Etikett: hav

Umeå och havet

Av , , Bli först att kommentera 9

De planerade satsningarna på fler båtplatser i centrala Umeå tar jag på dagens ledarsida som utgångspunkt för en liten reflektion kring frågan om Umeås förhållande till havet.

————————————–

Umeå och havet – en gammal, kärv historia

Är Umeå en kuststad? Är havet något man omedelbart förknippar med Umeå? Vad har den gamla skepps- och rederistaden för känslomässig och intellektuell relation till sjövägar, sjöfart och båtliv i dag?

Ställer man frågorna till umebor skiftar svaren väldigt. Och en orsak till det är att definitionerna av ”Umeå” och ”stad” är olika och godtyckliga.

 

Jag tycker att det är en underskattad, snårig språkförbistring i den lokala debatten.

Ibland syftar Umeå på hela kommunen som en självklar helhet, där begreppet umebo automatiskt omfattar alla 114.000 invånarna.

Då har ju Umeå flera kommundelar helt präglade av sina lägen direkt vid havet, med hamnar, färjor och båtliv av långt större dimensioner än vad som går att beskåda i centrala Umeå.

Ibland ses själva kommunen som ett administrativt, konstlat hopplock med olika organisatoriska lösningar för beslutsfattandet, medan beteckningen Umeå anses syfta på framför allt den centrala tätorten. Och där, centralt, är känslan av kuststad ibland nästan obefintlig.

Nyheten i veckan om de planerade satsningarna på över 100 nya båtplatser i centrala Umeå, för att möta ett behov och en efterfrågan man hoppas ska växa, snuddar vid många aspekter av kommunens historia.

 

Det har alltid funnits ett visst gnissel och krångel i Umeås växelfyllda relationer till havet. Både kulturellt och rent praktiskt.

I ”Umeå sockens historia” (1970) kan man i kapitlet ”Handel och samfärdsel” läsa en bra sammanfattning om hur omgärdad av inskränkningar den s.k. bondeseglationen var under århundraden: begränsad av det bottniska handelstvånget, handelsrestriktioner i förhållande till städerna, förbud mot användande av ”större och däckade båtar” och så ”de ständiga krigen”.

I sin historik över Holmsunds köping skriver Oskar Kriström att ”en av de bidragande orsakerna till att inte kustlandet vid Umeälvens mynning ännu tidigare blev föremål för fast bosättning, då så rika utkomstmöjligheter här förelåg, torde ha varit den osäkerhet man kände inför de hotande farorna utifrån.”

 

Längre fram ledde den fortgående uppgrundningen av älven, står att läsa i ”Umeå stads historia 1588-1888”, till ”att blott fartyg av mindre djup kunde taga sig upp till staden, som hotades att avskäras från den omedelbara förbindelsen med öppna havet”.

I modern tid har först järnvägens ankomst och sedan låga brobyggen hämmat kontakten mellan den centrala stadskärnan och båtlivet. Att Umeås uthamn redan låg i Holmsund var symboliskt. Med åren har känslan av närhet till havet i Umeå tätort reducerats kraftigt. Gamla fotografier ger en aning om det som gått förlorat.

 

Att nu mer uppmärksamhet ägnas åt båtlivet utifrån ett turismperspektiv är i linje med den mer upplevelsebaserade tjänste- och serviceekonomi som börjar växa fram. I den kan kanske Umeå upptäcka sitt hav på nytt. Om det sedan är fler båtar in till centrum eller flexiblare, större utbud i de renodlade kustkommundelarna under högsäsong som bäst skulle lyfta Umeå på detta område kan man diskutera. Fler båtplatser vore hur som helst en markering av att även tätorten kommer ihåg var älven mynnar.