Det kinesiska kommunistpartiet håller kongress och ska välja en ny ledning. Om det handlar veckans lördagskrönika.

————————————-

En ny generation på väg att ta över i Kinas kommunistparti – vilken väg väljer den?

1966 inleddes vad som skulle utvecklas till en av de värsta politiska terrorförföljelserna under 1900-talet, på befallning av Kinas kommunistiske diktator Mao Zedong. Den har gått till historien som kulturrevolutionen. Under ett antal år förnedrades, förvisades, torterades och avrättades människor godtyckligt – samtidigt som konst, böcker och traditionella kulturföremål förstördes i syfte att utplåna allt gammalt tänkande till förmån för den rena socialismen.

Terrorn, med de så kallade rödgardisterna som pådrivare, vände sig i inledningsskedet mot lärare, intellektuella, myndighetspersoner och makthavare som Mao vill rensa ut. Sedan spred den sig snabbt och okontrollerat.

Sammanlagt beräknas över en miljon människor ha dött under kulturrevolutionen i Kina. Utrensningarna, dödandet och kaoset var Maos sätt att försöka återställa sin egen makt, som försvagats efter de katastrofalt misslyckade reformer av industrin och jordbruket (det så kallade ”stora språnget”), bland annat i form av tvångskollektiviseringar, som i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet tog livet av uppskattningsvis över 30 miljoner människor genom svält, umbäranden och övergrepp.

En av dem som hamnade i onåd hos Mao och som under kulturrevolutionen förlorade alla sina positioner och fängslades, var tidigare revolutionshjälten och högt uppsatte kommunistledaren Xi Zhongxun. Han blev fri igen först 1975, och gjorde sedan ny karriär i kommunistpartiet, inom vilket han på äldre dagar kom att räknas till en av de mer reformvänliga och förändringsbenägna i ledningen.

En av Xi Zhongxuns söner heter Xi Jinping, och blev själv tvångsförvisad ut på landet som ung under kulturrevolutionen. I dag är Xi Jinping 59 år gammal. På den nu pågående partikongressen i Peking förväntas han bli vald till kommunistpartiets nye ledare och viktigaste makthavare, som efterträdare till Hu Jintao.

Vilka spår av minnen, instinkter och känslor sätter tidiga familjeupplevelser av övergrepp, godtycklig förföljelse och politiskt vansinne, hos en som sedan själv gör karriär inom och tar sig upp till de högsta kretsarna i kommunistpartiet? Finns det någonstans en dubbelhet kvar, en insikt om förtryckets konsekvenser, även hos företrädare för enpartidikaturen, när de tittar tillbaka på sina egna och sina familjers öden? För varje ny ledare hoppas oppositionen på det, att sådana minnen ska finnas med som en bakgrund, en erfarenhet, och mildra det nya styret.

Xi Jinping anses som något mer öppen och personlig till sitt sätt än den extremt stela Hu Jintao. Och det faktum att hans far hörde till de mer reformvänliga har fått en del oppositionella att hoppas på att något av det ska ha gått i arv. Å andra sidan, påminner många, fanns det även när Hu Jintao tillträdde förhoppningar om att han skulle skynda på reformer.
Men besvikelserna har varit många.

En annan som förvisades under kulturrevolutionen var Deng Xiaoping, som senare inledde reformeringen av den kinesiska ekonomin och öppnade den mot omvärlden, men också beslutade om massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Bedömare har spekulerat i att upplevelserna under kulturrevolutionen kan ha fått Xi Jinping att frukta instabilitet mer än något, att krafter ska släppas lösa som inte går att kontrollera. Men vad skapar, ur regimens perspektiv, störst risk för kaos: att nuvarande, i grunden ohållbara, situation upprätthålls eller att en demokratisering inleds? Den arabiska våren har påmint kommunistpartiet om hur snabbt gamla, auktoritära regimer kan falla.

