Etikett: kärnkraft

Tyskland avvecklar kärnkraften – igen – och nu är det allvar

Av , , 1 kommentar 5

Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till senast 2021 väcker stor uppmärksamhet även i Sverige, trots att det i sak inte innebär något dramatiskt nytt egentligen sett i ett lite större perspektiv.

Jag har som trogna läsare vet ett specialintresse för tysk politik, och hör ju dessutom till kärnkraftskeptikerna i Sverige, så här kommer en betydligt längre text om det tyska beslutet än som fick plats i papperstidningen; det är en lite pladdrig genomgång med några invävda länkar för den som är intresserad av några reflektioner kring den partipolitiska och samtidshistoriska bakgrunden till beslutet, som trots att jag välkomnar det i sak, uppenbart är framdrivet av inrikespolitiska taktiska skäl, inte av energipolitiska övertygelser.

———————————————————-

Tyskland börjar avveckla kärnkraften – igen

Bara så att vi förstår den historiska dimensionen i beslutet: det är som om kristdemokraterna skulle kräva individualiserad föräldraförsäkring, som om vänsterpartiet i Umeå skulle kräva sänkt kommunalskatt, som om Anders Ågren skulle kräva mer klotter, som om Vilhelmina skulle kräva en nedläggning av sin flygplats till förmån för Gunnarn, som om Jan Björklund skulle kräva fler mobiltelefoner på lektionerna– det är otänkbart, händer aldrig.

Men när den tyska regeringen, bestående av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, i går beslutade om en avveckling av tysk kärnkraft till senast 2021 är det ur ett historiskt, partipolitiskt perspektiv någonting sensationellt.

Kärnkraften har alltid haft trogna vänner i de tyska kristdemokraterna – det har varit en identitetsfråga och en stridsfråga för en hel politisk generation i Tyskland, både inom CDU/CSU och de gröna, medan socialdemokraterna, liksom i Sverige, länge var splittrade och först i och med regeringsbildningen på nationell nivå med de gröna 1998 gradvis tvingades ta ställning mer definitivt mot kärnkraften.

Ur ett energipolitiskt perspektiv är gårdagens besked från regeringen Merkel dock inte särskilt dramatiskt. Redan år 2000 beslutade den dåvarande regeringen Schröder med socialdemokrater och gröna, efter en uppgörelse med energibolagen, om en utfasning av kärnkraften som i praktiken innebar en avveckling i ungefär samma takt och omfattning som den nu beslutade, även om upplägget var ett annat och man inte lade samma tyngd vid ett enskilt årtal.

Först förra hösten upphävde – i en lagteknisk gråzon, i intern oenighet och trots miljöministern och det kristdemokratiska framtidsnamnet Norbert Röttgen – Angela Merkels regering den avvecklingsplanen och beslutade om förlängd kärnkraftsdrift.
Det beslutet för ett halvår sedan, inte gårdagens återställare, var den tyska regeringens stora misstag.

Efter svåra nederlag för regeringspartierna i flera viktiga delstatsval, stora framgångar för de gröna och en växande negativ opinion mot kärnkraften efter händelserna i Fukushima backar nu en hårt pressad Merkel i stort sett tillbaka till det som redan gällde 2000-2010 och som då inte väckte någon större uppståndelse i svensk debatt.

Inte minst nederlaget i den ekonomiskt och industriellt betydelsefulla delstaten Baden-Württemberg, där kristdemokraterna hade styrt oavbrutet sedan 1953 men i våras, under ledning av den profilerade kärnkraftsvännen Stefan Mappus, förlorade makten till en koalition av gröna och socialdemokrater där de gröna för första gången någonsin i Tyskland tillsatte en ministerpresident, sågs som en tydlig signal till Berlin i kärnkraftsfrågan från en traditionellt konservativ regional väljarkår.

