Etikett: investeringsfond

Två miljarder i fond för Norrlands inland

Av , , 2 kommentarer 6

 

Investeringsfonden på två miljarder för företagande i Norrlands inland är ämnet för mina funderingar i veckans lördagskrönika. Det är ett utmärkt initiativ vars grundtankar och perspektiv jag välkomnar, och välkomnade när idén presenterades i höstas. Men reservationslöst kan man förstås inte förhålla sig till det. Det gäller att undvika klassiska fällor.
 
———————————-
 
Lyft för inlandet eller placeboeffekt?
 
Smaka på den, två miljarder till en riktad statlig investeringsfond för Norrlands inland, nu även klubbad genom Näringsutskottet. Ska vi jubla högt, är det ett epokskifte? Eller har vi så stora förväntningar på kaninen i hatten att vi missar ett smussel med kortleken?
 
Reservationen först: det finns inga magiska piller, och en inledande placeboeffekt kan vara direkt skadlig, när förväntningar brister och tid gått förlorad. Statliga riskkapitalfonder med behjärtansvärda portalparagrafer men oklara utgångspunkter och rötterna i pressade utspel under en valrörelse är normalt sett inget doktorn ordinerar; definitivt inte till dem med en historia av hypokondri.
 
Ingen riktad investeringsfond i världen kan av sig själv skapa utveckling där – allt annat lika – något saknas i de generella grundförutsättningarna. Så är det med riktade satsningar av det här slaget. De kan ge ytterligare skjuts när framåtrörelsen redan finns där eller ge ett avgörande lyft när bärkraften i övrigt är stor. Som klappar på axeln i väntan på slutet, eller som plåster på gamla och nya sår, är de mer till skada än nytta. De tenderar att lura blickar och ansträngningar åt fel håll.
När statliga eller europeiska medel ställs tills förfogande finns också risken att de stimulerar projekt- och subventionstänkande utan långsiktig substans; beteenden anpassas så lätt till generösa fonder istället för fonderna till verkligheten. Förr eller senare svider notan.
 
Idén att inrätta en ny statlig investeringsfond för bättre tillgång på riskkapital i Norrlands inland var intressant, lovvärd och oklar när den lanserades av näringsminister Maud Olofsson under valrörelsen, och är intressant, lovvärd och oklar när den nu ska förverkligas som regeringspolitik under namnet ”Norrlands innovation AB”.
Jag välkomnar den nu som då.
 
Men lika lätt som det är att applådera grundtanken, initiativet och prioriteringen, lika nödvändigt är det att varna för de uppenbara farorna och påminna, framför allt centralmakten, om att placeboeffekt är placeboeffekt och generösa gester i det lilla inte kan ersätta prioriteringar i det stora.
 
Redan ett snabbt svep över den senaste tidens nyhetsrapportering kring infrastrukturen i Västerbotten ger en kompletterande och inte lika optimistisk bild. Det kärvar lite här och var för infrastrukturen i länet.
Norrbotniabanan har inte fått klartecken, och de tänkta finansieringslösningarna – kloka i och för sig, oppositionen hade inga egna alternativ som omfattade hela investeringen – lär utredas i godan ro ända till den dag regeringen faktiskt förvandlar viljeinriktning till beslut.
Den strategiskt värdefulla satsningen på Umeå hamn hotas därför att Trafikverket inte hittar de miljoner man för sin del ska bidra med för finansieringen. Pendeltrafiken mellan (Holmsund-) Umeå-Vännäs-Lycksele riskerar att försenas i väntan på en nödvändig upprustning av banan, för vilken finansieringsläget likaledes är oklar. Och de projekt där saker hänt – som vägpaketet i Umeå – har staten gjort klart att lokala aktörer får pytsa upp ordentligt för att det ska bli något av.
 
Norrland är ingen prioritet för centralmakten när det kommer till infrastrukturen. Över tid märks det i både små och stora projekt. Nedgången kommer inte med ett stort, rungande nej, utan med många harklingar om ”förhoppningsvis någon gång”, ”kanske senare”, ”inte just nu”.
Och det är den stora reservation man måste ha med i reaktionen på införandet av en investeringsfond för Norrlands inland: den får inte bli en ursäkt att skruva åt kranarna på andra håll, att skjuta upp, snåla in, prioritera bort och dra ned vid andra anslag och investeringar som på lång sikt är viktigare.
 
För hjälp till investeringar är en sak, grundförutsättningar för näringsliv, affärsverksamheter och företagande något mycket större och mer komplext.
 
Men betyder det att vi ska bryta ihop och i gammal förföljelsemani se den föreslagna fonden som början på slutet? Nej, självklart inte. För tvärtemot vad en del debattörer i Stockholm – mysigt insvepta i sina fördomar om landsbygden i allmänhet och Norrlands inland i synnerhet – säkert kommer att hävda, är en investeringsfond för inlandet inte en satsning i blindo eller i förlorat territorium. Upplägget har substans.
 
Dess positiva syn på inlandet och erkännande av inlandets för hela Sverige viktiga tillgångar i form av idéer, naturresurser och människor, innebär något nytt i statens attityd till den norrländska landsbygden. För det är centerpartiet och regeringen värda eloger.
Perspektiven vänds. Kompensations- och tröstperspektivet ersätts av något mer framåtsyftande. Det är inte inlandet som problem, utan inlandet som potential som står i fokus. En Stockholmscentrerad debatt skulle också må bra av att nyansera sina fördomar om regionerna i norr. De vaknaste kommunerna i Norrlands inland kan lära övriga landet en hel del med sitt globala perspektiv i kombinationen av tunga exportindustrisatsningar, moderna tjänsteföretag och anti-jante-nu-jädrar-entreprenörsanda. Men utan hjälp och rimliga förutsättningar – som storstäderna tar för givna för motsvarande verksamheter – går det inte.
Där kan en fond med den tänkta inriktningen spela en positiv roll till relativt sett mycket låg kostnad för statsmakten.
 
Rationellt utformad – låg byråkrati, tydlig marknadsmässighet, tufft men rakt handhavande och ordentliga prövningar – kan fonden fylla precis den funktion som investeringsfonder i allra bästa fall ska göra. Två miljarder är inte någon hisnande summa i sammanhanget, snarare ganska begränsad med tanke på det vidsträckta geografiska område som avses, men givet förhistorien inte en spottstyver heller.
 
För om det jublas över fonden har det ett djupare magstöd än bara rationella räkneövningar. Det är gott och begripligt. Historien om det utsugna, förtalade och missgynnade Norrland finns där som ett känsloläge, en stämning, ett rättfärdighetspatos i jakt på upprättelse. Det hela kan ses som åtminstone en första kompensation för allt som Norrlandsregionerna bidragit med till Sveriges hundraåriga tillväxt och för alla orättvisa neddragningar och centraliseringar av statlig service som Norrlandskommunerna råkat ut för genom åren.
 
Men gottgörelsen som princip är lika fullt inte det relevanta. Det nya perspektivet handlar om något annat, och det är bör vi bejaka. Jublet bör rikta blicken framåt.
Stolthet över erkännandet, kärv realism om att fonden i sig inte löser några problem, stränghet i tillämpningen och en osentimental insikt om att det inte finns några magiska piller – i den andan kan vi hälsa initiativet med tillförsikt. Två miljarder för riskkapital åt företagande i Norrlands inland. Smaka på den.