Torgny Segerstedt och behovet av modiga avvikare i debatten som inte blir tidsandans och flockinstinktens fångar, är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————-

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

”Så gick den här sommaren. De som nu äro unga, skola på gamla dagar berätta för dem som då är unga om denna märkliga tid. De skola skildra den kvava luft, som vilade tung över Europa, de mörka moln, som tornade upp sig under flera år till dess sommaren 1939 hela himlarundan skymdes av hotfulla skyar. (…) De flesta av oss som nu med olidlig spänning se varje händelsernas droppe dallra och falla, skola då sova den eviga sömnen i skötet på denna moder jord, som fött ett så olyckstungt släkte. Borta äro vi och på nästa släktled har överlåtits det tunga arvet att vara människa, förbannelsens och välsignelsens arv.”

(Torgny Segerstedt, 20 september 1939, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Den största filmhändelsen under 2000-talet i Sverige är förstås premiären av Jan Troells film om Torgny Segerstedt, 1900-talets viktigaste svenska publicist. Segerstedt var den främste antinazisten i medlöperiets Sverige under andra världskriget – irritationsobjekt för många, åtminstone tills det stod klart att Nazityskland skulle förlora, hjälte för det officiella Sverige först långt senare – men också en komplex, motsägelsefull människa bakom spalterna.

Han var religionshistoriker i grunden, vilket satte många spår i hans skrivande. Han var sylvass, orubblig, men hade alltid nära till den grubblande, religiöst färgade naturlyriken. Under krigsåren, när världshändelserna gav en mörk bakgrund, framstod stilen som på tjugotalet verkat överspänd, som fulländad med lugn tillförsikt.

Troells film kommer i rätt ögonblick, när liberala värderingar om frihet, demokrati, pressfrihet, rättsstat, humanism, medmänsklighet och solidaritet med förtryckta och förföljda kan behöva en motståndspenna från Europas allra mörkaste år, att väcka de gamla instinkterna till liv med.

Dilsa Demirbad-Sten, själv en debattör i hans anda, skrev i förra veckan en stark artikel i DN om Segerstedt, inför premiären av Troells film. Hon avslutade den vackert:

”Torgny Segerstedt avled den 31 mars 1945 i sviterna av en stroke. Han fick aldrig uppleva nazismens slutliga nederlag eller den fred som följde efter kriget. Sina sista dagar låg han medvetslös men vaknade tillfälligtvis upp. I Jan Troells film är hans sista ord en fråga om Hitler är död. Jag har fått berättat för mig att hans sista fråga i verkligheten var en helt annan: ”Är Norge fritt?” Det är skillnad, en stor sådan, på att ge upp andan vid beskedet att någon är död och att göra det till en önskan om frihet.”

Så var det. ”Är Norge fritt?”, var Segerstedts sista ord, skrev dottern Ingrid Segerstedt Wiberg i sin biografi över fadern: ”Utan Norges frihet kunde ingen frihet bestå i Sverige”. Friheten i tanke och ord, ”det enda heliga i tillvaron: det mänskliga”, var det genomgående temat i Segerstedts hela gärning. Han tog, som Dilsa Demirbag-Sten skriver, ”hundvakt för friheten”.

”Efter som dagarna gå, skall det visa sig att demokratierna förfoga över den största styrkan. Och det är denna omständighet, att folkfriheten icke behöver gömma sig i skumma vråar, att den har makt att strida och att segra, det är den, som ger det dystra skådespelet dess inslag av hoppfullhet. Nu kan man dock andas.”

(Torgny Segerstedt, 5 december, 1941, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

*****

Inom parentes: Har man som jag Eyvind Johnson – hans Krilon-triologi var den viktigaste motståndsromanen i Sverige under andra världskriget – som en av sina liberala husgudar ligger det nära till hands att hysa nedärvd skepsis gentemot kulturkonservative författaren och debattören Sven Stolpe.

Han och Johnson var inte kärvänliga med varandra – starka kontraster till språk, temperament och idéutveckling. De tog heder och ära av varandra, allt vad de förmådde. Och som ung läsare tenderar man ju gärna att dela in även den litterära världens bråk i ädla och busar. Om Eyvind Johnson och Sven Stolpe avskydde varandra, så måste det tala till Stolpes nackdel. Svårare än så var det inte. Så varför läsa Stolpe överhuvudtaget?

Därför blev Stolpe en relativt sen, låt oss kalla det mogen, upptäckt för mig. Johnson är fortfarande den liberala husguden. Men Stolpe är en konservativ efterrätt, i lägen när adrenalinnivån är för låg.

Och att han, vilket framgår av memoarerna, under en tid umgicks med en annan husgud – beundransvärde, djärve, djupt olycklige Klaus Mann – får alla kompasser att snurra. Klaus Mann och Sven Stolpe? Vad talade de om? Kontrasten kunde knappast vara större. Och ändå kanske inte. För medlöpare och konformism hade de båda inget till övers.

Stolpe var en formidabel stilist, rakt på sak, otroligt effektiv, alltid med viss brådska att komma till saken i texterna, som den journalist han också var. Han var en frustande lärd, kulturkonservativ folkbildare, och han var en helt orädd debattör. Han gav som han tog, vilket delvis är ett ursäktande sätt att säga att han ofta var lika orimlig som sina kritiker.

Men Stolpe framstår som en skribent som vidgade debatten i ett ögonblick när det kunde behövas. I senaste numret av Axess, skriver idéhistorikern Svante Nordin om Sven Stolpes roll som avvikare i svensk kulturdebatt, och jag måste citera en intressant liten passage:

”Vid det laget gled Stolpe allt längre bort från mittpunkten i Sveriges alltmer vänsterradikala kulturdebatt. I motsats till så många andra svenska kulturpersonligheter hade han varken trott på Hitler eller Stalin. Nu anslöt han sig inte heller till Mao, Castro eller Ho Chi Minh. Istället trodde han på jungfru Maria, något som i det nya kulturklimatet var betydligt mera provocerande. Många ansåg att Sven Stolpe helt enkelt inte var riktigt klok.”

