Etikett: integritet

Att värja sitt liv i den nya guldruschen och regleringsivern

Av Ola Nordebo, 9 januari 2013 kl 22:59, Bli först att kommentera

Vad händer när de stora informationsberg som finns om enskilda människor börjar sammanlänkas och utnyttjas ännu mer aggressivt kommersiellt och politiskt? Kampen mellan de fyra stora – Facebook, Apple, Amazon och Google – ger en antydan om hur mycket som står på spel.

Var drar vi som enskilda gränsen för när den praktiska nyttan inte längre väger upp intrånget i den personliga sfären? Om det, med utgångspunkt i några läsvärda artiklar i senaste Die Zeit, handlar den här torsdagskrönikan. Plus några utfall mot ett överdrivet fokusgrupptänkande i största allmänhet.

——————————————

Att värja sitt liv i den nya guldruschen och regleringsivern

”Längst inne i dunklet
måste du värja ditt liv.”
(Karl Vennberg, i ”Du måste värja ditt liv”, 1949)

***

(1) I samma ögonblick, med exakt tajming, som du kliver in genom dörrarna på livsmedelsbutiken plingar det till i mobilen. Efter att ha analyserat vad du och dina familjemedlemmar skrivit på Facebook och Twitter de senaste dagarna, kollat dina sökord på Google, matat in fakta om vad du brukar handla, din ålder och ekonomi, och hållit koll på hur rört dig under veckan, har butikens dataprogram kommit fram till en bedömning av vad du är sugen på att handla just den dagen.

Det gör att butiken i rätt ögonblick kan skicka ut ett sms med det perfekta erbjudandet, skräddarsytt skräddarsytt på sekunden för dig som kund. Extrapris på tofu, apelsiner och choklad, vilken tur! ICA:s gamla brevutskick med rabattkuponger en månad senare, som gjorde folk så upprörda – vad i…registrerar de vad vi köper!? – är ett minne från stenåldern.

(2) Genom analys av inlägg på sociala medier, övrig internetaktivitet, fysiska rörelsemönster och andra avläsningsfunktioner i hemmiljön – ansiktsuttryck och tonlägen vid samtal, plötsligt förändrade musikval, o.s.v. – kan ett reklamföretag räkna ut om ett sambopar har relationsproblem, eller har det riktigt mysigt, och snabbt ändra den individanpassade reklamen. Plötsligt efter ett gräl dyker annonser för äktenskapsterapi och advokater upp i de separata mejlkorgarna. Eller, om stämningen är sådan, så strålar reklam för vigselringar, kondomer och resor plötsligt i tv-rutan ut mot den gemensamma soffan.

(3) Rörelsesensorer och kameror i lägenhetens rum, kan tillsammans med puls- och blodtrycksmätare, hela tiden analysera hur 86-åringen mår, utifrån vällagrade uppgifter ur hens medicinska historia, skicka vidare uppgifterna till det centrala övervakningssystemet och på sätt möjliggöra högeffektiva äldreboenden med anpassad service och snabb hjälp i akutfall till minimal personalkostnad. Resurserna räcker till fler och de anhöriga får den trygga vetskapen att någon – eller snarare något – alltid håller ett öga på morfar eller mormor.

(4) Det är första måndagen i månaden, och politikerna och tjänstemännen i stadshuset laddar ner de obligatoriska uppgifterna från de kommunala bostadsbolagen och de tvångsanslutna bostadsrättsföreningarna om hur enskilda hushåll äter, rör sig, sopsorterar, konsumerar, röker, snusar, skottar snö, umgås med varandra och sover.

Datasystemet jämför de uppgifterna med vad arbetsgivare och fackföreningar rapporterar in om beteendemönster och vanor hos enskilda anställda. Hon är så tystlåten, han tar alltid bilen till jobbet, hen äter aldrig sallad. Stadshuset ställer sedan samman individanpassade handlingsplaner för medborgarnas hälsa, välbefinnande och korrekta livsföring.

Alla får sina egna rekommendationer och förmaningar, som skickas ut i grisrosa kuvert till folkbokföringsadressen. Följs och avrapporteras de inte dras enskilda bidrag in, görs löneavdrag eller tillkommer individuella straffskatter.

***

De är fiktiga, jag har förstäkt dem, och den sista är min egen, men liknande spekulationer om en framtid som delvis redan är här, återfanns i förra veckans Die Zeit. Där diskuteras i flera läsvärda artiklar de förändringar som väntar när alla gigantiska informationsmängder som finns om enskilda människor börjar sammanlänkas och nyttjas aggressivt kommersiellt och politiskt. Vi har bara sett början på ett epokskifte i det avseendet.

En ny guldålder har brutit ut, skriver Zeit, men ”dagens pionjärer gräver inte runt i flodlandskapen längre, som för mer än hundra år sedan i Klondike, utan schaktar i digitala databerg”.

De fyra stora – Google, Amazon, Facebook, Apple – kämpar för fullt om kontrollen över de stora informationsbergen. Det är en kamp mellan jättar som kommer att prägla vår tid. Och när råvaran ska förädlas, kommer ny kompetens att efterfrågas.

”Det attraktivaste jobbet de kommande tio åren”, säger Google-rådgivaren Hal Varian i en av Zeit-artiklarna, ”kommer att vara statistikerns”. Läs matematik ungdomar.

Den nya informationsepoken är en framtidsvision som närmar sig med rasande fart (en del exempel ovan är snudd på realitet redan) och som tycks ha ena benet i ett individanpassat, resursoptimerat paradis och den andra i en mardröm av övervakning, kontroll, ytlig människosyn och noll privatsfär.

