Beskedet att Arla ska ta över Milko i en fusion är utgångspunkten för den här lite personliga krönikan med några reflektioner kring det beskedet och även en utvikning i regionfrågan, som tog en avgörande vändning i veckan. Som vanligt på torsdagar bidrar Niklas Eriksson med en träffsäker teckning på temat i papperstidningen.

———————————————————–

När båset är tomt är kon borta

Jag har tidiga barndomsminnen av både handmjölkning och mjölkpallar. Vår lilla gård för småskaligt deltidsjordbruk intill Klarälven i byn Sälje mellan Hagfors och Ekshärad låg längs en av de återstående linjer – det här var i slutet av 1970-talet – där mjölkbilen fortfarande hade både en tank och ett flak. Tack vare flaket kunde mjölkbilen ta med även de stora flaskor i aluminium mina föräldrar burit ut till pallen vid landsvägen.

Snart byttes handmjölkningen – tung, frustrerande och jobbig, även med gröna vågen som incitament – mot maskinmjölkning i spann. Men mjölkflaskorna bestod. I mitt minne var de bökiga och rackarns tunga när de var fulla. Det var krångel med förvaring och kylning.

För självständigheten, jävlaranammat och integriteten hos Ingvar Hirdwalls Egon i Lars Molins Midvinterduell, en höjdpunkt i svensk tv-historia, är det omöjligt att inte jubla; men jag har annars svårt att ur mina första, diffusa barndomsbilder uppamma någon sentimental känsla i övrigt för mjölkpallen.

När vi några år senare flyttade till en gård i Hälsingland med rörmjölksystem, där mjölken (och ännu häftigare, tömningsproppen vid disken efteråt), rusade fram i rör uppe längs taket, in i mjölkrummet och ner i tanken i väntan på vår egen kanna för husbehov och sedan mjölkbilens slang, kändes det som höjden av utveckling och tekniska framsteg.

Mjölkbilen som hämtade från den nya gården kom från Södra Hälsinglands mejeriförening.

1991 slogs den föreningen ihop med Värmlandsmejerier och Dalarnas Mejeriförening och bildade Milko. År 2000 fusionerades även Nedre Norrlands producentförening med Milko.

Nu, tjugo år senare, får Milko, svårt pressad av dålig ekonomi, ge upp sin självständiga ställning. För i förra veckan kom beskedet att Arla ytterligare stärker sin position på mejerimarknaden genom att ta över Milko i en fusion. Vad Egon hade sagt om det månntro?

Mejerimarknaden har varit inne i en långsam strukturomvandling och en koncentration under decennier. Utvecklingen av distributionstekniken har hela tiden löpt kapp med en trend mot storskalighet. Möjligheterna för småmejerier som inte lyckat hitta en lönsam, exklusiv nisch, att hålla stång en har blivit allt sämre. Uppköp eller nedläggning har blivit konsekvensen.

Minskad konkurrens mellan uppköparna är inget att jubla åt för vare sig producenter eller konsumenter. Möjligen kan Norrmejerier vinna insteg i gamla Milko-land. Norrmejeriers styrelse har fattat beslut att ta emot bönder i Ångermanland, och ska enligt en artikel i Lantbrukets affärstidning ha blivit kontaktat av uppemot 40 Mikromedlemmar. Det skulle kännas rätt ur ett sargat regionperspektiv.

I veckan kom ju för övrigt beskedet att tanken på en stor Norrlandsregion omfattande de fyra nordligaste länen är död. Landstingsstyrelsen i Västernorrland har beslutat att satsa på en regionbildning – vilket devalverar själva begreppet region bort från ansvarskommitténs kriterier – med bara Jämtland. Det har ingenting med mejeribranschens utveckling att göra, men på något sätt också väldigt mycket.

Jordbruket som näring är och bör inte vara skyddad för konkurrens och krav på förändring. Även där kommer förskjutningen mot en tjänste- och upplevelseekonomi att göra sig påmind och kanske öppna möjligheter för nya affärsmodeller när det ekologiska, transparenta och hållbara värdesätts högre igen av konsumenterna.
En förutsättning är förstås att det finns några mindre aktörer på en fortfarande levande landsbygd kvar att leda den utvecklingen, när nästa strukturomvandling kommer.

För varför skulle inte den kunna bli till en modern landsbygds fromma nästa gång?
Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt.