Etikett: Jordbävning

Norrland borde skälva oftare

Av , , 2 kommentarer 5

Om ett skalv i marken och ett på nätet, handlar min lördagskrönika den här veckan:

—————————————————-

Norrland borde skälva så där oftare

Vid halv elva-tiden i tisdags kväll skakade rummet till. Sedan mullrade det i marken som av en långtradare utanför fönstret. Men när jag lutade mig fram och tittade ut, fanns inget där. Även lätta, harmlösa jordbävningar kan ge en tänkvärd upplevelse av naturens krafter.
Men sedan, omedelbart efteråt, hände något annat, kom ett annat slags skalv, som nog fascinerade mig mer. Och jag tror att när någon b- eller c-student på Umeå universitet ger sig på att söka mäta det i en uppsats, kommer han eller hon att dra slutsatsen att det andra skalvet nådde högre på en lokal, social Richterskala än det första skalvet gjorde på den globala, geologiska.

Många som upplevde mullret kände nog som mig, att man inte var riktigt säker på vad som hänt. Kan det ha varit…? Var det bara hos oss…?
Och så gjorde vi som människor gjort i alla tider när märkliga saker sker: vi sökte oss till vår närmaste sociala omgivning för att få höra om någon annat sett eller hört något.
Att söka sin närmaste sociala omgivning betyder i Norrland år 2010 för allt fler av oss att vi rusar till datorn, mobilen eller närmaste bredbandsuppkoppling.

Inomloppet av några minuter fullkomligt skälvde de sociala medierna – Facebook, Twitter, bloggar – av frågor, vittnesmål och rapporter om det inträffade. Från olika orter längs Norrlandskusten, längre in i landet och på andra sidan vattnet i Österbotten kom utrop och bekräftelser.
Så befolkades de nya internetverandorna och internetbalkongerna i jordbävningens utbredningsområde en ljus tisdagskväll.
Så växte en första bild och känsla av händelseförloppet fram i ett snabbt, socialt förlopp.
Och efter stund kändes det som om en tillfällig, men ändå påtaglig regional gemenskap, en liten norrländsk samhörighet, av ovanligt slag uppstått över bredbanden.
Reaktionerna var inte stort annorlunda än dem som i långliga tider präglat städernas betongförorter; när fönster slås upp, balkongdörrar öppnas och lampor tänds runt om en innegård och alla tycks samtala med alla, och man kanske rentav känner lite lycka och trygghet i gemenskapen oavsett vad som frammanat den; eller i den lilla byn när människor lyfter telefonluren eller strömmar ut på tomter, grusvägar och åkrar för kolla med grannar och släktingar i en lokal nyhetsförmedling som skulle göra även moderna medier gröna av avund.

Men de nya sociala mediernas möjligheter att skapa interaktiva gemenskaper mellan många människor, på kort tid och över långa avstånd samtidigt är något helt nytt. Det går bortom förortens innergårdar och byns telefonledningar.
Och när man ser vad redan en obetydlig jordbävning utan några egentliga konsekvenser i övrigt kan stimulera fram i den vägen, så förstår man vad det kan betyda för information, öppenhet, debatt och samhörighet i situationer när mer står på spel och det verkligen inträffat något märkvärdigt, allvarligt eller farligt.
Det ger helt nya perspektiv åt diskussionen om medborgaransvar, civila gemenskaper och rotlöshet i det postmoderna samhället. Vill vi få en aning om hur det måste ha känts för folkrörelsernas pionjärer – drivna av en tro på självständiga, myndiga, nyfika, fria människors förmåga att ta tag i sina egna situationer – när de såg en föreningslokal fyllas för första gången, så kan vi kolla in de sociala medierna i dag. De är, bland tusen andra saker, på väg att bli även vår tids ordenshus. Jordbävningen i tisdags kväll var ett litet skalv längs marken. Skalvet längs de norrländska bredbanden gav oss en skymt av en framtid som det finns gott hopp om.

En annan reflektion kring tisdagskvällens tillfälliga norrländska gemenskap, i hög grad präglad av jordbävningens geografiska utbredning, är att ett sådant gemensamt norrländskt samtal så sällan uppstår i den politiska debatten.
Min känsla är att exempelvis kulturdebatten oftare lyckas medvetandegöra en regional dimension. Den politiska debatten följer de beslutande församlingarnas sammansättning och hoppar vanligtvis direkt från de kommunala nivåerna upp till riksnivå. Alltför sällan kompletteras den Stockholmsdominerade riksoffentligheten med en regionalt övergripande, norrländsk offentlighet, trots att det finns ett antal sakområden där en sådan vore befogad.

Det finns otaliga möten där Norrlandsfrågor diskuteras, och ett antal sakområden och ett antal institutioner där en norrländsk storregion på sätt och vis redan är ett faktum. Men deras offentliga genomslag är ofta begränsat.
Det märks i debatten om storregioner, i debatten om Botniaregionen och i debatten om Kvarkenregionen. Det märks ofta på de norrländska medierna, som i hög grad är uppdelade även mentalt i noga åtskiljda spridningsområden.
Det märks, för att bara titta på Västerbotten, i ridån som tycks gå på alla möjliga sätt någonstans mellan Umeå och Skellefteå; städerna som lever parallella liv, som på ett Ekelöfskt sätt aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser, så som Norrlandsstäder måste i hat och i kärlek.

Det finns inte riktigt någon norrländsk politisk offentlighet. Och de få gånger den uppstår handlar det gärna om gräl mellan kommuner och navelskådande lokalpatriotism. Men bristen på ett gemensamt, gränsöverskridande politiskt samtal är negativt för alla de kommuner och län som finns inom det vi brukar kalla Norrland.
Jag tror att det vore givande, och tycker att det borde bli vanligare, med fler regionala diskussioner om specifikt norrländska politiska angelägenheter och utmaningar där varken riksnivån eller de kommunala nivåerna är särskilt givande.
De sociala medierna, som suddar ut gamla gränser men också skapar nya, gemensamma samtalsrum, kan kanske visa beslutsfattare, makthavare och oss i medierna vägen även där? Norrland borde skälva oftare.