De gröna i sydvästra Tyskland har en tydlig mittenprofil, en del har till och med kallat den på gränsen till värdekonservativ, och kristdemokraternas försök att skrämmas med den gamla bilden av de gröna som flummiga galenpannor fungerar inte alls längre. Nu konkurrerar partierna om samma väljargrupper, och miljöfrågan har fått både en ny dimension av tillväxtfaktor och teknikoptimism, och en dimension av värdekonservatism, som får väljare att söka sig dit från alla möjliga håll – från de gamla vänsterprotestgrupperna, från pragmatiska socialliberala strömningar och från gamla konservativa, religiöst färgade miljöer  – i en ny koalition som bryter gamla mönster.

Mycket i tysk politik just nu, och sannolikt snart även i svensk politik, handlar om partiernas tävlan att fånga upp de nya strömningarna bortom gammal blockpolitik och 1900-talets partistereotyper.

I flera nationella opinionsmätningar efter valet i Baden-Württemberg under försommaren har de gröna varit näst största parti, större än SPD, och på väg att närma sig CDU. Det viskas redan nu, lite spekulativt, om att de gröna kanske kommer att behöva gå till val med en egen kanslerkandidat nästa gång, som kristdemokraternas huvudmotståndare. Sådant kan förändras snabbt, men det tyska partilandskapet – länge dominerat av kristdemokrater och socialdemokrater – är otvetydigt på väg att förändras.

Drivkraften bakom regeringen Merkels nya kärnkraftsbeslut är därför inrikespolitisk taktik, inte energipolitisk övertygelse. Hon vill dels få bort kärnkraftdebatten från dagordningen en gång för alla, dels öppna dörren för samarbete med de gröna, genom att gå dem till mötes i deras viktigaste fråga.

Men drivkraften var i betänklig grad inrikespolitisk taktik även inför förra höstens motsatta ställningstagande. För redan då, innan Fukushima, pågick en kraftmätning inom CDU mellan en falang, ledd av miljöministern Röttgen – som ville ge kristdemokraterna en tydligare miljöprofil, hålla fast vid den rödgröna kärnkraftsavvecklingen, desarmera kärnkraften som klassisk stridsfråga och istället öppna dörren på glänt till ett framtida samarbete mellan CDU och de gröna inte bara på lokal och regional nivå, utan även i förbundsdagen – och en klassiskt konservativ falang som inte ville ha något alls med de gröna att göra, som ville betona CDU:s klassiska värderingar och i enlighet med det även göra kärnkraften till en avgörande fråga inför kommande delstatsval.

Angela Merkel stod egentligen den förstnämnda falangen närmare, trots att hon länge varit en varm kärnkraftsanhängare, i synen på behovet av ett modernare CDU och fler samarbetsmöjligheter än bara med krisdrabbade liberala FDP.

Men under internt tryck från redan missnöjda konservativa grupperingar i det egna partiet gick hon förra hösten till en för att vara Merkel ovanligt aggressiv offensiv, avfärdade alla tankar på samarbete med de gröna som hjärnspöken och gav demonstrativt stöd åt framför allt kärnkraftsdogmatikern Stefan Mappus, CDU:s ministerpresident i Baden-Württemberg.

Det underliggande budskapet var att valet i B-W skulle bli en konfrontation mellan kristdemokrater och gröna. Socialdemokraterna hamnade helt i skymundan.

Sedan kom katastrofen i Japan och förändrade allt, även i tysk inrikespolitik, när kärnkraften på nytt blev en utslagsgivande fråga – till kärnkraftsförespråkarnas nackdel. Nu är Mappus bortröstad, kärnkraftslobbyn på defensiven, regeringskoalitionens opinionssiffror i botten, liberala FDP i en av sina djupaste kriser någonsin, de gröna större än någonsin och allt fler inom CDU luftar på nytt tanken att ett samarbete mellan kristdemokrater och gröna trots allt vore värt att pröva. Miljöministern Röttgen ser betydligt gladare och mer övertygad ut nu än i höstas, och har varit pådrivande bakom regeringens nya omsvängning.