Politiker exempelvis – se Barack Obamas senaste valrörelse som en antydan – kommer i allt högre grad att bygga sina kampanjer på de stora informationsmängder som växer fram om enskilda människor.

Översatt till Sverige: När moderater och sossar knallar runt och knackar dörr i Umeå i framtiden kommer de att veta väldigt mycket om dem som bor i varje enskilt hushåll, och ha individanpassat reklammaterial i beredskap. ”Hon i 13 B har en stadsjeep med dubbdäck, ta med den här broschyren om de grönas bensinskattehot. Han i 14 C googlade på ”vad ska in, sol och vind” i går, ta med den här pamfletten om förnyelsebar energi.” De kommer inte att informera dig om vad de själva tycker, utan snarare om vad du själv tycker.

”Längst inne i elden
måste du värja ditt liv.”
(Karl Vennberg)

Det vore, givetvis, dumt att förneka möjligheterna som finns i utvecklingen. Resurser kan användas mer miljöeffektivt, säkerheten i olika system öka och människor få hjälp att organisera vardagen bättre. Inte minst äldreomsorgen kan revolutioneras.

I samhällen med en hög förtroendenivå kommer många att följa med långt in i registreringshysterin innan eftertankar och misstankar slår till. Faror slår godtrogenheten gärna ur hågen. Orsaken är lika enkel som omöjlig att moralisera över: de nya systemen kan underlätta vardagen på många sätt.

Man kan tjusas av framsidan och avskräckas av baksidan samtidigt. Men om man bara tjusas, är man för naiv. Det kan komma surt efteråt. För den enskildes integritet väger lätt när informationsguldgrävarna drabbar samman.

Målgrupp är ett trendord som kan utlösa eksem. Fokusgrupp är ibland etter värre. Vill du placera mig i en fokusgrupp eller vågar du stå för något? Det är en favoritsysselsättning överallt: beställa en analys som reducerar människor till ett fåtal grovhuggna etiketter. Den rymmer allt från kvalificerade forskningsmetoder till rent flum-flum-nonsens, ibland i ett och samma projekt.

Det hela påminner ibland om horoskop. Kategorierna är utformade så att nästan alla kan ana en koppling till sig själv i alla exempel, samtidigt som de i verkligheten och i egentligen passar in på absolut ingen.

Det finns skäl att vara skeptisk, när jargonen blir alltför vanlig. Börjar vi vänja oss vid att reduceras till en fördomsbaserad målgrupp som förväntas vara på vissa sätt, finns risken att vi blir snabbare även på att reducera andra människor på samma sätt. Då frånkänner vi dem deras komplexitetet och individualitet, ser dem som förprogrammerade. Börjar vi känna oss hemma i powerpointsammanfattningen förändras vår människosyn, våra förväntningar på andra, vår känsla för var gränserna går, till det sämre och trivialare.

”Längst nere i djupet
måste du värja ditt liv.”
(Karl Vennberg)

Men det som nu sker, med hjälp av de nya informationssystemen, är att de stora fokusgrupperna ersätts av analysmodeller med så starka mikroskåp att enskilda människor blir ensamma målgrupper för sig. Det kan tyckas som en förbättring, men rymmer också risker.

För när fler får möjligheten att faktiskt vara isolerade öar, riskerar de gemensamma torgen att krympa. Vi får färre tillfällen att behöva ifrågasätta våra egna vanor, perspektiv och tycken Konfrontationen med nya erfarenheter, öppenheten för oväntade intryck, får minskat utrymme. Systemen som tycks förstå oss bättre än någonsin, kan få oss att förstå oss själva, och andra, sämre än någonsin, i minsta motståndets lag. Då gäller det att påminna om hela människan, att hon aldrig är helt utgrundlig.

”Vi tror, skrev franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal, ”att vi har framför oss en vanlig orgel när vi vill spela på människan. Hon är nog en orgel, men ett besynnerligt, nyckfullt, instabilt instrument, där piporna inte ligger i vanlig ordning. Den som inte behärskar mer än en vanlig orgel skall aldrig kunna åstadkomma ackord på denna.”

Man behöver inte frukta teknikens möjligheter. Det finns många positiva aspekter. Frihet, mångfald, bildning, kultur, demokrati, nedbrutna gränser och hierarkier, välstånd. Men man ska inte ha blind tilltro till systemen och de stora aktörerna. Tvärtom är det sunt att bevara ett stort mått av skepsis och misstänksamhet. Vem kontrollerar informationen om dig och hur den sammanställs?

2013 kan bli ett år när striden mellan det praktiska och det privata spetsas till. En del av den pågår inom oss själva.

”…själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv.”
(Karl Vennberg)

Sånt som kommunen inte har ett jota med att göra

Av Ola Nordebo, 24 september 2012 kl 20:15, 10 kommentarer

I dagens VK avslöjades att Umeå kommun i vissa personalärenden tvingat anställda att svara på grovt integritetskränkande frågor som led i en bedömning av deras arbetsförmåga. Om det, om en strörre trend i tiden, handlar den här krönikan.

Jag rekommenderar den här krönikan av Erik helmerson i DN.

Några egna krönikor på liknande tema:

De små svagheternas styrka

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Rösta ned förslaget om snusförbud

Om åtgärdssjukan och den ädla konsten att ta ett steg tillbaka

Den perfekta människan är en farlig dröm

——————————————

Sånt som kommunen inte har ett jota med att göra

I dagens VK avslöjades att Umeå kommun i vissa personalärenden tvingat anställda att svara på grovt integritetskränkande frågor som led i en bedömning av deras arbetsförmåga.

