Bråket i Vilhelminas kommunpolitik efter valet är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

———————————————————

Fult spel i Vilhelmina-politiken

Att veta vad som försiggått bakom kulisserna i Vilhelminas kommunpolitik efter valet är inte lätt för en utomstående att reda ut. Man kan anta att där ligger gammalt groll, personkonflikter och säkert även en del patriarkala neuroser och bubblar under ytan. När sådan möda läggs ned på att hålla tidigare kommunalrådet Maria Kristoffersson (C) borta från posten som vice ordförande för kommunstyrelsen, är det oundvikligt att många undrar vad det är som pågår.

Det som synts utåt och finns i protokoll – konsekvenserna vid det uppmärksammade kommunfullmäktigemötet för ett par veckor sedan när en rutinmässig omröstningsprocedur förvandlas till en uppvisning i dålig stil och demokratisk omognad – har under alla omständigheter inte varit uppbyggligt att skåda. Socialdemokraterna i Vilhelmina åsidosätter med sitt beteende att gripa in i andra partiets nomineringar en god tradition – som socialdemokrater själva i många kommuner vårdat på ett hedervärt sätt genom åren – och en för utvecklingen i framför allt mindre kommuner gynnsam praxis när det gäller schysst och korrekt uppträdande från majoritetens sida gentemot oppositionen.

Gör de det för att motståndaren är en kvinnlig politiker från ett annat parti som styrt kommunen och det inte går för sig? Gör de det i segerrus för att de kan och inte tänker längre än näsorna räcker? Är de beredda att bära ansvaret för den nyordning de nu inför även när de själva förlorar nästa gång?
Varför de efter en stor valseger och ett entydigt mandat från väljarna gör sig själva och bilden av kommunen sådana onödiga otjänster kan de bara svara på själva; rationellt och förtroendeingivande är det inte. Bitterheten och bristen på generositet är påfallande.

Folkpartiets Lars Eliasson, som med sin udda och obegripliga självlansering till posten som vice ordförande i kommunstyrelsen gav socialdemokraterna precis vad de behövde och sökte, och som nu redan hunnit hoppa av igen, avslöjade med sin kupp att det inte står särskilt bra till med delar av oppositionen heller. Folkpartiet i Vilhelmina har mödosamt jobb framför sig för att återvinna förlorat förtroende.
Inom kristdemokraterna synes inte heller umgänget vara helt harmoniskt, för att säga det milt. Och centerpartiet har förstås en svidande valförlust att bearbeta självkritiskt, alldeles oaktat att Kristoffersson just nu behandlas illa av socialdemokraterna.

Överhuvudtaget har det varit påfallande dålig stämning i Vilhelmina-politiken på senare år. Kommunens långsiktiga utveckling är det inte till gagn och nytta.