Just nu ser ett sådant samarbete med de gröna ut som den enda chans CDU/CSU har att få bilda regering även efter nästa val, även om sargade, liberala FDP försöker locka tillbaka väljare med en ny, mer socialt profilerad partiledning och opinionsmätningar alltid bara är just mätningar.

Så trots att kärnkraftsbeslutet till sin inriktning är välkommet och rationellt, och borde vara en vägvisare även för Sverige, inger regeringens agerande föga förtroende och återstår många frågetecken. Avvecklad kärnkraft innebär inte i sig en omställning till det förnyelsebara och hållbara, i synnerhet inte om utgångspunkten är opinionsmätningar och maktpolitisk desperation.

Tyskland måste visa hur övergången ska gå till, så att inte kärnkraft ersätts av andra miljöskadliga energislag.

Säkra svar finns inte, men som mycket kvalificerade rapporter i Tyskland visat är en sådan omställning fullt möjlig, utan större kostnader än en kärnkraftsutbyggnad skulle medföra och utan att de klimatpolitiska målen äventyras, om bara viljan finns.

Valet behöver inte, som pessimister och teknikkonservativa i Sverige med dålig koll på den tyska debatten gärna hävdar, stå mellan antingen kol/olja eller kärnkraft. Men lika väl som en omställning till det förnyelsebara skulle ge stora, långsiktiga konkurrensfördelar för det land som visar vägen, kommer det att kräva tydliga prioriteringar, stora investeringar och storskaliga satsningar som redan nu utlöser lokala protester där vindkraft, solkraft, elnät och kraftstationer behöver byggas, delvis hos samma grupper som på nationell nivå högljutt kräver att kärnkraften ska bort.

För om inte utbyggnaden av de förnyelsebara alternativen sker, om inte energiinfrastrukturen som krävs för att alternativen ska kunna bära upp energiförsörjningen byggs och om inte omfattande energieffektiviseringar genomdrivs, kommer inte ekvationen att gå ihop – och då är risken stor att det slutar med att kärnkraften ersätts av kol, olja och gas, och klimatpolitiken går i stå. Här har den tyska regeringen åtskilliga frågor kvar att besvara, och ett bestående trovärdighetsproblem.

Men det ställer inte bara den nuvarande regeringen inför skyldigheten att visa att man inser vad en kärnkraftsavveckling kommer att kräva i form av målmedvetna satsningar på alternativen, utan också de gröna i Tyskland att även på lokal nivå, inför konkreta projekt som storskalig elnätsutbyggnad, sluta med det tvångsmässiga nejsägeri som bromsar utbyggnaden av det förnyelsebara.

Kärnkraftsavvecklingen ställer de gröna inför tvånget att ta ansvar för beslut som de vet är nödvändiga men som ansvarslösa protestgrupper som traditionellt stått partiet nära, och ofta utgjort dess kärna, är kritiska till. De grönas partiledning kommer därför att sättas på betydligt hårdare prov de kommande åren, än de senaste. Med dubbla budskap och ansvarslös inkonsekvens i partiets största profilfråga kommer de nya mittenväljarna inte att ha något tålamod.

Därför är det inte utan skäl som både SPD och de gröna nu initialt har lite svårt att veta hur de ska förhålla sig till regeringens nya avvecklingsbeslut. Man vill å ena sidan behålla initiativet i kärnkraftsfrågan, helst över höstens delstatsval i Berlin, men löper å andra sidan risken att framstå som orimliga om man helt sågar ett beslut som i stort är detsamma som, eller rentav en bättre version av, det man själva försvarat i över tio år.

Här finns också mycket prestige investerad. En av partiets ledande företrädare, Jürgen Trittin, var miljöminister i den rödgröna regeringen 1998-2005 och ansvarig för kärnkraftspolitiken, som trots avvecklingsbeslutet väckte kritik internt inom de gröna. Hans företrädare på miljöministerposten hette för övrigt – just det – Angela Merkel.

