får inte glömma att Grekland styrdes som militärdiktatur så sent som i mitten av 70-talet.

Det är mot den dubbla bakgrunden som Greklands problem måste förstås. Landet har aldrig riktigt byggt upp fungerande samhällsinstitutioner av det slag som krävs för långsiktigt välstånd, och landets medborgare har aldrig haft några riktigt bra skäl att lita alltför mycket på makthavare. Att skapa ett samhälle med institutionaliserat förtroende tar decennier. Grekland är mitt uppe i den processen nu, och den både försvåras och blir ännu mer nödvändig, av finanskrisens följder.

Det enda som kan rädda Grekland på sikt är reformer av hur viktiga samhällsinstitutioner fungerar, hur byråkratin fungerar, hur skatteförvaltningen fungerar, hur näringspolitiken fungerar, hur arbetsmarknaden och lönesättningen fungerar, hur rättsväsendet fungerar och hur beslutsfattandet fungerar. En kamp måste dras igång mot korruption, mot skattesmitning, mot gråzoner, svartzoner, groteska regleringar och urmodiga skråprivilegier i ekonomin. Allt det som under årtionden underminerat den sociala tryggheten och hämmat den ekonomiska utvecklingen, investeringar, innovationer och företagsamhet.

Först med reformer som återställer institutionernas trovärdighet och liberaliserar en igenkorkad ekonomi, kan Grekland återhämta sig och börja bygga upp trygghet och välfärd. Men för det krävs att omvärlden ger tid och andrum åt en process som på mycket kort tid ska rätta till decenniers försummelser.

I det arbetet är EU-medlemskapet och euroländernas solidaritet och tålamod en hjälp och en nödvändighet, men inte en lösning i sig. Skulle Grekland lämna eurosamarbetet – att det blir så till slut kan inte uteslutas – skulle det innebära långt värre orättvisor för det grekiska folket, besparingarna skulle sannolikt tvingas bli mycket mer drastiska, utan att de nödvändiga strukturreformerna därigenom blir lättare att genomföra.

Många hävdar att en devalvering med ny valuta skulle få fart på den grekiska ekonomin, men det är, bortsett från turistnäringen, i hög grad ett önsketänkande eftersom devalveringar – och det skulle bli en monsterdevalvering utan dess like, med brutala följder – som konjunkturåtgärder fungerar mycket bättre i länder med starka exportnäringar. Grekland har ingen sådan industri att tala om, det är ett av problemen.

Men skulle enbart de besparingar genomdrivas som EU kräver för fortsatt hjälp inom eurosamarbetet, utan att några strukturella reformer genomförs, har ingenting förändrats på sikt. Då skjuter man bara problemen framför sig. Därför bör inte EU, där flera större medlemsländer själva haft ett tänjbart förhållande till eurosamarbetets regelverk, agera alltför dogmatiskt gentemot Grekland när det gäller tidtabellen.

Det är ett motstridigt läge. Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna.

Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge.

För blundar man för hur djupt rotad i decennier av misskötsel krisen är, förstår man inte det otacksamma dilemma de grekiska väljarna står inför. Ingen kan påstå att de har bra alternativ att välja mellan. Det enda som återstår är att söka de minst dåliga.

De tre största partier som efter senaste valet förekommit i försöken att få till stånd en ny majoritetsregering symboliserar det självmotsägande läge Grekland befinner sig i. De två traditionella regeringspartierna – konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok – som i omvärldens ögon har den mest realistiska synen på krisen, är de två partier som mer än andra har skuld till den uppkomna situationen, till decennier av vanstyre, korruption och hyckleri. Att väljarna tröttnat på dem, är begripligt.

Vänsterpartiet Syrzia, å andra sidan, som nu går starkt framåt, står för något nytt och obelastat, men återspeglar de motstridiga önskemål som präglar Grekland: en vilja att stanna kvar i eurosamarbetet, men en önskan att slippa de reformer det kräver.

Så vad väljarna har att välja mellan, bland de seriösa partierna, är alltså de som orsakat krisen och vaknat sent och de som lockar med enkla lösningar, men inte tyngs av något korrumperat förflutet. De realistiska eller de okorrumperade, de korrumperade eller de orealistiska? Kanske tillsammans, i en bred koalition av ömsesidigt givande och tagande?

Jo, majoriteten grekiska väljare visste nog vad den gjorde. Men de demokratiska partierna vågade och orkade inte ta ansvar för valresultatet.

Nu ska det bli nyval. Det är mycket illa när man går till nyval för att rätta till krångliga valresultat. Att säga till väljarna att ”vi gillar inte hur ni röstade, gör om”, underminerar allvaret i rösthandlingen på ett olyckligt sätt.

