Etikett: Kennedy

Drömmen om kosmos och blicken för daggdroppen

Av , , Bli först att kommentera 5

För femtio år sedan blev den sovjetiska kosmonauten Jurij Gagarin första människan i rymden. Om rymdkapplöpningen, dess bakgrund, syften, drömmar och betydelse, och vilka vår tids motsvarigheter kan tänkas bli, resonerar jag i några krönikerader nedan; med några bonuscitat och några fler rader här än vad som fick plats i morgondagens papperstidning, där dock Niklas Eriksson som vanligt på torsdagar bidrar med en skarpsinnig teckning.

——————————————————

Drömmen om kosmos och blicken för daggdroppen

" Stjärnskådandet måste vid sidan av läkekonsten ha varit den första ansatsen till vetenskap. De regelbundna växlingarna i månens faser från ny till nedan och stjärnskarornas vandring över natthimlen måste tidigt ha fyllt människan med undran och andakt."
(Rolf Edberg, 1982)

För femtio år sedan, 12:e april 1961, blev sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin den första människan i rymden, med ett varv i omloppsbana runt jorden som tog 108 minuter. Arkivbilderna har lockat till återblickar inte bara på Gagarins rymdfärd, utan på hela rymdkapplöpningen under 1960-talet, med den amerikanska månlandningen 1969 som höjdpunkt och kanske emotionell slutpunkt.

I återblickarna skimrar epoken av historiska bilder, berömda tal och banbrytande, vetenskapliga prestationer som förändrade människans syn på sig själv, sina gränser och sitt hem. Men det var en, om ordet tillåts, show mot cynisk bakgrund.
Rymdkapplöpningen mellan supermakterna leddes länge av Sovjetunionen, som 1957 blev först med en satellit i omloppsbana. Sovjetunionens försprång oroade USA och förstärkte en smygande, i efterhand påvisad som ogrundad, rädsla att USA höll på att bli frånsprungna militärt.

Det var en rädsla som John F Kennedy anspelade flitigt på i sin kampanj inför 1960-års presidentval. Tanken på en framtida sovjetisk, militär kontroll över rymden var ett vagt men uttalat amerikanskt mardrömsscenario. Nyheten om Gagarin tycktes bekräfta farhågorna.

Bara en dryg månad senare, den 25 maj 1961, höll Kennedy det tal till kongressen där han formulerade målsättningen att USA skulle sätta en människa på månen innan decenniets slut.

Kennedys talskrivare och nära medarbetare Ted Sorensen beskriver i sina memoarer några av de interna samtal som utspelade sig efter Gagarins omloppsfärd och som ledde fram till det nya beslutet. Konsensus rådde om att Sovjetunionens försprång i raketteknik var ointagligt i det korta perspektivet. Det gällde att hitta ett projekt där USA skulle kunna hävda sig ändå. Man spekulerade om att skicka en kapsel med två människor till rymden, att bygga ett rymdlaboratorium eller att skicka en obemannad farkost till månen, men avfärdade uppslagen.

Så föddes idén om att skicka en bemannad farkost till månen, ett projekt skriver Sorensen ”så stort, så komplext och så avlägset, krävande så många nya vetenskapliga och tekniska utvecklingar, komponenter och studier” att det kunde ge USA chansen att hinna ifatt och förbi Sovjetunionen.

Vem som tänkte tankarna först är inte det intressanta, utan godtyckligheten. Projektet blev månladdning, men hade kunnat bli något annat. Det viktiga var inte exakt vad som skulle göras, utan vilket intryck det skulle ge, att det skulle bräcka Sovjetunionen.

Vetenskapsmännen såg med viss avsmak på att sådana enorma summor skulle satsas på ett enskilt prestigeobjekt, när samma resurser fördelade på ett mer rationellt sätt skulle komma till långt större nytta. Men de insåg även, subtilt påminda av beslutsfattarna, att sådana resurser aldrig skulle ställas till förfogande om de inte kunde kopplas till militärintressen, spektakulära mål och nationell prestige.