Ryck i vilken tråd som helst i tysk inrikespolitik, och kärnkraftsfrågan kommer att sprattla till.

Tysklands avvecklingsbeslut är framför allt en chans att visa att det går att trots kärnkraftslobbyns massiva skrämselstrategier avveckla den dyra, miljöskadliga och riskförknippade kärnkraften i ett stort och exportberoende industriland och ersätta den med förnyelsebara alternativ och energieffektiviseringar, utan att det äventyr jobb eller tillväxt. I jämförelse med att låsa fast stora delar av energiproduktionen i nybyggd kärnkraft för kanske hundra år framåt ter sig Tysklands avvecklingsbeslut betydligt mer miljömässigt och ekonomiskt ansvarsfullt.

Men framgången är inte given, omställningen går inte av sig självt och hur Tysklands energiförsörjning utvecklas är av intresse för hela Europa. Beslutet i går är omgärdat av ofrånkomlig osäkerhet och ovisshet, precis som en strategi för ny kärnkraft skulle vara.

Nu får de förnyelsebara alternativen chansen, nu får vi se, nu är det allvar.

Ny kärnkraft är inget rationellt alternativ

Av , , 8 kommentarer 9

Länge var kärnkraftsförespråkare vana att identifieras som rationella medan kärnkraftsmotståndare sågs som emotionellt överväldigade. Nu vänder utvecklingen på rollerna. Att bygga ny kärnkraft framstår som flummigt jämfört med alternativen.

Det utlöser stress hos kärnkraftsanhängare som ser fakta glida dem ur händerna. Det blev tydligt i fredags när miljöpartiet föreslog att två reaktorer skulle stängas under mandatperioden. Ramaskrin från kärnkraftsnostalgikerna.

Men miljöpartiet har de bättre argumenten i frågan. Det är mer rationellt för klimatet och ekonomin att göra den realistiska omställningen till förnyelsebart direkt istället för att ta en dyrare, farligare och onödig omväg via ett sekel till med kärnkraft.

Grön liberalism för 2000-talet

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag är liberal, för tillväxt och starkt emot ny kärnkraft bortom dagens. Om att den kombinationen är fullt möjlig, trots ensidigheten i den senaste veckans svenska, liberala debatt, och om behovet av en grön och teknikoptimistisk liberalism inriktad på hållbar, förnyelsebar tillväxt för 2000-talet, som inte låser fast sig vid en gammal teknik, handlar en del funderingar i den här krönikan.

———————————————————–

Grön liberalism för 2000-talet

Det är nära mellan drömmar och ångest. Att behärska processer i atomens inre – för fredliga eller dödliga syften – var ett av 1900-talets stora prestigeprojekt, symbolen för en ny tid där människan slutligen trodde sig ta kontrollen över sitt öde, föremål för beundran och fasa. Fascinationen består, i en blandning av energipolitisk villfarelse och cyniskt militärt faktum.

När det gäller energiförsörjning är prestigen inbillad. Kärnkraften skapar inte längre styrka utan sårbarhet. Men fortfarande lever föreställningen om kärntekniken som ett slags symbol för förnuftsbaserat framstegstänkande. I de många försvar för kärnkraften som debattörer formulerat senaste veckan har det funnits som en underton hela tiden – kärnkraften är någonstans ändå rationell och kärnkraftsmotstånd är någonstans längst inne uttryck för emotionellt flumflum. Jag delar inte den åsikten.