Kanske för ett nyval i Grekland ett enklare underlag för regeringsbildning med sig, kanske för det med sig ännu större framgångar för antidemokratiska extremistpartier. Men framför allt är det att underkänna de grekiska väljarnas rationella syn på läget – som är svårt, motstridigt och saknar enkla lösningar – i förra valet.

I ett land präglat av misstro, flyr etablissemanget nu sitt ansvar och sänder en signal av misstro tillbaka till väljarna som redan sagt sitt.

Av samma skäl var det oroväckande hur aggressivt negativ omvärlden reagerade på dåvarande grekiske premiärministers Papandreous förslag att folkomrösta om räddningspaketet förra hösten. Jag tror att det kunde ha varit klokt i det läget, att lita på väljarna istället för på alla dessa stora aktörer som med sina tvångstankar tillsammans skapat krisen.

Det finns inga genvägar för Grekland undan reformer, och populistiska försök att skylla allt på andra, på omvärlden och EU, förtjänar inget gehör. Men omvärlden gör klokt i att behålla tålamodet, att inte göra något som underlättar för extremistiska minoriteter att börja sätta dagordningen, att visa de grekiska medborgarna solidaritet i ett svårt läge och att visa erkänsla för hur uppoffrande och krävande det reformarbete Grekland gått in i är.

De grekiska väljarna har inga bra alternativ att välja mellan. Ett nyval förändrar inte det faktumet.

En utveckling som borde göra oss helskraja

Av , , 13 kommentarer 8

Med skottdramat i Tärnaby och diskussionen efteråt som en regional utgångspunkt resonerar jag lite kring en växande problematik i Sverige och hur farligt det är om medborgarnas förtroende, berättigat eller ej, för rättsstaten börjar undermineras och:
 
————————————————
 
En utveckling som borde göra oss helskraja
 
I slutscenen av filmen Wyatt Earp från 1994 står huvudgestalten som äldre man på en båt uppe vid Alaska i samband med guldruschen i slutet av 1800-talet.
Han har just fått höra en anekdot om hur han själv – av andra ofta anklagad för att som revolverman ha tagit lagen i egna, lynniga, våldsamma, dödande händer i förakt för rättsapparaten – som ung sheriff hjältemodigt ska ha räddat en fånge från att bli utsatt för lynchning av uppretade medborgare.

– En del, säger Wyatt Earp efteråt, påstår att det inte gick till så.
– Bry dig inte om dem, svarar hans hustru Josie, det var så det gick till.

Det är filmens subjektiva försvar, i slutscenen, för sin egen sympati inför den historiska gestalten Wyatt Earp. Men det är också ett replikskifte som summerar både kärnan och självtvivlet i den Vilda Västern-mytologi som tveklöst satt djupa spår i vår populärkultur, i vårt språkbruk och i vår samhällsdebatt in i modern tid. 
Vilda Västern-genren, utpräglat maskulin och patriarkal, handlar ofta om normer, moral och rättsskipning i gränslandet mellan spirande men fortfarande svag rättsstat och laglöst, brutalt nybyggarland.

Grundberättelserna kretsar gärna kring hur människor i det gränslandet själva måste agera, fysiskt, med både hänsynslöshet, mod och vapen i hand, för att bygga upp en ordning av gemensamma regler och förtroende för samhället i vad som annars hotar bli en ond spiral av våld och den starkes rätt.

På senare år har västernmytologin, likt andra genrer tidigare, tittat sig själv i spegeln och skalat bort en hel del av det romantiska skimret för att istället fokusera på den meningslösa våldsspiralen. Clint Eastwoods desillusionerade De Skoningslösa från 1992 brukar nämnas som en vändpunkt. Moderna uppföljare som No Country for Old Men från 2007 och nu aktuella filmen Harry Brown med sitt speciella hämndtema har väckt diskussioner om grundläggande rättsuppfattningar.

Var går gränsen mellan hjältemod och grymhet, mellan moralisk upprättelse och brutal hämnd, mellan självförsvar och överreaktion? Var bör gränsen gå, i oklara situationer, mellan individens subjektiva rättsuppfattning och rättsstatens formella regelverk? Och vad händer när rättsstatens ingripande uteblir, trots att övergrepp sker, hur får ett brottsoffer reagera då?

Det är frågor som i ett moget, modernt, demokratiskt rättssamhälle för det mesta känns förlegade, obehagliga och reaktionära – det där har vi ju, vill vi gärna tro, redan klarat ut, det där har vi ju, tänker vi besvärjande, redan hittat lösningar på. Men frågeställningarna lever lika fullt vidare och är starkt närvarande i filmer, tv-serier och romaner. (Odyssevs samtal med svinaherden Evmaios vid elden på Ön i Eyvind Johnsons Strändernas Svall, om när tillfälligt våld är berättigat i kampen mot det onda, hör till svensk litteraturs mest komplexa och gripande scener.) Orsaken är förstås att det rör sig om frågor som fortfarande intresserad och fascinerar många.