Några exempel på frågor som ställts: ”Är du nöjd med ditt sexliv?” ”Störs du av förändrad sexuell lust?” ”Har du under det senaste året haft en konflikt med make eller maka?” ”Äter du onyttig mat?” ”Går du i kyrkan eller deltar du i religiösa möten?”. ”Kan du gråta när du är ledsen?” ”Har du en känsla av att något hemskt kommer att hända?”

Vad fan har Umeå kommun med det att göra? Inte ett jota naturligtvis. Att sådana frågor ställs är helt oacceptabelt, utan undantag och oavsett personalärende, och det är oroväckande att ingen med befogenhet sagt nej innan snaskigheterna hann hällas över utsatta anställda.

Missförstå mig inte. Det är utmärkt att det finns konsultföretag specialiserade på personalfrågor, personalutveckling, arbetsmiljöproblem, rekryteringsfrågor o.s.v. De är ofta högt kvalificerade och bistår med kompetens och specifika erfarenheter som många arbetsgivare inte själva har eller kan rymma inom den egna organisationen. Och det är en bransch vi inte hör talas om när de inblandade är nöjda, det vill säga för det mesta.

När det går snett, och i vilken bransch går det inte snett ibland, handlar det ofta om att uppdragsgivarna brustit i vad de efterfrågat, i gränsdragningarna.
Jag tror mycket på principen om en andra chans, så att inblandade som agerat fel har möjlighet att lära av misstag. Det mest intressanta är vad det här fallet säger om en mer övergripande utveckling i samtiden.

Försöken att nagga den personliga integriteten i kanten med hänvisning till andra goda syften är många just nu. En trend i tiden är de många, små goda avsikternas tyranni mot andra principer. Föreställningen att det kan finnas problem och störande svagheter i livet och här i världen som inte absolut måste åtgärdas, har svårare att få fäste, även på grund av att mediedramaturgin ofta går ut på att efterlysa ”åtgärder”.

En bristande respekt för den personliga sfären möter dessutom ett överhurtigt konsultguru- och teambuildingsflum, där kopplingarna mellan insatser och professionella yrkesutövningar blir för svaga. Det blir för allmängiltigt och för godtyckligt på en och samma gång.

Jag tror att de där två trenderna hänger ihop, när en alltför ivrig åtgärdsaktivism söker problem att rättfärdiga sin existens med. Man söker aktiviteter att kunna redovisa, för att de ser bra ut. Det är bara en tidsfråga innan den obligatoriska gympastunden med avprickning återkommer i de moderna, öppna kontorslandskapen, som ekon från gamla tiders arbetsplatser. Lite floursköljning på det?

Stefan och Julius sitter vid ett köksbord och dricker. Stefan frågar Julius, som jobbar som designer, hur man blir en manager och får plats i en företagsledning. Julius pekar på en papperstidning som ligger på bordet framför dem och säger åt Stefan att vika en pappershatt av den. Stefan tvekar, men Julius framhärdar att det är ett managertest som han också gått igenom. Stefan undrar om det är ett psykologiskt test, typ: ”som hatten är, är jag, nåt sånt? Vilken skit”.
Men när Julius frågar om han inte vågar, börjar Stefan vika ändå. Och nu?, frågar Stefan sedan. ”Sätt på dig den”, svarar Julius. Stefan sätter på sig sin pappershatt. ”Ställ dig upp på stolen”, säger Julius.
”Du menar inte allvar?”
”Så är testet, kom igen nu, ställ dig på stolen.”
Stefan suckar och ställer sig upp på stolen, med pappershatten på huvudet och undrar frågande: ”Och nu?”.
Julius reser sig upp, går runt Stefan, tittar på honom där han står på stolen med den vikta hatten av tidningspapper på huvudet. ”En manager sätter inte på sig en pappershatt, och ställer sig inte heller upp på en stol när man säger åt honom. Du klarade inte testet.”
(Scen ur den tyska 80-talsfilmen ”Männer”. Är den lika uppenbart ironisk i dag?)

Mer av människors liv än tidigare – kostvanor, motionsvanor, klädvanor, beredskap att underkasta sig sociala lekövningar – anses tillgängligt för kontroll och reformer. Gränserna mellan vad en privatperson anses ha rätt att ha för sig – inklusive personliga egenheter – och vad som definierar en person i rollen som anställd, löses upp under trycket från åtgärds- och livsstilshysteri.

Snusförbud för anställda, drogtester på jobbet, sopsorterings- och snöskottningsspioner, likriktade korvvagnar, statlig övervakning av all elektronisk kommunikation. Allt återspeglar en brist på känsla för var gränserna bör gå, att inte allt måste rättas till och rätas ut. Och så underminerar man människors frivilliga, oreglerade interaktion, till förmån för ett stirrande uppåt och nedåt i en normerande hierarki.

Grundackordet är misstro; mot det som avviker, mot det som inte går att infoga i en modell, mot det som spretar. I den stämningen förskjuts gränserna åt fel håll i synen på människors integritet. Då kan det hända att dammen plötsligt brister.