För att summera mina egna invändningar mot ny kärnkraft bortom dagens: Det är inte risken för jordbävningar här som är riskargumentet mot att göra Sverige beroende av kärnkraft i hundra år till, utan riskbilden totalt sett, och den är bred. Gå ett sekel bakåt i tiden och vi landar på 1911. Det hinner hända mycket på ett sekel. Det handlar inte om vad som är en sannolik risk, utan om vilka konsekvenserna blir när det osannolika inträffar. Många utgår även ifrån att ny kärnkraft vore billig. Så är det inte. Ny kärnkraft blir inte ekonomiskt rationell när alla kostnader räknas in och jämförs med alternativen. Kärnkraften är inte heller någon ren energiform. Uranbrytning är en smutsig historia och avfallsfrågan, med svindlande tidsperspektiv, är inte löst.

Tillgången på energi har varit en grundförutsättning för tillväxt, rörlighet och välstånd. Så är det fortfarande, i enorm omfattning. Länge framstod alla energikällor som goda energikällor. Nu skaver tillväxtideal mot hållbarhetsideal; vid en första anblick kan framtidens energiförsörjning framstå som en omöjlig ekvation. Det är onödigt pessimistiskt. Utsikterna är inte hopplös.

Många har den senaste veckan argumenterat som om valet för resten av detta sekel stod mellan kol/olja och kärnkraft; och som om de förnyelsebara alternativen vore orealistiska. Det är vilseledandet. Valet står mellan olika former av megainvesteringar – i förnyelsebar energiproduktion eller i ändlig, riskfylld kärnkraft. Dyrt blir det hur som helst. I jämförelse med investeringar i vind-, sol, våg- och biokraft kan kärnkraften snart vara överspelad.

Tyskland är kanske det land där planerna på en energiomställning kommit längst. Süddeutsche Zeitung konstaterar i en bred genomgång av vilka konsekvenser en nedläggning av kärnkraftverken skulle få:

”Men kan deras kapacitet ersättas så enkelt? Och: är energiomställningen överhuvudtaget betalbar? Experter menar: ja. ”Till 2050 kan vi enligt olika scenarier ta elkraften helt från förnyelsebara energikällor”, säger miljömyndighetens chef Flasbarth. ”Och det även om vi stänger ned det sista kärnkraftverket 2017”. Men insatsen för energiomställningen kommer att bli enorm.”

Det handlar om investeringar på många miljarder euro. Det kommer att krävas en massiv utbyggnad av framför allt vindkraft till havs, många nya och långa kraftledningar och ackumulatorer för att transportera och spara energin. Dena, tyskt kompetenscentrum för energieffektivitet, förnybara energiformer och intelligenta energisystem, efterlyser mer än 3500 kilometer med kraftledningar för 380-kilovolt till år 2020. Det ger ett hum om storleksordningen i omställningen. Fram till 2050, när hela elbehovet kan täckas av förnyelsebar el, kommer existerande kol- och gasverk att behövas. ”Med några väsentligt ökade kostnader på grund av energiomställningen måste vi inte räkna”, säger miljömyndigheten.

Forskningsinstitutet Fraunhofer, inriktat på miljö, säkerhet och energi, bedömer att de positiva effekterna överväger redan år 2025. Süddeutsche Zeitung citerar en studie: ”Därefter kommer samhällsekonomin tack vare användningen av förnyelsebar energi att besparas åtgärder som man annars skulle ha tvingats till på grund av energiförsörjning genom fossila bränslen.”

Det här är bara några röster, Andra forskare gör andra bedömningar. Ingen sitter inne med säkra svar. Men de som utgår från att kärnkraften behövs många decennier till för att inte ekonomin ska rasa ihop argumenterar emotionellt, inte baserat på fakta. Omställningen till en hållbar tillväxt byggd på effektiviseringar och förnyelsebara alternativ är inte flum, utan realistisk.

”Ekonomisk liberalism”, skriver Svante Nycander i sin ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet”, i ett kapitel om Locke-liberalism, ”förutsatte ett mentalt uppbrott från skråväsende, regleringar och försakelseetik, ett nytt sätt att se på människan och hennes rättigheter, ett bejakande av förvärvsbegär, vällevnad, personlig valfrihet och lust till innovationer, a capitalist spirit.” Det är en bra sammanfattning av vad som tillsammans med rättighetsliberalism och socialliberalism blev en av den kapitalistiska välfärdsstatens grundinstinkter – välkomna innovationer, erkänn att det är enskilda människors fria driftighet och ambitioner som ofta leder utvecklingen.

