Etikett: Holmsund

Landkrabbor, sjöfolk och systrarna Pettersson i Holmsund

Av , , 1 kommentar 7

Sjöfolk, landkrabbor, kustsamhällen och systrarna Petterssons lokalt världsberömda affär i Holmsund på 1900-talet är ämnet för den här krönikan, som bygger på Maj-Britt Hedlunds fina bok "Gamla Holmsund, människor och miljöer" från 2006.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————

Landkrabbor, sjöfolk och systrarna Pettersson i Holmsund

"Sommartid var där också en fläkt från den stora världen genom allt sjöfolk som besökte affären för att inhandla tobak, choklad, grammofonskivor och tidningar, även utländska, såsom engelska Guardian och London Times. Naturligtvis besökte de också manufakturdelen där sortimentet var brett. Grammofonskivorna skulle förstås först avlyssnas vilket skedde ute i affären. Ibland fick därför övriga kunder handla till toner av exempelvis Yngve Stoors Hawaiiorkester, sång av Sven-Olof Sandberg, Ulle Billquist, Zarah Leander, Harry Brandelius med flera."

(Om systrarna Petterssons tobaksaffär i Holmsund under flera decennier i mitten av 1900-talet, ur Maj-Britt Hedlunds "Gamla Holmsund, människor och miljöer" från 2006)

***

Sjöfolk och landkrabbor hette en skiva av Fred Åkerström på sjuttiotalet. Den kunde ha handlat om Västerbotten, som är båda. Det kan ta en tid för nyinflyttade och besökare att inse det, men Västerbotten är inte bara skog och fjäll, utan hav också.

Kustsamhällen, inte bara badstränder, har här samlat sjömännens rövarhistorier från fjärran hamnar i sekels tid. Västerbotten är en blandning av Karl-Alfred och skogsmulle, av spenat och kottar, av tatueringar och barr.

Landskapsindelningen i Västerbotten och Lappland skiljer där på någonting som länskonstruktionen Västerbotten söker hålla samman. Det finns västerbottningar uppvuxna vid havet som berättar att de får klaustrofobi av den tryckande landmassan redan nånstans vid Vännäs. Säkert finns det inlandsbor som blir sjösjuka redan strax efter Brännland, när landskapet börjar förbereda sig för det lealösa havet.

Kusten och hamnarna präglar både människor och gemenskaper. Precis som fjällen, älvdalarna, sjölandskapen och skogarna gör. Holmsund är ett av de små samhällen som outplånligt formats av sitt läge just vid den punkt där umeälven flyter ut i Kvarken.

Vilken tråd av Holmsunds historia man än rycker i, så plaskar och skvalpar det förr eller senare, som av en utkastad flaskpost som påminner om den stora världen därute.

***

När Maj-Britt Hedlunds karaktärsrika och charmiga bok "Gamla Holmsund, människor och miljöer" gavs ut 2006, fick en bild på de tre systrarna Dagmar, Thyra och Thorborg pryda baksidan.

Och när VK:s recensent Per Runesson recenserade boken i VK december samma år började han med just dem, som symboler för en typ av institutioner som finns i varje levande lokalsamhälle.

"Känner ni till systrarna Pettersson?", frågade Runesson i sin recension, "Jo, naturligtvis gör ni det, i varje fall ni som en gång i tiden växte upp i ett mindre samhälle. De kanske inte hette så men de fanns och de förestod en liten butik där de sålde allt möjligt och var kända av alla och omtyckta."

***

Den här krönikan skulle ha kunnat handla om fröknarna Burgman som förestod poststationen, eller om aktade "gubben Backlund" som tyckte att hästar och kor hade lika mycket rätt till gatorna som damer och herrar och därför motsatte sig en ordningsstadga, eller om kolerakyrkogården, eller om positivspelaren Giuseppe Fecci och björnen, eller om femtonbarnsmamman Amanda Catharina Helleberg som dog 93 år gammal 1936, eller om charmören Gottköpar Norgren som gav bra pris, eller om missionärsdottern Heloisa Laestadius, eller major Amanda Sandbergh och frälsningsarmén eller om Himmelska fridens torg eller något av de andra otaliga öden och äventyr som skildrades i boken det gamla Holmsund.

Men det går inte att komma ifrån, att det man minns allra mest efter läsningen av Maj-Britt Hedlunds många berättelser och anekdoter ur Holmsunds historia är systrarna Pettersson, Dagmar, Thyra, Thorborg och Svea och deras tobaksaffär på Storgatan, "kanske den mest populära bland skärgårdsborna".

***

Fröet till verksamheten var mammans manufaktur- och herrekipering – i ett hus köpt 1919 från skräddaren Jonas Bäckman – senare på 1930-talet kompletterad med en tobaksaffär och övertagen av systrarna. Fadern, som var faktor, hade dött redan 1915.

Systrarna fick tidigt övning i service- och handelsnäringen. "De unga flickorna", berättar Hedlund, "fick tidigt hjälpa till med familjens försörjning. Bland annat var de den tidens brevbärare och sprang med brev och telegram. Utbärning av ett brev gav 1 öre i förtjänst. De sålde även tidningar. Affärsanlagen odlades således tidigt. Fröken Dagmar arbetade en tid i en skeppshandel på annan ort."

Hade de sålt bilar, hade Holmsund varit översvämmats av bilar. För näsa för affärer och försäljning hade de utöver det vanliga, om man får tro berättelserna.

Lotteriförsäljningen var extra populär. Thorborg hade, berättas det, "ofta något hokuspokus för sig, när hon sålde lotter, som ingav förhoppningar om vinst. Man kände sig utvald om man fick tippa ett par rader tillsammans med henne. Systrarna framkallade en känsla hos kunderna av något magiskt och spännande, att "nu skulle det lyckas". Ett par storvinster under åren bidrog också till stämningen.

Maj-Britt Hedlund kallar deras försäljningsteknik för "förödande". De som gick in i butiken "för att inhandla något som man behövde, men som inte fanns, "gick ofta därifrån med något som man inte behövde." Klädavdelningen rymde både det senaste inom modebranschen och "plagg och prylar som tangerade gränsen till att vara kulturella". Passade inte något, hade systrarna "alltid utvägar och lösningar – allt för att få sälja".

***

I samband med julskyltningar på 30- och 40-talen uppträdde de själva som mannekänger med "tjusiga peruker och draperade med olika tyger eller iförda vackra morgonrockar". Under julveckorna bjöds herrarna på cigarr, och ett speciellt leksaksrum ställdes i ordning för barnen med röda lampor, dekorationer, girlanger, pappersblommor och "glitter och guldstänk" till en "sagovärld för dåtidens barn".

***

Men systrarna Pettersson var, skriver Hedlund, "mycket speciella. De var trots sina initiativ och sina affärer svåra att komma in på livet. "En principsak var att de inte blandade sig med andra människor, och de besökte aldrig någon i Holmsund fastän inbjudningar inte saknades". Ovanliga var de också för sin tid i det att de inte heller deltog i föreningsverksamheter. Och sin stora frikostighet och givmildhet till välgörenhet, sjuka, gamla och fattiga utövade de "i det tysta". Systrarna, avslutar Hedlund, "förblev gåtfulla".

Affären stängdes för gott 1979, efter att Thorborg drabbats av ett lårbensbrott. Med "sorg och saknad", skriver Hedlund, tvingades många nu acceptera att systrarnas affär hade stängts för alltid. Det var slutet på en epok. Men givetvis finns det en bra anekdot för Maj-Britt hedlund kvar att berätta, från de sista åren.

"Man kunde se fröken Dagmar ta sina promenader med skidstav i ena handen. Hade det varit nu så hade hon verkligen inte behövt känna sig ensam om detta sätt att motionera. Hon visst ju inte att hon var många år före sin tid med stavgång."

***

Konstnären Åke Pettersson-Nåw skrev i VK några år senare, på julafton 1983, om systrarna:

"Hade dessa förtjusande damer befolkat Venedig i tidig medeltid eller Antwerpen när diamanterna regnade över köpmännen hade världen sett annorlunda ut, var säker på det. Detta kallas privat initiativ, sånt som vi behöver så väl här i norr.
Holmsund är, som du förstår läsarn, inte en avkrok av världen, snarare en metropol för handel och sjöfart."