Inser man inte det, är man dåligt förberedd på den debatt som pågår även i Sverige, med skiftande kvalitet, kring rättsstatens frånvaro, polisens bristfälliga arbete, brottsoffers rätt till självförsvar, medborgargardens existensberättigande och felviktade straffskalor.

Frågorna ställs också eftersom de, hur nedslående det än är, ständigt på nytt bekräftas som dagsaktuella. Förra helgens skottdrama i Tärnaby, ingående skildrat av VK på nyhets plats den senaste veckan, är inte nödvändigtvis i sig den bästa utgångspunkten för en sådan diskussion. Försiktighet i omdömet innan bilden klarnat ytterligare är i sådana här fall alltid att rekommendera.

Däremot är reaktionerna som kommit efteråt i debatten, exempelvis på vk.se, mycket intressanta genom de moraliska grunduppfattningar kring rätten till självförsvar som de uttrycker, och som jag tror delas av en stor andel av befolkningen. De flesta som kommenterat saken har säkert utgått från den övergripande bild som finns av händelseförloppet: en, förvisso egensinnig, 77-åring trakasseras av ett gäng berusade ungdomar, och får till slut nog, hämtar sitt gevär och skjuter skarpt för att värja sitt hem.
Och utifrån den bilden, om vi ser det som ett tänkt exempel, kan man mycket väl diskutera om principer och avvägningar.

Förståelsen, känslomässigt om än inte juridiskt, för 77-åringens agerande har varit mycket stor i reaktionerna efteråt.

Även om de flesta tar avstånd från skjuthandlingen i sig, är det 77-åringen, snarare än den skjutne ungdomen, som fått flest sympatier. De flesta av oss tenderar instinktivt att känna mer för offret för trakasserier än offret för en självförsvarshandling. Det är mänskligt. I oss brusar därtill en ocean av populärkulturella referenser på temat, och återkommande upprördhet över brottslingar som går fria och brottsoffer som inte får upprättelse finns med som en bakgrund till ryggmärgsreaktionerna.

Tärnabyfallet har många föregångare. Det hjärtskärande Rödbyfallet i Blekinge för två år sedan där en man efter att hans familj utsatts för långvariga trakasserier sköt en 15-årig pojke till döds och skadade en 16-årig pojke allvarligt är kanske det mest kända. Så sent som i går kom nyheten om en pappa i Skåne som efter att hans son blivit slagen i skolan åkt hem till mobbaren och skällt ut vederbörande, och som nu åtalas för hemfridsbrott. (Jag tänker på Sven Delblancs starka rader i Livets Ax om hur vuxna i folkhemmet ser tortyren i skolan med rosafärgade glasögon utan att ingripa, och om hur han ger rådet till mobbade att helt enkelt slå tillbaka.)

Men samma problematik kan också uppstå i mindre dramatisk form. Medborgargarden brukar alltid lyftas fram. I Holmsund rapporterades tidigare i år ett medborgargarde ha bildats för att få tag i ungdomar som ägnat sig åt sabotage och skadegörelse. Exempel på liknande reaktioner finns på många håll i landet. Långsamt formar sig de enskilda händelserna till ett oroväckande mönster.

Gemensam nämnare är nästan alltid att en klyfta uppstått, eller uppfattas uppstå, mellan människors rättsuppfattning och rättsstatens vilja/möjligheter/befogenheter att ingripa till försvar av brottsoffer. Det handlar inte om brottsstatistik och faktiskt brottsutveckling så mycket som om förtroende och tillit.

 

När förtroendet brister för att polisens arbete, resurser, närvaro och intresse räcker till för att ge stöd för dem som vädjar om hjälp att värja liv och hem, och det förtroendet kan brista även om officiell statistisk påvisar att oron är obefogad, uppstår ett gränsland där viktiga principer sätts på spel.

 

När samhället genom bristande insatser eller konstiga domar uppfattas vara kallsinnigt inställd till brottsoffrens situation i enskilda uppmärksammade fall, uppstår en allmän frustration som lätt utlöser överreaktioner och överdrivna åtgärder även i andra, ej jämförbara fall.

 

Så halkar vi ned i ett farligt tillstånd av gråzoner där små, små revor i rättssamhället kan vidgas över tid om vi inte tar varningssignalerna på allvar. Det handlar om en utveckling som borde göra oss helskraja.