En av de mest attraktiva dimensionerna i den liberala samhällsanalysen är att den är framstegsbejakande, men aldrig utopisk. Liberalismen har inga ändamål som helgar medlen. Den ser inget förutbestämt i horisonten, utan accepterar historiens oförutsägbarhet och den enskildes ansvar. Det gör liberalismen dålig på mobilisering och skymford, men motståndskraftig mot fundamentalism. Liberalismen är en försiktig plugghäst som vinner i längden, utan att någonsin få människor att dåna som på en Beatles-konsert (eller själv dåna). Är det en bra grund att närma sig energifrågan på? Jag vill hävda att det är den bästa. Men då får inte liberalismen bli teknikkonservativ eller tekniknostalgisk.

Den extremt komplicerade energifrågan – synen på tekniska lösningar utifrån värderingar kring fattigdomsbekämpning, välstånd, frihet och rörlighet, ekologisk hållbarhet och resursansvar inför kommande generationer – kan inleda nya ideologiska kristallisationsprocesser för resten av 2000-talet. Omprövningar kommer att krävas lite här och var. Tillväxt och grön hållbarhet måste förenas, och det är bara möjligt om energiförsörjningen är förnyelsebar.

En del läger kommer att tvingas inse att liberala fri- och rättigheter, marknadsekonomi, privat entreprenörskap, obunden forskning och individuella drivkrafter fortfarande är en avgörande förutsättning för utveckling och innovationer.

Andra kommer att tvingas inse att ekologisk hållbarhet, hushållande med resurser, vårdande av natur och miljö för kommande generationer är en nödvändig del av en modern, förnuftsbaserad tillväxtfilosofi. Är inte tillväxten förnyelsebar är den inte bara förödande och osolidarisk, utan även omöjlig att upprätthålla.

Om 1900-talets stora ideologiska kompromiss var den kapitalistiska välfärdsstaten där liberalism och socialdemokrati överlappade varandra, tror jag att 2000-talets stora kompromiss kommer att vara en modell för hållbar, förnyelsebar tillväxt som lösning på energifrågan. Det arbetet kan inte skjutas upp i decennier på grund av dogmatism eller pessimism. Framtiden hör den gröna liberalismen till.

Kärnkraften är inte värd risken

Av , , 5 kommentarer 13

Kärnkraftsdebatten har oundvikligt dragit igång som en följd av katastrofläget i Japan. Kring det resonerar jag lite i den här krönikan. En lite svår text att skriva, när kärnkraftsfrågan är inbäddad i så mycket annan tragedi i Japan. Men debatten förs ju nu för fullt inte bara i Sverige, utan i flera länder, och jag tycker att det är rimligt att så sker. Men även vi som är kärnkraftsskeptiker ska vara intellektuellt hederliga i det här läget.

——————————————————

Kärnkraften är inte värd risken

Återigen förstummar en naturkatastrof världen. Förödelsen i Japan efter fredagens jordbävning och tsunami är ofattbar. Störst uppmärksamhet, mitt i all annan tragedi, har kärnkraftshaveriet i Fukushima fått, där ett mardrömsscenario med härdsmältor hotat och kanske fortfarande hotar. Redan rasar en ny kärnkraftsdebatt. Det är rimligt. Myten om den helsäkra kärnkraften, som hunnit växa sig stark igen 25 år efter Tjernobyl, avslöjas på nytt. Behovet att påtala och diskutera det är ofrånkomligt.

Men det här är ett läge att dra lugna, rationella slutsatser för framtiden, inte att peka finger åt något håll. Intellektuell hederlighet förutsätter att man erkänner att allt inte är svart och vitt. Avvägningar mellan nytta och fara är en ofrånkomlig del av livet. Vi ägnar oss åt dem ständigt.