I efterhand kan man ju fråga sig vilka det var som inte var riktigt kloka egentligen?

När jag i går gick ut från vårt – ypperligt förträffliga – stadsbibliotek med några nylånade böcker, gick larmet. Det visade sig vara två delar från Sven Stolpes memoarer som utlöste tjutet. Självklart var det Stolpe. Trots upprepade försök från bibliotekarien att avlarma dem, gick de inte att få igenom kontrollen utan röda blinkningar. Jag fick ta dem med mig, men de fick en specialmärkning och när jag lämnar tillbaka dem ska de tas under speciell behandling. Sven Stolpe skulle, tror jag, ha frustat av förtjusning över detta. Han skulle ha kallat larmbågarna för typiska ”rödskägg” som försökte stoppa honom, men också glatt sig åt att hans böcker inte går att avlarma.

*****

”Hur som helst, luften är renad. Vinden är sträv och hård men kvalmet är borta. Den unkna stank, med vilken hitlerismen förpestat luften, sopas bort av de hårda väder, som gå fram över jorden. Utan egen förskyllan eller värdighet bli också vi i detta land delaktiga av den räddning, som de allierades vapen och de härtagna folkens länge vapenlösa men icke förty okuvliga kamp mot det blodiga våldet bragt Europa.”

(Torgny Segerstedt, 4 augusti, 1944)

Två trender sammanfaller i dag, som riskerar att underminera försvaret för friheten. Det Demirbag-Steg kallar ”de behagsjukas tidsålder”, att få vågar avvika, men också, kanske just därför, att obetydliga skillnader blåses upp som handlade det om världskonflikter. Det behagsjuka och det proportionslösa tar en dans.

Om alla ska tycka lika, leva lika, tala lika, skämta lika, äta lika, hata lika, för att få vara med, och om samtidigt den konstlade upprördheten över ett ordval eller en detalj i en jultradition inte går att skilja från den äkta upprördheten över järnrörsrasism och terrorextremism, om allt som inte helt stämmer överens med den egna åsikten är ”vidrigt”, ”avskyvärt”, ”äckligt”, ”ondska”, om allt behandlas i samma hysteriska tonläge helt utan urskiljning, riskerar till slut allt att framstå som harmlöst. Då drunknar värderingar, humanism och saklig idédebatt bara i ett fasligt larm av otidigheter och gap. Det är ett farligt läge för en liberal demokrati och rättsstat. I det larmet finns andra krafter som trivs bättre.

Om alla stämplas som ”vidriga” som råkar kliva upp på morgon och avvika en millimeter från den senaste trend som agendasättande debattörer och projektledare enats om, finns det inga odevalverade värdeord kvar att ta till mot verkliga extremister. Det berättigade raseriet går inte att skilja från alla andra dagar när debatten rasar över småsaker.

Om Reinfeldt utmålas som Hitler och Sjöstedt som Stalin, så finns risken att många börjar undra om Hitler och Stalin var så tokiga egentligen. Därför är det så olyckligt när debattörer försöker kleta extremistetiketter på varandra, bara för att jävlas, utan minsta saklig heder. Och det är därför som alla former av kollektiva nidbilder legitimerar varandra, för vem avgör vilka kollektiva fördomar som för stunden är acceptabla att vältra sig i? Allt sånt gynnar enbart hatmånglarna, som får chansen att framstå som några i mängden.

Att sakna urskiljningsförmåga är att sakna värderingar.

I en tid när höger- och vänsterextrema partier i Europa – ändå upp till regeringsnivå på sina håll – lockar till sig större, aggressiva skaror, kollektiva hatläror försöker bli salongsfähiga och främlingsfientligheten börjar institutionaliseras, är flockbeteendena i sig ett hot, även de tillsynes godartade. För de kan blixtsnabbt, lär historien, bli redskap i reaktionärernas händer, i det ögonblick som konformismen gör det extrema till norm.

Lita aldrig på en flock som bräker i takt, hur ädel den än tycker sig vara för stunden, för dess djupaste instinkt är just att göra saker i takt. Bräka, hata, rusa, vilseleda, blunda. Det är för godtyckligt.

”Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktigt, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus”, skrev Segerstedt i sin allra sista artikel, 15 mars 1945, i en bitter vidräkning med alla som upphöjer kollektiviteten på individernas bekostnad.

”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten”, löd den sista raden, ”kommer att fortgå till tidernas ände.”

—————————————-

Ingrid Segerstedt Wibergs bok om fadern är överhuvudtaget läsvärd, som en tidigare biografi än Kenne Fants. En rolig anekdot ur Ingrid Segerstedt Wibergs:

”…en dag meddelande en upphetsad röst i telefonen att följande telegram kommit till Segerstedt: ”Arriving to-morrow early I hope you will see me on a nice breakfast. Winston.” Telegrammet kom just i de dagar, som världen undrade vart Winston Churchill tagit vägen. I alla hemlighet hade han lämnat London för att bege sig till mötet på Atlanten.
När Segerstedt följande morgon gick ned för att ta emot den prominente gästen, tyckte han sig märka hur ett ovanligt stort antal obehöriga med spänning följde hans väg. Han hoppades, att de nöjt av synen då den glade vite bulldoggen hoppade ut ur sin bur. ”Churchill” blev för övrigt göteborgarnas smeknamn på denna hund, som var den sista och mest bortskämda i hela den långa raden av Segerstedts hundar.”