Det fantastiskt stämningsfulla Kapellet i Bjuröklubb, där fiskarna samlades bara för att samlas en stund, för att reflektera, rådslå, utföra praktiska sysslor – vinterförvaring av fiskeredskapen – snacka skit, och för att be, är ämnet för den nionde delen av min krönikeserie om 50 skäl att fascineras av Västerbotten. Och missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i morgondagens papperstidning.
De tidigare delarna i serien kan läsas här:
Tvekar man i backflippen går det åt…
När tovningen räddades i Västerbotten
Kolbäcksbron, när solen står rätt
Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?
Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.
Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum
Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång
—————————————
En stund av andakt och bus innan näten lades ut
Inte var det bara en stämning av helig andakt inte, när fiskarna samlades till gemensam bön i kapellet vid Bjuröklubb innan näten skulle lägga ut. Långt därifrån. De samlades där bara för att samlas en stund, för att reflektera, rådslå, utföra praktiska sysslor – vinterförvaring av fiskeredskapen – snacka skit, och för att be.
Bus och rackarspel låg i luften, flamsigt var det säkert ofta. Bara vid stela, överdrivet konstfulla återblickar förvandlas dåtidens människor till tysta, gravallvarliga, förstämda nästan uppstoppade gestalter utan blod, sprallighet, jäkelskap och varm omtanke. Det var ett tufft och allvarligt liv, men det var inte ett livlöst, förstummat liv.
I sina fina ”Krönika om Bjuröklubb”, huvudsaklig källa för den här texten, skriver Svante Söderlund om kapellet:
”I kapellet samlades man till andakt innan man rodde eller seglade ut till fiskeplatserna. Det berättas att vissa fiskare, av taktiska skäl, satte sig längst bak i kapellet för att, så snart andakten var slut, rusa iväg och hinna först till de bästa grunden. Man slängde till och med igen dörren för att fördröja övriga. Det berättades också att man placerade döda, drunknade och andra omkomna, i kapellet framför altarringen. Spår av blodfläckar syns alltjämt i golvplankorna.”
Det skämtsamma och det allvarliga, i samma liv. Den karga kusten, de karga villkoren, men inte den karga själen. Västerbottens historia, överallt i bygderna, är präglad av den lokala religiositetens närvaro. Den blev ett av många sätt att skapa fasta punkter, yttre och inre. Den trygga, praktiska möteslokalen och ritualerna gav något att inrätta sig efter; gemensamma blickfång i en vardag av stora vyer, men ändlöst slit och en känsla av att vara bortglömd av en värld vars larm bara nådde fram på omvägar, med fördröjning eller som elände i krigstider.
Den stora, prövande ensamheten födde små, starka gemenskaper. De var inte hjälplösa, de hjälpte varandra. Det behövde inte handla om en ram av tro och andakt, och med tiden tog annat över för de flesta. Men för många och länge, var tron en sista tröst i en tillvaro som var annat än generös.
Många, även vi som är utan tro för egen del, som sökt förstå sig på Västerbottens stämningar, litteratur, näringar, debatt och allmänna föreningsliv, har förr eller senare återvänt till kyrkbänkarnas erfarenheter och minnen.
Det småskaliga, envetna frisinnet, utan vilket vare sig denna tidning eller Norran skulle ha existerat, var ett av många uttryck för det. Länets arbetarrörelse har präglats in i hjärteroten av samma historia. De sociala medier-träffar som fått en speciell status och organisation i Umeå, är andliga barnbarnsbarn till diskussionerna vid kyrkkaffet ute i byarna för över hundra år sedan.
Bjuröklubb är en av Sveriges mest andäktiga platser, nu på känt vis ton- och ordsatt av Laleh. Och som stämningsfullast är det vid kapellet och dess steniga strandremsa, mitt emellan det storslagna och det ödmjuka.
Det antas att det första kapellet byggdes redan på 1500-talet vid Jungfruhamn. Men vad man vet är att sedan fiskehamnen flyttats byggdes ett kapell 1658, som kom att användas under 200 års tid, ända tills det befanns för litet. 1864 invigdes ett nytt kapell, lite större, det som i renoverat skick står kvar än i dag. Det gamla revs, skriver Söderlund, sågades till plank och stolpar och användes till ett husbygge i samband med att Turistvägen byggdes. ”Det kan man kalla återvinning”, kommentarer han ironiskt. Kostnaden för det nya kapellet låg på 467 riksdaler och hade samlats in av fiskare, fyr- och lotspersonal. Virket kom från Djäknesjöns skog. På 1930-talet genomfördes den största renoveringen.
I dag är det ett kärt ställe för gudtjänster, barndop, bröllop och andra träffar. Och en plats att återvända till.
Vill man höra Västerbottens gamla hjärta slå, kan man åka ut dit, en blåsig, solig dag, vandra ned till stranden, sätta sig på en av stenarena, titta upp mot kapellet, vända blicken ut mot havet och sen åter upp mot kapellet.
***
"För att ej något av naturens verk må av oss förbigås under tystnad, omtalas här, att i Västerbotten mot yttersta Norden inom Lule socken (!), finns en klippa ute i havet av folket kallad Bjuraklubben, vars högt uppskjutande hjässa ter sig för avlägsna seglare såsom bestående av tre spetsar med utseende av en krona. Om infödingarna, som äro mycket förfarna havsfiskare, ej visste att begagna sig av klippans utseende, förmåga att kasta skugga och bereda tryggad hamn, skulle de varken hava skydd för sina liv eller någon möjlighet till utkomst."
(Olaus Magnus beskriver Bjuröklubb på sin norrländska resa 1519, citatet hämtat ur "Västerbotten. Ett bildverk").