Även många av oss kärnkraftskeptiker som säger nej till ny kärnkraft i Sverige och ser kärnkraften som en ekologiskt och ekonomiskt farlig återvändsgränd, har i våra analyser accepterat att den nuvarande svenska kärnkraften kan komma att behövas rentav ett par decennier av långsam utfasning till; för att de förnyelsebara alternativen ska hinna utvecklas. De flesta torde stå kvar vid den analysen; stärkta i övertygelsen om att ingen ny kärnkraft bör byggas, men också med en insikt om att den kärnkraft som finns inte kan stängas av brådstörtat utan orimliga sociala konsekvenser.
Även den kompromissen, som avvisar ny kärnkraft, men accepterar att den gamla finns en tid till, bygger på riskkalkyl. Att påstå något annat vore ohederligt.

Men det är en avgörande skillnad mellan att acceptera existerande kärnkraft under en övergångsfas och att bygga ny kärnkraft, låsa fast resurser i nya reaktorer, för ett sekel framåt. Nya kärnkraftsbyggen skulle vara samhällsekonomiska flumprojekt redan sett till investerings- och försäkringskostnaderna. De skulle också ta stora resurser från utvecklingen av de förnyelsebara energikällor som vi inte kan vänta en dag med att satsa allt på.

Men haveriet i Japan borde framför allt räcka som påminnelse om att inget säkerhetssystem någonsin är felfritt. Hoten mot den svenska kärnkraften är inte jordbävningar och tsunamier. Men det finns tillräckligt med hotbilder för att kärnkraft under resten av 2000-talet ska framstå som ett irrationellt risktagande även här. Den mänskliga faktorn går aldrig att bortse ifrån. Terrordåd längs kedjan från uranbrytning till avfallshantering, båda problem i sig, går inte att utesluta. Och förr eller senare inträffar det osannolika, som inget system klarar.

Kärnkraften var stor ingenjörskonst när den utvecklades. Men tekniken förutsätter att inte allt går snett samtidigt, för att konsekvenserna blir så fruktansvärda. På hundra år hinner även det osannolika hända flera gånger. Kärnkraften är både dyr och farlig. Den är inte värd risken.

Kärnkraften går mot sitt nederlag i den nya lagen

Av , , 1 kommentar 4

Jag är som bekant inget fan av kärnkraften. Däremot är jag optimistisk om de förnyelsebara alternativen. Därför tror jag dels att kärnkraftsanhängarna helt missbedömer situationen när det gäller kärnkraftens framtidsutsikter, dels är jag förvånad över en del av kärnkraftsmotståndarnas argumentation kring det nya lagförslaget. Jag resonerar lite i en ledarkrönika om varför jag tror att kärnkraften går mot sitt nederlag i och med den nya lagen:

——————————————————

Kärnkraften går mot sitt nederlag med den nya lagen

Vem har sagt att det ska vara enkelt? Oljekatastrofen i Mexikanska golfen – redan nu orsak till den största miljöförödelsen i USA:s historia – är ett argument för kärnkraft, och ett argument mot kärnkraft.

1) Utsläppet är en horribel påminnelse om varför brutet oljeberoende bör vara ett högprioriterat mål. Inte bara för att förebygga klimathotet, utan av en rad miljöskäl. Även ekonomiska och politiska överväganden talar för en omställning till andra energislag. Då måste – givet oljans betydelse för det moderna samhället och givet att vi även fortsatt vill behålla, utveckla och sprida välstånd – alternativen prioriteras. Ett av de mest utvecklade och realistiska alternativen är utan tvekan kärnkraften.