Man hoppades att det med tiden skulle spilla över även till annan forskning, trots att det inte enligt normala mått mätt var en rimlig budgetprioritering.

Det finns en dubbelhet, en kvardröjande inre spänning, i jubileerna. Att människan for ut i rymden, och for till månen, hade inte med vetenskapliga landvinningar att göra – även om de flesta beslutsfattare säkerligen själva hoppades att den retorikens utfästelser skulle besannas – utan med säkerhetspolitiska överväganden. Det förstnämnda var motiveringar, det senare var motiv.

Det hindrar inte att de långsiktiga konsekvenserna blev mångdimensionella. Bilderna på jorden som ett litet, blåskimrande klot omgivet av ett väldigt universum, erfarenheterna från expeditionerna, känslan av att rymden plötsligt förvandlats från spekulation till resmål, att människans hemtrakt vidgats, hade stor psykologisk betydelse.

”Det här är personligt för mig, för när jag gick i junior high school var jag helt fängslad av rymdprogrammet, det fångade min fantasi. (…) En del av er vet att jag till och med skrev till NASA och frågade hur man kan bli en astronaut, och fick svaret att de inte antog kvinnor. Jag har levt länge nog för att se det förändras.”
Hillary Clinton

Rymdkapplöpningen var militär till sin plånbok, men dess hjärta hade fler kamrar och pumpade blod i fler än en riktning. De stimulerade ett nytt intresse för vetenskap och sådde frön till en ny insikt om globalt ansvar. Debatten om den sårbara jorden, om miljö och hållbarhet, tog ny fart i samma epok. Enbart en slump var det inte. Tidsandan fick något av det som Svenska akademin formulerade om Harry Martinsons författarskap, den fångade daggdroppen och speglade kosmos. Rymdfärderna både stärkte självförtroendet och ökade ödmjukheten.

”Under de allra sista åren har man börjat tala om ett tredje skede inom upptäckarhistorien, fjärranalysens: när information om jordytan kan förvärvas uppifrån, från ballonger och flygplan och under de sista årtiondena från raketer och framför allt från satelliter. Det utmärkande för detta skede skulle då vara kunskapsinhämtandet över stora sammanhängande ytor, till skillnad från det tidigare lineära, längs router. Karakteristiskt är vidare möjligheterna till global täckning och till ofta återkommande upprepning. (…) Kanske innebär fjärranalystekniken – i stället för att främst vara ett instrument för militära syften och hänsynslös exploatering – genom de ökade informationsmöjligheterna och öppenheten kring dem ett av de bästa redskapen i fredens tjänst.”
Gunnar Hoppe, Vetenskapsakademin, i forskarantologin ”Här här vi hemma. En antologi om modernt vetande” (red Edberg, Rolf), 1982

Men satsningarna skyndade också på en annan utveckling, som debattörer varnade för redan på sjuttiotalet och vars grundläggande frågeställningar och målkonflikter är högaktuella än i dag: storebrorssamhället i satellitövervakningens spår. Det storslagna rymmer alltid myntets båda sidor.

På 1960-talet blickade många upp mot månen som en ny kontinent, såg löften i stjärnorna och drömde om framtiden framför tv-bilderna från Apolloexpeditionerna. Vad blir motsvarande projekt för 2000-talet?

Rymdsatsningarna kommer att fortsätta förstås, nya rymdstationer att utvecklas, satellitanvändningen breddas, asteroider besökas; exklusiv rymdturism upp till en stunds tyngdlöshet är under utveckling. Och, jo, människor kommer att färdas till Mars också, och det kommer att beröra när de tv-bilderna förmedlas med fördröjning från den röda planeten.

”Allt svårfångat tar tid, det må gälla gravitationsströmmar eller signaler från andra civilisationer. I en kall rymd med åldersstigna strömmar av fotoner och gravitoner – troligen också av neutrinos – förblir vi ensamma med vårt öde, lika fjärran från atomkärnans innersta som från universums rand.”
Olof Rydbeck, professor i elektronfysik, i samma antologi.