I det snåriga nätverk av maktklaner och regionala intressegrupper som kommunistpartiet utgör, är det också osäkert hur mycket makt som finns i de formella positionerna och hur mycket makt som dröjer kvar hos gamla ledare i kulisserna. Så sägs det vara med tidigare generalsekreteraren Jiang Zemin, som fortfarande rapporteras ha stort inflytande.

Man brukar även göra distinktionen mellan de så kallade prinsarna – söner till tidigare kommunistledare – och dem som fostrats inom kommunistpartiets ungdomsorganisation. Enskilda i partieliten kan tillhöra båda grupperna. Xi Jinping tillhör prinsarna, medan exempelvis Hu Jintao har sin maktbas i den andra gruppen.
Det är ett brutalt och subtilt maktspel som pågår.

Det finns många faktorer i dagens Kina som ökar trycket på kommunistpartiet och skapar grogrund för bredare reformrörelser. Den märkliga kommunistiska form av auktoritär, statskontrollerad rovdriftskapitalism som utvecklats, har fört med sig ännu större sociala klyftor i Kina, och djupt missnöje ute i regionerna. Miljöförstöringen är omfattande och ohållbar. Korruptionen hos regionala och lokala makthavare är utbredd.

Och i takt med att den nya medelklassen i framför allt städerna börjar vänja sig vid den högre levnadsstandarden, växer också längtan efter ett friare, mer demokratiskt och mer öppet samhälle på andra områden. Misstroendet mot myndigheterna är utbrett i många grupper. Och trots desperata försök av övervakningsstaten att kväsa debatten, har de nya sociala medierna och tekniken gjort att information och kritik sprids snabbare och till fler än någonsin.

Till det kommer inför den här kongressen också den interna maktkamp som har rasat mellan olika grupperingar inom kommunistpartiet – och som blev mer offentlig än partiet önskat tidigare i år när Bo Xilai, ledare i staden Chongqing och ett framtidsnamn, greps, anklagades för korruption och uteslöts ur partiet, samtidigt som hans hustru greps och dömdes för mord på en brittisk affärsman. Skandalen har antagits återspegla en större intern maktkamp.

Mot den bakgrunden ska utnämningen av Xi Jinping tolkas. Han anses vara en kompromisskandidat som alla falanger kan acceptera någorlunda. Om det gör hans position stark eller svag går inte riktigt att veta. Och eftersom ingen utomstående med säkerhet kan säga vad han står för, går det inte heller att bedöma vad hans eventuella möjligheter att genomdriva förändringar kan få för betydelse för reformrörelsen och de oppositionella.

Blir han en reformator med egen dagordning – och vilken i så fall – eller en moderator som söker jämka mellan olika maktsfärer?

För omvärlden finns inte mycket annat att göra än att se på, söka tyda tecknen och vänta på resultatet. Men vad som händer i Kina spelar en stor roll för hela världsekonomin. Det är ett av skälen till varför omvärlden – när varslen tilltar och skulderna ökar – gömt kritiken och de principiella ställningstagandena för mänskliga rättigheter längst bak i toppmötenas obetydliga fotnötter.

Alla upplever sig vara beroende av kommunistregimens gunst och pengar. Man fasar för ett sammanbrott i den kinesiska ekonomin, där bubblor växer lite här och var, och där exploateringen är enorm. Och man vill inte riskera att missa en chans att få del av den kinesiska marknaden.

I balansgången mellan kritik och kontrakt, är det alltid kontrakten som kommer först när det gäller. Den kinesisiska stabiliteten är vad ledare världen runt – inklusive EU:s och USA:s – sätter sitt hopp till. Så tiger man om dem som fängslas och tystas, eller tar upp frågan om mänskliga rättigheter så formellt korrekt och harmlöst att ingen i regimen behöver ta illa upp. Det är en sorglig, cynisk historia.

För så är det ju med den kinesiska stabiliteten. Den må vara ledarnas slutsats av ungdomsminnena från kulturrevolutionens vansinne, men den är också ledarnas svepskäl för att avfärda kraven på tryck- och yttrandefrihet, fria val och mänskliga rättigheter.