Man ser sällan arbetsgivarfrågor av slaget: ”Du, vi ser att du ränner på gymmet ofta, ägnar mycket möda åt din kropp, du är socialt supertrevlig, du äter alltid äpple till fikat, och ser alltid nyduschad ut, men vi ser aldrig att du läser fransk 1700-talsfilosofi, svensk statsrätt eller tysk 1800-talspoesi iklädd fula kläder och slafsandes fettiga chips. Vi oroar oss för dig. Vi har ett åtgärdsprogram för dig som kan hjälpa dig till en hälsosammare livsstil. Kommunen arbetar på ett klargörande regelverk med arbetsnamnet Epikuros.”
Tack och lov, ser man aldrig sådana frågor. Men det har med livsstilen hos etablissemanget som bestämmer vad som är relevanta frågor och inte att göra. Och det är för godtyckligt.

Stå på ett ben på en stol i en övning för att få nya perspektiv? Nej tack, sluta förnedra seriösa yrkesgrupper. Svara på intima frågor om privatlivet för att få behålla jobbet? Nej tack – piss off. Snusförbud på arbetstid? Nej tack – sluta snoka i käften på folk. Vi måste börja säga nej till den här utvecklingen, professionalisera synen på arbetslivet igen och visa att den personliga integriteten inte är förhandlingsbar. Det finns gränser, ännu. Återupprätta dem, till värn av hemligheter, egenheter och mångfald.

Ett steg till in i övervakningssamhället

Av Ola Nordebo, 21 mars 2012 kl 18:17, Bli först att kommentera

I dag röstade en stor majoritet i riksdagen bestående av allianspartierna och socialdemokraterna ja till införandet av EU:s datalagringsdirektiv. Några centerpartister röstade nej, men i övrigt var det miljöpartiet och vänsterpartiet som stod för motståndet.

De som röstade ja bestod väl av tre olika grupper: de som är emot både direktivet och dess införande, men böjde sig för partipiskorna, de som är emot direktivet men anser att Sverige har en skyldighet som EU-medlem att införa det och de som tycker om direktivets innehåll och anser att det är en bra förändring.

Och så togs ännu ett steg in i övervakningssamhället.

Partier som undergräver sin egen trovärdighet

Av Ola Nordebo, 21 mars 2012 kl 07:26, Bli först att kommentera

I dag röstar riksdagen om EU:s uppmärksammade datalagringsdirektiv. En majoritet borde rösta nej till den integritetskränkande massövervakning som direktivet innebär. Sverige borde ta böterna, satsa hårt på att skapa en motopinion inom EU, hålla brandtal hela tiden, snacka om det med alla stora medier i de största medlemsländerna och sätta press på övriga regeringar i unionen.

Den pressen skulle snabbt bli större än de flesta anar. Integritetsopinionen finns på många håll; samma insikt om att vi steg för steg rör oss mot ett oacceptabelt övervakningssamhälle och att det är dags att dra en gräns, säga ifrån. Sverige skulle kunna bli pådrivande för en rörelse för återupprättad integritet inom EU, som inom ett par år kunde ha utsikter att tvinga fram ett tillbakadragande av direktivet.
Man måste våga vända dynamiken i frågor där det håller på att gå åt fanders. Datalagringsdirektivet är fråga, där många borde känna sig kallade.

Men det kommer inte att ske. Allt talar för att en stor majoritet bestående av allianspartiernas och socialdemokraternas ledamöter kommer att rösta ja, med bara ett fåtal, om ens någon, avvikare, trots att samtliga deras ungdomsförbund kräver att partierna ska rösta nej. Det är ett sorgligt uttryck för hur riksdagen förvandlas till ett passivt knapptryckarkompani.

Datalagringsdirektivet blir ett i raden av integritetsnederlag som skapar cynism och likgiltighet inför partier som utgångspunkt för politiskt arbete och som idébärare i en folkrörelsestrukturerad demokrati. Den cynismen uppstår i just de grupper, den typ av engagerade, samhällsintresserade människor, som länge hört till de olika partiernas viktigaste rekryteringsbas.

Så även om integritetsfrågorna inte väcker jätteengagemang i samhället – och inte stjälper partier i nästa val – så underminerar den sjaskiga hanteringen av dem, den nästan totala frånvaron av avvikande röster inom partier där det finns starka opinioner mot förslagen, partiernas långsiktiga ställning. Ledamöter som oroas av massövervakning och ett partiväsen i trovärdighetskris, borde rösta nej i dag.

Rösta nej till massövervakning

Av Ola Nordebo, 9 mars 2012 kl 21:09, 2 kommentarer

Datalagringsdirektivet kommer snart upp till nytt beslut i riksdagen. Ledamöterna bör rösta nej till massövervakning. Det är utgångspunkten för den här lördagskrönikan.

En tidigare krönika från slutet av förra året på liknande tema:

Det här är jag, det här är du, det här är vi

—————————————————–

Rösta nej till massövervakningen

Rösta nej, vägra att ge efter och betala böterna i väntan på fortsatt process. Det finns inga hållbara skäl för Sverige att införa EU:s datalagringsdirektiv. Tvärtom bör Sverige – det handlar om så viktiga värderingar – säga ifrån, ta en strid, dra en gräns, också under risk för böter på mångmiljonbelopp, med hänvisning till EU:s egna grundprinciper.

Visserligen var det en svensk, då socialdemokratiskt styrd, regering som för ett antal år sedan ursprungligen kampanjade för direktivet inom EU. Idékläckare var dåvarande justitieministern Thomas Bodström. Men ett svek blir inte bättre för att det följs upp av ett nytt, när det ursprungliga misstaget blivit uppenbart.

Datalagringsdirektivet – utan proportioner, illa utrett och för eventuell brottsbekämpning obefogat i sin omfattning och principlöshet – anger att uppgifter om allas telefonsamtal, sms och e-post, alltså tidpunkter, platser, inblandade personer, ska sparas av operatörerna i minst sex månader. Det är liktydigt med ännu ett krav på massövervakning av medborgarnas kommunikation med varandra. Allt ska kartläggas, kontakter, rörelsemönster, kommunikationssätt, så att pusslen ska kunna läggas i efterhand.