2) Oljekatastrofen är en påminnelse om att den mänskliga faktorn och tekniska brister gör att inget system, hur väl det än är uppbyggt och hur strikt det än är reglerat, någonsin kan bli till hundra procent säkert. Olyckor sker, det osannolika inträffar förr eller senare. Att tro något annat, att tänka bort det oförutsägbara och irrationella, är att hänfalla till en utopi. Givet denna insikt bör kortsiktiga system där en olycka kan få förödande miljökonsekvenser, avvecklas och ersättas så snabbt det är möjligt och rimligt. Kärnkraftens hela produktionskedja, från uranbrytningen, via driften av reaktorerna till lagringen av avfallet, rymmer just den typen av risker.

Så svårt är det. Genomtänkta, relevanta och i de flesta avseenden övertygande argument, baserade på snarlika värderingar, kan leda till helt motstridiga slutsatser. Energifrågan är full av målkonflikter. Vad man tycker beror i hög grad på gissningar om framtiden. Tvärsäker står på lösan sand.
En olycka i energidebatten har varit att initiativet ofta växlat fram och tillbaka mellan starkt utopiska, dogmatiska läger. Det har lett till en anda av tvärsäkerhet och ensidighet både hos anhängare av och motståndare till kärnkraften.

För mig väger argumenten mot kärnkraft tyngre än argumenten för. Utslagsgivande för min del är den risk- och kostnadsbild som fortsatt kärnkraftsdrift ett sekel framåt skulle innebära, motstånd mot svensk (västerbottnisk) uranbrytning och en grundläggande optimism när det gäller de förnyelsebara alternativens möjligheter att säkra en konkurrenskraftig energiförsörjning.
Omställningen till det förnyelsebara blir en vinst med framtidsjobb och tillväxt för dem som inleder den tidigare än andra och som lyckas förena forskning och entreprenörskap kring tekniska innovationer på området. Inom något decennium kommer ny kärnkraft, tror jag, att framstå som ekonomiskt irrationellt i jämförelse med investeringar i vind- våg-, sol- och biokraft.

Men den hållningen bygger – i en värld där inte allt är svart eller vitt – på bedömningar. Anhängare av utbyggd kärnkraft gör andra bedömningar. Det är skälet till att kärnkraften splittrar båda regeringsalternativen internt. Energifrågan är alldeles för komplex för att pressas in i ett utifrån andra faktorer förutbestämt politiskt rutmönster. Och den som försöker, visar erfarenheten, gör troligen mer skada än nytta.
Det gäller att hitta en pragmatisk väg ut ur decennier av låsningar och ändå koncentrera de statliga resurserna på att ge utvecklingen förnyelsebar riktning. En viss ödmjukhet inför att det inte går att säga säkert hur snabbt omställningen kommer att bli möjlig skadar inte. Med en floskel: verkligheten får avgöra.

Regeringens förslag till ny kärnkraftslag, som kommer upp i riksdagen i veckan, bygger på en kompromiss mellan kärnkraftseuforiker och inbitna kärnkraftsmotståndare. Ny kärnkraft förbjuds inte (euforikerna jublar), men staten satsar helt på de förnyelsebara alternativen (alla jublar), och ny kärnkraft ska vara osubventionerad och bära långt mer av försäkringskostnaderna (motståndarna jublar). Vem kommer att ha råd att investera i kärnkraft då, under de villkoren?

Det är frågan som alliansen, splittrad internt, lämnar obesvarad. Staten prioriterar det förnyelsebara. När det gäller kärnkraften har uppgörelsen däremot en ”vi får väl se vem som har rätt”-karaktär. Det är ingen orimlig kompromiss. Kärnkraftsanhängarna gläds över ett slopat förbud, men jag tror att de (och de inom oppositionen som är motståndare till lagen) missbedömer situationen.

Kärnkraften är en ändlig, osäker, smutsig och dyr energikälla i en tid där utvecklingen av de förnyelsebara alternativen går allt snabbare. Utvecklingen kommer att ge teknikoptimisterna och kärnkraftsskeptikerna rätt. Den nya lagen bäddar för det.