Men hur universum än må stimulera fantasin, och även om sådana projekt kan få praktisk betydelse för mer handfasta frågor som energi- och resursförsörjning, lär det bli andra, mer jordnära framsteg som eggar mer nästa gång.

Kanske kommer de att ha med just energiförsörjning, förnyelsebar tillväxt och nya bränslelösningar för transporter på land att göra?

Eller kanske medverkar vi redan tillsammans i vår tids månlandning. De demokratiserande, frigörande möjligheter till kommunikation och kunskapsdelning som ny teknik, internet, datorer och mobila lösningar ger, grundlägger en frihetsrevolution, möjliggör fler frihetsrevolutioner, men förföljs också, hotas och missbrukas.

Det är stora perspektiv, banbrytande innovationer, och cynisk maktkamp i tanken. Vi drömmer inte passivt, utan utforskar själva. Vi är Gagarin i kapseln.

När väljarna ger nyttiga tankeställare

Av , , Bli först att kommentera 6

I min lördagskrönika den här veckan försöker jag praktisera den uppmaning som jag avger i texten, nämligen att tolka valresultat man personligen hade önskat skulle gått i en annan riktning med viss förståelse, trots att det svider.

Det handlar om senatsvalet i Massachusetts efter Ted Kennedys död, om den svåra konsten att tolka ett valnederlag på rätt sätt, om demokraterna i USA och om några förhoppningar utifrån allt detta inför höstens svenska val i kommuner och landsting runt om i landet:

———————————————————

När väljarna ger nyttiga tankeställare:

Plötsligt tycks de ideologiska kompasserna ha fått fnatt. Vissa valresultat får rutinerade politiska väderkorn att bryta ihop och springa totalvilse. Mönster som alla tagit för givna sedan årtionden krackelerar under loppet av en valvaka.

I grunden är det, även om man sympatiserar med den förlorande sidan, uppfriskande när bortglömda väljare vars åsikter tagits för givna, överraskar och visar att varje val är nytt, och att den enskilda väljaren inte tillhör någon annan än sig själv.

För oss som sympatiserar med Barack Obamas presidentskap, föredrar demokraterna framför republikanerna i amerikansk inrikespolitik och vill se grunderna i den föreslagna sjukförsäkringsreformen genomförda, var fyllnadsvalet i Massachusetts till senaten på flera sätt en rejäl besvikelse.

Den bittra paradoxen kunde, ytligt betraktad, inte vara större: Ted Kennedy – som mer än någon annan personifierat arbetet för en sjukförsäkringsreform, och som suttit för demokraterna i Washington sedan tidigt 1960-tal – går bort just som hans hjärtefråga är på väg mot ett avgörande. Han hyllas på alla möjliga sätt som en folkhjälte.

Men bara några månader senare bestämmer väljarna, de som varit Kennedy trogna i decennier och som 2008 gav Barack Obama stort stöd i presidentvalet, att han ska efterträdas i senaten av en okänd republikan, som gått till val på att utnyttja sin röst för att stoppa just det liggande sjukförsäkringsförslag över vilket Kennedys ande svävar.

I förstone verkar det obegripligt. Hur kan medborgarna i Massachusetts inom loppet av bara några år svänga så radikalt? Jag tror att demokraterna i USA gör ett jättemisstag om de söker svaret på den frågan i en panikslagen teori om att något hänt med väljarna, istället för en hypotes att något anses ha hänt med det demokratiska partiet.

Historiskt har det nästan alltid varit så, att när sådana för samtidens bedömare lätt chockartade, men demokratiskt helt korrekta valresultat räknats in, har väljarkåren anat och förstått något som medierna inte ännu fångat upp, och som de förlorande lägren givetvis inte gärna vill medge.