Sverige har skjutit upp införandet i flera år. 2011 fick Mp, V och Sd (med helt olika motiv) igenom en så kallad minoritetsbordläggning av frågan i ytterligare ett år. I dag, efter de senaste årens omfattande och folkbildande integritetsdebatt, finns det rimligen en blocköverskridande majoritet i riksdagen, bland ledamöterna, som i sak är emot de föreslagna åtgärderna, som inser att de skulle bryta mot respekten för den personliga integriteten på ett oacceptabelt och omotiverat sätt. Men 21 mars är det dags för riksdagen att gå till beslut, och det mesta talar för att alliansen och socialdemokraterna tillsammans kommer att rösta ja.

Sverige måste, lyder argumentet, böja sig för att EU:s regelverk säger så, för att vi får höga böter om vi vägrar och för att Sverige knappast skulle vilja att andra EU-medlemsländer började välja och vraka bland gemensamt fattade beslut och struntade i dem som inte passade. De argumenten skulle vara giltiga och relevanta i de flesta frågor. Men de håller inte när det kommer till datalagringsdirektivet.

Sveriges riksdagsledamöter bör rösta nej den 21 mars, inte i trots och rättshaverism, för att direktivet kräver en åtgärd som Sverige i dag är emot och helst vill avstå från, utan för att det skulle innebära en massövervakning av medborgarnas privata kommunikation som strider mot både Sveriges och EU:s egna grundprinciper om medborgerliga rättigheter.

Det är inte en fråga om att vilja eller inte vilja, om att följa eller inte följa ett direktiv, utan om rätt och fel, lagligt och olagligt, där direktivet hamnat på fel sida. Sådana konflikter mellan det som beslutats på formellt laglig väg och det som är godtagbart utifrån ett grundlagsperspektiv kan uppstå då och då. Kraven på åsidosatta rättigheter och ytterligare inskränkt privatsfär blir inte mer acceptabla för att de kommer i form av ett EU-direktiv och med hot om böter.

När det gäller människors rätt att slippa den totala övervakningen måste EU:s grundvärderingar skyddas mot EU:s direktiv.

Gränserna för vad som anses vara en acceptabel form av övervakning förskjuts hela tiden. Steg för steg tvingas människor vänja sig vid ett genomlyst samhälle där det mesta går att spåra, där den egna sfären krymper och där en grov kränkning av den egna integriteten alltid bara är en enda mänsklig faktor, ett enda litet missbruk av information, bort. I det lilla, som i det stora. I det lokala som det internationella.

Det kräver både att de stora systemen är felfria och att människor kröker sig inför påståenden om att så är fallet – två omöjligheter. Misstron som oundvikligen följer, mellan människor och mellan människor och institutioner, bryter ned viktiga processer i det civila samhället som har med skapande kreativitet och ansvarstagande i vardagen att göra.

Och när väl övervakningen dragits i gång, uppgifterna samlats in, så finns det inget riktigt principiellt skydd kvar mot vad uppgifterna sedan används till. Flyter gränserna redan kan man aldrig veta vilka trender och dagsrubriker som får överaktiva politiker – sugna på att få kredd för att de ”gör något” – att kräva att övervakningens syften omdefinieras.

De små stegen är lätta att ta framåt, men väldigt svåra att backa igen. Eftersom de tekniska framstegen – givetvis nästan enbart positiva för frihet, demokrati, bildning och mångfald i ett öppet samhälle – också kommer att öka möjligheterna till massövervakning och massregistrering i framtiden, är det ännu viktigare i dag än tidigare att grundlagar och lagstiftning upprätthåller skyddet för den personliga integriteten.

I en epok som bejakar den tekniska utvecklingen, bör lagstiftarna snarare vara konservativt försiktiga i synen på vad stater ska ha rätt att använda den till i syfte att kontrollera och styra människor.

Det finns inget som talar för att försöken att genomdriva ytterligare övervakning, informationsinsamling och informationssamordning, till nackdel för mångfald och människors privatsfärer kommer att upphöra. Därför måste fler tunga aktörer börja ifrågasätta de enskilda små stegen, dra gränser – för att inte dammarna ska brista.

Ju tidigare gränsen dras av medlemsländer inom EU som inte accepterar att EU via ett datalagringsdirektiv låter en av de största dammarna brista i integritetsfrågan, om flera medlemsländer faktiskt gör klart att det här är ett övertramp som inte kan accepteras, desto större är chansen att balansen återupprättas.

För målet kan inte begränsas till att Sverige via vägran och böter ska slippa införa lagen, utan att den ska dras tillbaka som EU-direktiv överhuvudtaget, att den ska underkännas som oacceptabel och stridande mot EU:s grundprinciper.

Riksdagen brottas med ett besvärande rykte om sig att ha förlorat i betydelse, självständighet och hållning. Nu har ledamöterna chansen att visa att ryktet om deras irrelevans är betydligt överdrivet.

Rösta nej.

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Av Ola Nordebo, 16 december 2011 kl 20:46, Bli först att kommentera

Under 2012 måste vi bli bättre på att diskutera frågor rörande internet, den tekniska utvecklingen, integritet och övervakning utifrån principer och värderingar. FRA-lagarnas ja till massavlyssning är exempel på hur annars godtycke och tidsanda helt tar över. Om bland annat det handlar den här lördagskrönikan.

