Konflikterna i Vilhelminapolitiken, och varför en landsbygdskommun inte har råd med sådana förbittrade skyttegravar, är ämnet för den här lördagskrönikan, som efterlyser en politisk nystart i kommunen. Vilhelmina är just nu ett exempel på hur det inte får utveckla sig i de mindre kommunerna om den lokala folkrörelsedemokratin ska ha en chans.

——————————————————-

Något har gått snett i Vilhelmina

Något har gått snett i Vilhelmina. Det lokala demokratiska samtalet har ruttnat ihop. De sjövilda glåporden mellan ledande politiker haglar. Viktiga demokratiska kontrollinstrument missbrukas å de grövsta av majoriteten för småaktiga, ynkliga partipolitiska hämndbegärs skull.

Fler än bara många Vilhelminabor själva – oavsett partitillhörighet eller avsaknad av partitillhörighet – tycker att det hela börjar bli pinsamt, som framkommer av reaktioner och vittnesmål. Kommunen är i akut behov av en politisk nystart.

Chansen till en sådan är liten, för den skulle kräva att flera av de ledande, råskällande politikerna valde att gå åt sidan och släppa fram nya krafter i sina partier – utan krampaktig prestige i bagaget. Men en sådan nystart vore välgörande för Vilhelmina, som står inför alldeles för viktiga och intressanta år för att kunna göra gyttjebrottning till sin huvudsakliga politiska sysselsättning.

Man brukar tala om andan i olika kommuner, hur de påminner om eller skiljer sig från varandra. Andan i Vilhelminapolitiken den senaste tiden har varit ett avskräckande exempel på hur en landsbygdskommuns politiska ledning kan fastna i ett självdestruktivt maktspel. Vilhelminaborna har rätt att förvänta sig bättre.

Traditionerna för samarbetsformer mellan styrande majoritet och opposition, mellan politisk ledning och det civila samhället, mellan kommun och näringsliv, mellan olika orter, skiljer sig från kommun till kommun – ingen anda är den andra riktigt lik.

Men de flesta mindre landsbygdskommuner sätter en ära i att försöka vara politisk inkluderande och betona att alla är välkomna. Nästan alla lyfter fram att man försöker arbeta konstruktivt tillsammans, oavsett roller, i det lokala utvecklingsarbetet. Det finns goda skäl till det, i en lokal folkrörelsedemokrati. Små landsbygdskommuner har inte råd att slösa med sina mänskliga resurser, åsiktsrensa i debatten, skrämma bort människor från framtida engagemang eller söka fula ut dem som inte faller den sittande makten i smaken.

Det är en ständig missuppfattning att ett gott samarbetsklimat i en kommun skulle vara liktydigt med att alla har samma åsikter eller att alla har samma svar på frågan om vad som är det bästa för kommunens framtid. Lokaldemokratin skulle dö om alla vore överens om mål och medel; eller snarare, om det funnes ett tvång att alla ska anpassa sig till enskild uppfattning i entonighet.
En kommunanda av brett samarbete och gemensamma god vilja, om den finns, är bara värdefull om den är robust och stark nog att tåla holmgångar och rejäla duster i lokaldebatten.

Utmärkande för en konstruktiv kommunanda är att även om det går vilt till i debatten stundom, så respekterar man varandra, värderar att det överhuvudtaget finns kvar ett politiskt engagemang och människor beredda att arbeta för och ta ansvar i den lokala demokratin.

Det finns en demokratisk gemenskap, som sätter vissa ramar för hur man beter sig och för hur man förhåller sig även när man har majoritetsmakten i sina händer.
Då ger man varandra ett visst ömsesidigt förtroende och utrymme. Då håller man på formerna, vet var gränsen går, inser att kommunens bästa kräver att flera olika ideologiska perspektiv samtidigt företräds med vitalitet. Då bemödar man sig om en någorlunda god stil – i både medgång och motgång, vid både seger och nederlag, både när man får väljarnas förtroende och när de ger andra chansen. Västerbotten har ett antal kommuner som även när det hettar till är bra föredömen på den punkten.

Den socialdemokratiska ledningen i Vilhelmina, som sedan fler år tillbaka framstår som aggressiv, bitter och hämndgirig, ger däremot inget intryck av att ha en aning om vad en sådan kommunanda kräver.

Det låga och ansvarslösa tilltag som utlöst den senast hårda ordväxlingen i kommunen är fullmäktigemajoritetens missbruk av revisionen när de valde att inte ge centerpartiets Maria Kristoffersson och kristdemokraternas Johnny Kärkkäinen, ansvarsfrihet. Det var ett osedvanligt pinsamt och dumdristigt tilltag, med förödande symbolverkan på sikt, om inte socialdemokraterna inser sitt misstag och snabbt erkänner att man gick för långt.

Landsbygdskommuner står inför svåra demokratiska utmaningar de kommande decennierna. Det kommer inte att bli lätt att hitta tillräckligt många människor, med någorlunda skiftande bakgrund och i en demokratisk åsiktsmångfald, som är villiga att delta i det politiska arbetet och ta formellt ansvar.

Men just den aspekten av landsbygdslivet – närheten till beslut om den egna vardagen, möjligheten att snabbt komma in i ett fföreningsliv, friheten att engagera sig för den egna bygden i småskaliga beslutsprocesser – hör till de mindre kommunernas bästa argument när det handlar om livsstil och livskvalitet för nya invånare.

Att en politisk ledning då missbrukar just ansvarsfrihetsinstrumentet för att komma åt motståndare, är extra omdömeslöst.

Det här är inte en partipolitisk fråga. Den berör alla, och faran att makt stiger ledare åt huvudet finns i alla partier. Flera kommuner som styrts länge av andra majoriteter på andra håll i landet uppvisar samma arroganta mönster.

Det handlar inte här om socialdemokratisk beteende, utan om att gamla maktstrukturer och hierarkier – som kan ha vilken politisk färg som helst – som känner sig hotade. Ledare som förväntar sig makten och att inte ifrågasättas, har inte fått som de velat på senare år och försöker nu göra klart för människor med andra åsiktstillhörigheter att ett politiskt engagemang i Vilhelmina på ”fel sida” kan få tuffa konsekvenser.

Syftet förefaller vara att både hämnas en tidigare valförlust och avskräcka framtida opposition från att utmana sittande majoritet. Det är bedrövligt oavsett vilken partisymbol det är som tvingas bli alibi för sådant.

Vilhelmina behöver en politisk nystart. Initiativet måste komma inifrån det parti som otvetydigt fick väljarnas förtroende i senaste valet, men som just nu inte lever upp till vare sig det förtroendet eller sina egna bästa traditioner.