Så är det – även om det svider för en socialliberal att erkänna det och även om det republikanska partiet i USA inte rimligen kan sägas ha förtjänat framgången – med största sannolikhet även fallet i Massachusetts 2010. När samma väljarkår ger en präktig tumme upp åt ett parti och en reform ena året, och en brutal tumme ned åt samma parti och samma reform nästa år, är det rimligt att söka förklaringen i det styrande partiets förehavanden och reformens utformning, inte i väljarkåren.

Barack Obamas påfallande försiktighet och lyssnande attityd inför demokraternas valnederlag i Massachussets visar att han nog också bättre än de flesta förmår tolka de signaler väljarna sänder genom valet av Scott Brown.

Det handlar knappast om att en sedan decennier Kennedy-liberal väljarkår plötsligt bytt alla sina åsikter och blivit ärkereaktionär. Utan det handlar om att det demokratiska partiet, trots total kontroll över kongressen och trots en populär president i Vita Huset, inte lyckats övertyga om att det överhuvudtaget vet vad det vill. Partiet har alldeles på egen hand, utan möjligheter att skylla ifrån sig, sjabblat katastrofalt i just sjukförsäkringsfrågan.

En annan sak som Ted Kennedy var berömd för, utöver sitt engagemang för en sjukförsäkringsreform, var sin förmåga att smida fram partiöverskridande kompromisser i kongressen. Kanske röstade väljarna i Massachusetts i den andan, när man tog ifrån struliga demokrater supermajoriteten och markerade att man hellre ser ett nytt försök till en partiöverskridande uppgörelse.

Tolkningsmöjligheterna är många, men min poäng är att väljarna med säkerhet visste vad de gjorde och att det parti kommer bäst rustat till höstens mellanårsval som hellre söker förstå orsaken till den dramatiska omsvängningen, än oreflekterat jubla eller svära över den.

En slutsats ligger nära till hands direkt: Tacksamhet inför historiska insatser och sentimentala bindningar till en berömd familj vägde lättare för de rörliga, lyhörda marginalväljarna än vad partierna anses representera för de kommande åren.

Och det kan påminna oss om något väsentligt även inför de svenska valen på riksnivå och i kommunerna senare i höst.

Att acceptera och balanserat tolka demokratiskt korrekta valresultat man personligen ogillar utan att balla ur i förgiftade stämningar, hat, påhopp, förtal, sekterism, vulgärpropaganda, aggressivt beteende och illvilja är en svår konst. Men också ett test av demokratisk mognad, mänsklig fördragsamhet och respekt för medborgarna.

Man behöver bara följa svensk inrikespolitik med ena ögat och halvtaskig uppmärksamhet för att slås av hur svår den konsten är för många. För dem som vant sig vid att sitta vid makten och börjar betrakta det som en rättighet, men plötsligt får gå. Och för dem som misstänker att de aldrig kommer att nå den, och får känslan bekräftad gång på gång.

Ett annat inte ovanligt sätt att bearbeta bitterhet över ett valresultat är att börja skälla på väljarkårens omdöme. När föreställningen att ett parti ju egentligen – en ramsa man rabblar – företräder ”folket”, går på pumpen i mötet med väljarmajoriteten, slutar det lätt med auktoritära tirader över att människor är köpta, korkade eller lurade som röstar på motståndarna. Snart befinner man sig i spegelvärlden, där bortvalda pampar börjar önska sig ett annat, fogligare folk som röstar ”rätt”.

En tredje vanlig förklaringsmodell som dåliga förlorare flyr till är att alla som inte gick och röstade i själva verket, i något slags hemlighet då får man förmoda, hör till den egna sidan och att det demokratiska valresultatet därför inte är fullt legitimt. Som frånkände man människor deras ställning som fria, självständiga individer som fattar i ordets rätta mening suveräna beslut.

