Etikett: Karl Andersson

Karl Andersson i Håkmark tog i med kropp och själ

Av , , Bli först att kommentera 2

Karl Andersson i Håkmark (1865-1942), som tog i med kropp och själ och fick stor betydelse för sin bys utveckling i övergången från 1800-tal till modern tid, är ämnet för den här krönikan, som naturligtvis också kan ses som en bakgrund till byarnas kamp i dag för överlevnad.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Karl Andersson i Håkmark tog i med kropp och själ

Han kallades Karl Annersa, och av källorna att döma hade han aldrig en ledig stund. Karl Andersson i Håkmark, född 7 maj 1865 och död 23 december 1942, ska ha haft stor betydelse för Håkmarks utveckling, ända fram till sin död, 77 år gammal. Enligt den byahistorisk som gavs ut 1986 – resultatet av en kurs inom ABF och huvudkällan för denna text – om Håkmarks framväxt från 1500-talet och framåt, var Karl Andersson ”genom sin klarsynthet, begåvning och kunnighet en tillgång för alla som behövde råd och hjälp i olika frågor och ärenden”.

Han var med och formade en by i övergången från 1800-tal till modern tid. Men som många lokala eldsjälar som levde för sina byar, och som fick sina byars förtroende, förverkligade han också ett mångsidigt liv i en by som gjorde det möjligt.

***

Håkmark är en bildskön, okomplicerad trakt vars historia i grova drag återspeglar de långsamma skiftningarna, de långa vågorna, i den svenska landsbygdens väg från tidig bebyggelse till modern tid. Några kapitel:

* Utskrivningarna av unga män från Håkmark till krigstjänst under 1600-tal och tidigt 1700-tal. Jöns Larsson som skrivs ut 1613, finns med i fälttåget till Livland 1621-1622, befordras till korpral 1624, men som sannolikt dör i en epidemi vid det svenska krigsläget i Preussen 1629. Anders Persson som 18 år gammal, skickas till Tyskland 1642, sänds till Polen 1655 för att ”delta i Karl X Gustafs krig”, och sedan försvinner, troligen död. Erik Mikaelsson som skrivs ut 1676, finns med ”i Anders Sparrfelts kompani i sjöslaget vid södra Öland” i juni, överlever och sedan på hösten dyker upp på skeppet Abraham, innan spåren tar slut.

Många sådana öden från det århundradet, suddiga i källorna där de passerar förbi och försvinner mot tidig död eller okända slut.

* De återkommande jordskiftena från mitten av 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet för att sprida ut byn och utnyttja marken bättre, med nyodling och rationellare jordbruk som följd.

* Infrastrukturens gradvisa utveckling med bättre vägar, belysning, vattenförsörjning, elkraft.

* Jordbrukets uppgång, och sedan nedgång, som huvudsaklig näringskälla.

* Folkrörelsernas, kulturlivets och folkbildningens framväxt genom lokala initiativ.

***

Karl Andersson tycks ha varit en av dessa eldsjälar som gjorde det möjligt – säkert självmedveten och bestämd – som högg i för Håkmark, så det stod härliga till, med kropp och själ. Det senare, det själsliga, var kanske det viktigaste för honom.

Byahistoriken sammanfattar hans många insatser, och fram träder bilden av en handfast person på språng. Häng med nu: Karl Andersson ”behärskade alla förekommande hantverk”. Han var arbetsledare för kronodikningsarbeten, plåtslagare, glasmästare, smed, snickare, sotare och murare. Han murade 110 köksmurar, 53 ladugårdsmurar, 43 bakugnar och 9 nischar. Han var ledamot i kyrkofullmäktige och i taxeringsnämnden, han var förmyndare, skoltillsyningsman, distriktsledamot i fattigvårdsstyrelsen och kassör i lantmannaföreningen.

Utöver det var han aktiv i den kristna verksamheten och mångårig ordförande i Håkmarks Luth Missions- och Ungdomsförening ända från grundadet 1915. Han var bönpräst i byn när byborna samlades till gudstjänster i skolan. När ett missionshus skulle byggas 1929, ”blev han själv företagets arbetsledare och deltog själv i arbetet utan ersättning.” I missionshuset ”hade han också en särskild plats, i andra bänken på höger sida och det respekterade alla besökare från byn”.

Och så lär han, och det känns fulländat, ha varit den förste i Håkmark, som köpte en cykel.

När han dog stod det i minnesorden på VK:s familjesida att en ”i Umeå socken väl känd och högt aktad person”, med en gedigen personlighet, gått bort. Religionen låg honom ”varmt om hjärtat…Med en aldrig sviktande trohet och kärlek var han städse villig att ordna möten och sammankomster, som skulle hållas i byn.”

Byahistoriken avslutar sin betraktelse över Håkmarks med några insiktsfulla ord, som gäller för många byar i dag:

”Jordbruket har nu 1986 förlorat sin betydelse som basnäring i Håkmark men byn lever vidare genom de människor som bor i både i äldre och nybyggda hus och som i en ny tid ägnar sig åt andra sysslor”.

Jag hoppas att lantbruket hålls vid liv, och hästar i en sommarhage är livskvalitet, men kan vi lära något av denna världens alla Karl Anderssons, så är det att det är människorna som bor där som gör en by till vad den är, och aldrig blir den färdig.