Nu tar mina krönikor, och därmed den här bloggen, ett uppehåll över jul och nyår. Jag ber att få tacka för uppmuntran, reaktioner och tips under året, och önska alla läsare god jul och gott nytt år.

————————————————–

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Det blir så väldigt tyst när dammluckan är stängd. Tystnad – då är vi vansinnigt rädda att missa något. Paniken växer.
Vad gör vi nu liksom? Borde vi inte ”göra något”? Snabbt börjar det krypa i kroppen.

Bruset, slamret, känslan av att det trycks på knappar och vrids på vred någonstans, att en apparat dras i gång, invaggar däremot till trygghet.

Skönt, någon ”agerar”, då kan vi slappna av. Fast vi innerst inne vet att den totala tryggheten är omöjlig att uppnå, och att drömmen om den kan föra rakt in i det totalitära. Men där är vi ju inte ännu, så varför ta risken att inte vidta en åtgärd till.

I veckan kom alliansregeringen och socialdemokraterna överens om att även säkerhetspolisen och rikskriminalen i framtiden ska kunna beställa signalspaning från FRA. Lagändringen ska träda i kraft redan under nästa år. Det är ett djupt olyckligt beslut, och ett svek mot tidigare besked. De farhågor som framfördes för tre år sedan om att avlyssningen skulle utvidgas på precis det godtyckliga sätt som nu sker, bekräftas.

PO Ågren, aktuell med den läsvärda skriften ”69 teser om internet”, skrev på VK:s kultursida den 19/6 2008, om faran för detta slags ändamålsglidning:

”Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.”

Det tog bara några år, så kom den första stora utvidgningen av FRA-beslutet. Och därmed går det åter att konstatera: Finns det inga grundläggande principer som avgör var gränser dras, så går det inte att lita på någon gränsdragning i längden. Då tar godtycke, tidsanda, slentrian, lobbyintressen, rädslor, historielöshet och fördomar över. På få områden är det så uppenbart som när det gäller personlig integritet, övervakning och avlyssning i samhället.

Det är därför det är så viktigt att invända i tid, att ställa de grundläggande frågorna, att tvinga fram de principiella diskussionerna, direkt när det börjar gläntas på dammluckan. För det är så väldigt mycket lättare att öppna den där luckan lite till, bara en gnutta, och en gnutta till, än att stänga den igen. De flesta har redan börjat vänja sig vid att den glappar hur som helst.

Slår man inte fast, utifrån djupare värderingar än rent pragmatiska överväganden, vad som är acceptabelt och vad som inte är det, kan beslut landa lite var som helst.
Den personliga integriteten kan hållas helig i några enstaka, kanske perifera fall, men ändå bli dörrmatta i det stora hela.

Saknas vägledande principer kommer gränserna att förskjutas kontinuerligt, eftersom det finns kortsiktiga nyttoargument för det mesta som har med insamling av information och kontroll att göra.

Det förrädiska med rena nyttoargument är att de gör sken av att vara de enda som finns. De viftar dramatiskt bara med ena handen och låtsas att målkonflikter inte existerar, att invändningar är abstrakt hårklyveri utan koppling till verkligheten.
Eftersom motargumenten vanligtvis är av principiell karaktär, och kräver några ord fler, ett par resonemang extra, en blick lyft över kontrollbehovet, går bluffen ofta hem.

Kanske förklarar det varför det nästan alltid är lättare att vinna stöd för ytterligare övervakningsåtgärder – för säkerhets skull – än för ett långsiktigt värn av en privatsfär som något viktigt i sig.

Integritetsfrågan är inte ny, men som dagspolitiskt tema har dess betydelse ökat i takt med den tekniska utvecklingen. I bakgrunden lurar alltid avvägningen: integritet och frihet kontra yttre säkerhet och kontroll.

Under 2011 har den arabiska våren påmint om vad frihet på internet betyder i praktiken när diktaturer söker krossa uppror. Samtidigt som fasansfulla terrordåd, framför allt det i Norge, brutalt påmint om den andra aspekten, betydelsen av ett förebyggande, säkerhetspolitiskt arbete för att värna demokratin i fria samhällen.
Det är inga lätta avvägningar. Men vad demokratiska krafter borde enas om, är att det öppna, fria samhället aldrig kan skyddas om man från början överger dess grundprinciper.

De politiska partierna är högt kompetenta och instinktsäkra i klassiska frågor som jobb, skola, vård och omsorg. På de områdena kan de snabbt sätta sig in i utredningar, förslag och utspel utifrån en tradition av idéarbete och praktiska erfarenheter. De har insikter om var gränserna går, hur grundvärderingarna måste se ut. När det gäller den nya digitala utvecklingen är instinkterna svagare, känslan för principer sviker.

Att inte försöka lyfta på varje strå i höstacken, att acceptera att det finns en sfär bortom kontroll, förknippas felaktigt med likgiltighet och svaghet. Ingen, mycket på grund av medielogiken, vill efteråt behöva svara på frågan varför ingen ”gjorde något”.
Då blir det säkrare att vidta alla möjliga åtgärder, utan urval, än att förklara varför de ofta gör mer skada än nytta, eller inte gör någon nytta i jämförelse med rättssäkrare metoder.

Det är ju inte så att det saknas kontrollåtgärder, detaljregler och övervakning i samhället. Vi accepterar – på mycket goda grunder – sådana inskränkningar i vår frihet varje dag. Men genom FRA-lagarnas ja till massavlyssning passeras en principiell gräns som borde vara absolut.