(Allra lättast är det för oss att fly in i sådana attityder när det handlar om demokratiska val i andra länder, som vi har relativt begränsad kunskap om, men som vi av historiska eller andra skäl känner oss engagerade i. USA är, förstås, typexemplet. De svenskar som bott utomlands någon period och följt det nya landets medierapportering om Sverige, brukar snabbt kunna dra slutsatsen att den förmedlade bilden är, milt sagt, skev och stereotyp. Detsamma gäller för svenska mediers rapportering om andra länder. Man får en aning om vad som pågår, men sällan någon fylligare bild. Vill man ha det får man gå till det aktuella landets egen media. Det är ytterligare ett skäl till viss ödmjukhet när man försöker tolka valresultat ute i världen.)

Misstron mot väljarnas omdöme ekar återkommande i historien. Under den långa vägen från auktoritära styresformer till demokratiska rättsstater har de flesta länder i sina konstitutionella grubblerier brottats med gnagande tvivel på om man verkligen kan lita till en helt frisläppt väljarkår, om inte begränsningar, dämpande och fördröjande system, något över folkviljan upphöjt, behövs för att inte allt ska gå på tok.
Så försvaras som bekant monarkin än i dag. Samma tankegångar var framträdande i det konservativa motståndet mot demokrati och lika, allmän rösträtt i början av seklet. Äldre typer av tvåkammarsystem byggde ofta på inställningen att folkviljan måste just dämpas och fördröjas.

Eller som när Alexander Hamilton, en av USA:s grundarfäder, vid det konstitutionella konventet 1787 – utan att få gehör – argumenterade för ett halvmonarkiskt system med senatorer som valdes på livstid, men vars uppdrag inte gick i arv. På sätt och vis kan man säga att väljarna i Massachusetts agerat i enlighet med Hamiltons teorier. I det här fallet råkade det gynna en beundransvärd liberal som förstås inte valdes på livstid, utan valdes om gång på gång ända till sin bortgång. Men ur ett principiellt liberalt perspektiv finns det mycket redan kring fixeringen vid bestämda efternamn, speciella familjer och dynastitendenser som är tvivelaktigt.

Kampen för liberalism och demokrati har ofta handlat om att bekämpa just olika auktoritära överheters misstro mot enskilda medborgares omdöme, förmåga och ansvarskänsla. Och i det ingår att bejaka att makt skiftar, att politiska uppdrag inte är någons egendom och att valresultat inte är på förhand givna. Kanske var det även i den andan som väljarna i Massachusetts röstade 2010.

Låt oss hoppas att även de svenska väljarna på lokala nivåer, runt om i kommuner och landsting där makten inte växlat på åratal, bjuder på en eller annan knall och överraskning, röstar för förändring där bedömare och statistiker inte väntat sig det, låter en del stereotypa antaganden om olika ”blåa” och ”röda” regioner komma på skam och bjuder mångårigt makthavande partier som betraktar sina lokala återval som något självklart på lämpliga tankeställare.

Ett av de bästa talen

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett historiskt tal, särskilt aktuellt den här veckan: John F Kennedy i Berlin 1963, finns att läsa och se i sin helhet här.

Tre favoritpassager:

1

"There are many people in the world who really don’t understand, or say they don’t, what is the great issue between the free world and the Communist world. Let them come to Berlin. There are some who say that communism is the wave of the future. Let them come to Berlin. And there are some who say in Europe and elsewhere we can work with the Communists. Let them come to Berlin. And there are even a few who say that it is true that communism is an evil system, but it permits us to make economic progress. Lass’ sic nach Berlin kommen. Let them come to Berlin.
Freedom has many difficulties and democracy is not perfect, but we have never had to put a wall up to keep our people in, to prevent them from leaving us.

2 (där Kennedy citerar Willy Brandt)

"While the wall is the most obvious and vivid demonstration of the failures of. the Communist system, for all the world to see, we take no satisfaction in it, for it is, as your Mayor has said, an offense not only against history but an offense against humanity, separating families, dividing husbands and wives and brothers and sisters, and dividing a people who wish to be joined together."

3 (finalen)

"Freedom is indivisible, and when one man is enslaved, all are not free. When all are free, then we can look forward to that day when this city will be joined as one and this country and this great Continent of Europe in a peaceful and hopeful globe."