Det blir tyst när dammluckan stängs. Paniken växer. Men den lägger sig igen. Och sedan kommer lugnet, insikten att det går ändå, att kontrollen, förtröstan och kraften inombords ofta betyder långt mer än alla yttre kontrollåtgärder som vi vidtar för säkerhets skull. Vi behöver inte veta allt, för att se klart.

Men den snabba tekniska utvecklingen väcker fler frågor än så. Överhuvudtaget är det påtagligt hur de flesta av oss famlar när det gäller att söka förstå de pågående förändringarna, de flesta positiva, några mer problematiska, utifrån ett humanistiskt perspektiv.

Internetjättarnas växande makt, företag som Google, Apple och Facebook, uppmärksammas, men på grund av deras produkters stora förtjänster med en viss naivitet när det gäller faran för maktkoncentration.
Den globala finansoron har diskuterats utifrån aspekten att komplexa dataprogram får allt större betydelse för den blixtsnabba finanshandeln, nästan ett slags egenliv, bortom mänsklig kontroll.

Internets långsiktiga påverkan på utbildning, kultur, det demokratiska samtalet och sociala mönster i uppkopplade samhällen går bara att gissa om.
2012 lär fortsätta att ställa sådana frågor på sin spets. Vi måste bli bättre på att diskutera dem utifrån principer och värderingar

Den perfekta människan en farlig dröm

Av Ola Nordebo, 10 juni 2011 kl 22:23, 2 kommentarer

VK:s kulturredaktör Sara Meidell skrev på gårdagens kultursida en mycket läsvärd krönika med tänkvärda reflektioner om broderikonsten som tradition och samtida uttrycksmedel. Jag knyter an till temat, fast som lång inledande metafor (ja, jag har själv börjat brodera på fritiden) i den här krönikan, som sedan handlar om den perfekta människan som en farlig dröm.

Vilka utmaningar skapar kombinationen av övervakningssamhälle, fixering vid lagstiftning som första åtgärd mot avvikande mänskliga beteenden och de sociala mediernas nya verklighet? Om det resonerar jag ganska fritt nedan:

—————————————

Den perfekta människan en farlig dröm

Jag drömmer om det perfekta broderiet, jag fasar för den perfekta människan.

För broderier i framför allt korsstygn har det länge varit ett kvalitetsmått, något av ett kännetecken för skicklighet i hantverket, att baksidan ska vara nästan lika välordnad och planerad som framsidan.

Om man vänder på broderiet ska inte trådarna löpa hejvilt och ta onödiga omvägar.
Stygnen som skapar motivet på framsidan får inte dölja kaos, motstridigheter eller panikslagna nödlösningar på baksidan.

Historiskt var det för människor med begränsade resurser en fråga om att spara på garn, kanske framför allt färgat garn, att nyttja det man hade så effektivt som möjligt, genom kortast möjliga trådväg.

(”Det broderades vid det här laget flitigt i de flesta samhällsklasserna, men i familjer där ekonomin inte var den bästa snålades det med den färgade tråden, och snillerika stygnkombinationer hade uppfunnits för att inte slösa bort färgad tråd på undersidan av broderiet.”

Karoline Nilsson i ett avsnitt om broderi på 1700-talet i uppsatsen “Med nål och tråd. En studie över det samtida broderiets estetik, begreppsproblematik och genustematik” (2010) vid Institutionen för kultur och kommunikation på Linköpings universitet)

Ur nödtorft och ekonomiska villkor växer ofta estetiska principer fram.

Det är fortfarande ett eftersträvat mål för många som broderar, att det inte ska se allt för illa ut på baksidan. Även om det handlar om en tavla som ramas in och bara betraktas framifrån, har brodören eller brodösen sin självkänsla. Alla hantverkare med stolthet ogillar slapphet i detaljer och slarviga kompromisser. Det gäller motorer, trä och nål och tråd lika. Lycka brukar vara när det rationella och det estetiska sammanfaller.

Det är som man åtminstone brukade säga om den stora konstens hemlighet, att mödan i hantverket inte riktigt ska synas.

Det är svårare med människor, och skapande människor, i olika roller, positioner och yrken, att få baksidan lika välordnad och planerad – i synnerhet rakt igenom ett långt liv. Människor är inga hantverk, går inte att riva upp och börja om från början med, går inte att planera fram stygn för stygn. Människor utan något kaos, utan några motstridigheter och nödlösningar under ytan är att gratulera, men jag tror inte att de finns, inte ens när allt på ytan talar för att även helheten är perfekt.

Det samhälle som stiftar lagar, skapar normer, väcker förväntningar och sätter upp villkor utifrån föreställningar om den ofelbara människan utan trådar som trasslar, blir omänskligt. Söker vi sådana förebilder, beslutsfattare och ledare kommer vi att skapa ett kollektivt monster.

När jag försöker komma på exempelvis någon framstående politiker i historien som inte haft även mindre vackra kapitel i sina liv och personligheter, går jag bet.
Då syftar jag inte på vidrigheter som övergrepp, brutalitet och grymhet – sådant många högt uppsatta makthavare runt om i världen ännu i dag anser sig ha frihet till – utan vardagliga brister, små repor i personligheten, rädslor, impulsivitet, idiosynkrasier, irrationella beteenden, självupptagenhet och enskilda, obegripliga åsikter.

Granska vilken politisk hjälte som helst, verkligen vilken som helst, på baksidan, se hur tråden bakom den offentliga gärningen löper, och hjälten blir ofrånkomligen mer människa och mindre sagogestalt.

Det förminskar inte betydelsen av deras insatser, men det nyanserar historien, och borde säga oss något om hur vi själva betraktar och bedömer människor i vår samtid och närhet, vilka krav vi ställer och vilka förväntningar vi har när vi sållar, stämplar, hyllar eller avfärdar.

I det sammanhanget är det motiverat att tala om de senaste åren som en tid av historiska, och motstridiga, förändringar. Vi får veta mer än någonsin om människor, i en frivillig och berikande öppenhet genom de sociala medierna, och förväntas samtidigt acceptera en tvångsmässig, inskränkande övervakning i allt större omfattning.

Det framväxande övervakningssamhället har som bärande grundattityd, att människor inte bör vilja ha något att dölja som inte åtminstone en auktoritet med specialbefogenheter kan få granska. Den personliga integriteten omdefinieras från att vara en grundläggande princip man inte behöver motivera till att bli en fråga om vilka konsekvenser det får när den inskränks.

Bevisbördan förskjuts från övervakaren till den övervakade. Över tid kommer det att börja påverka hur vi bedömer människor i vardagen, vilka personliga sfärer vi respekterar och vilken tolerans vi visar. I värsta fall blir följden ett både mer genomlyst och ett mer nervöst hemlighetsfullt och anonymiserat samhället.

Även beredskapen att acceptera tämligen repressiva lagar och kollektiva regler som lösning på allt fler problem som har med beteenden och läggningar att göra – om allt från snus till i vilken ålder barn ska börjar på förskola, allt från ätvanor till klädsel på jobbet – riskerar att öka. Genom att sprida misstro och intolerans skapar det auktoritära systemet motiven för sin egen existens.

De sociala medierna ökar, på ett delvis revolutionerande sätt, människors potentiella exponering mot en granskande offentlighet. Maktkamper kommer att pågå regelbundet om dem i framtiden. Möjligheten att kontrollera kommer att brytas mot viljan att mötas. Mobbing, elitism och drev kommer att kämpa mot nyanser, eftertanke och fördragsamhet precis som i resten av samhället – fast sekundsnabbt.

Det är nya arenor – mer gränslösa och mindre hierarkiska än de gamla varit – för eviga samtal och konflikter.

Så småningom, när fler lär sig att se de sociala medierna som den potentiella offentlighet de alltid lär vara kommer beteenden att anpassas. Men ännu är de och skulle kunna förbli fantastiska källor till insyn i vanor, attityder och rörelser bakom makten i olika delar av samhället, om vi lär oss bedöma människors beteenden utifrån insikten att allt inte kan vara genomtänkt och överlagt i detalj.

Det genomtänkta framträdandet är på väg att bli avbrott från en ström av mer impulsiva och ögonblickliga utrop som avslöjar den baksida som alltid funnits där, hos alla, med charm och sump. Man kan inte bedöma allt med samma mått och stränghet.

Viss fördragsamhet krävs om insynen ska bestå, makthavare förbli människor och någon överhuvudtaget i framtiden ska söka ansvar och uppdrag av skäl andra än egotrippar och exhibitionism.

Det är inte detsamma som att ha en okritisk, eller naiv inställning, eller rusa till någons försvar. Används pubsnacket och lanthandelsskvallret, används de sociala medierna, för politiska syften kan de inte vara en frizon för granskning och debatt.
Men det är en balansgång som vi i våra olika roller fortfarande övar på och samlar erfarenheter om.

Vi är så ovana vid att människors egenheter och svagheter blir offentliga på frivillig väg, att vi ibland rusar åstad och drar för långtgående slutsatser, samlar ihop mobben, utifrån orimliga förväntningar om perfektion in i minsta reaktion. Även här kan den stora öppenheten slå över i den totala slutenheten snabbare än väntat.

Den nya, misstänksamma synen på integritet, tendensen att se lagstiftning och direktiv uppifrån som självklara sätt att rätta till människors allehanda irrationella beteenden och de sociala mediernas nya möjligheter som både potentiella frizoner och potentiella övervakningsinstrument, skapar ett socialt och politiskt nybyggarland.

Det finns en risk att vi blir så fixerade vid att få detaljerna perfekta och vill lägga allt så tillrätta, att vi inte ser den mörka helhet som tornar upp sig framför oss.

Integriteten epokgörande fråga

Av Ola Nordebo, 16 oktober 2009 kl 07:52, Bli först att kommentera

FRA-lagen må vara formellt beslutad. Trots en del förbättringar var det solkiga partipiskor i regeringspartierna som vann. Det var ingen bra dag för riksdagens och partipolitikens anseende.

Förr eller senare måste både alliansens och socialdemokratins ledningar fatta att den personliga integritetens ställning i informationssamhället är en av vår tids epokgörande frågor. Att försöka reducera den till enfrågestatus och hoppas att kritiken så småningom klingar av kommer inte att lyckas.

Den skarpa, kompetenta kritik mot beslut och hantering i integritetsfrågor som finns inom allianspartierna och socialdemokraterna, inte minst på ungdomsförbundsnivå, måste därför hållas vid liv.

Förhoppningsvis färgar det ett antal, starka personvalskampanjer nästa år.

Sanna Rayman sammanfattade det hela bra i på SvD:s ledarsida.

Etikett: integritet

Att värja sitt liv i den nya guldruschen och regleringsivern

Sånt som kommunen inte har ett jota med att göra

Ett steg till in i övervakningssamhället

Partier som undergräver sin egen trovärdighet

Rösta nej till massövervakning

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Den perfekta människan en farlig dröm

Integriteten epokgörande fråga

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv