Etikett: konsten

Via byskolan i Fredrika till pionjär inom konsten

Av , , Bli först att kommentera 5

Konstnären Berta Hansson, uppväxt i Jämtland, under åren 1935-1945 folkskollärare i Fredrika, hörde till den första riktiga konstnärsgenerationen i Västerbotten. Hennes livsväg speglar en intressant del av det svenska 1900-talets samhällsutveckling. Hon är ämnet för den här torsdagskrönikan, i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några ord också om konstens och bildningens betydelse för en bygds möjligheter att upptäcka sitt eget landskap.

—————————————————–

Via byskolan i Fredrika till pionjär inom konsten

”Samhörighet är ett fint ord som jag börjar förstå innebörden av. Mer och mer känner jag att jag hör samman med min by. Jag är ingen utböling som råkat hamna här längre. Jag är tryggt innesluten i en gemenskap. Den känslan föder bl a nyfikenhet på byns historia. Det enda jag visste när jag kom hit var att socknen en gång burit det milt poetiska namnet Viska, som ännu finns kvar i Viska-sjön. Och att detta vackra namn fått stryka på foten för det majestätiska Frederica efter Gustaf IV Adolfs gemål.”

(Berta Hansson i boken om åren som folkskollärare i Fredrika: ”Mina ungar. Dagbok från en byskola”.)

Berta Hansson (1910–1994), uppväxt i Jämtland, under åren 1935-1945 folkskollärare i Fredrika, hörde till den första riktiga konstnärsgenerationen i Västerbotten, som hade en norrländsk motivbild gemensam.

Just nu är hon aktuell genom föreställningen ”Anna och Berta”, om Anna Nordlander och Berta Hansson, som Västerbottensteatern sätter upp. För ett par år sedan uppmärksammades hon stort vid en utställning på konstakademin i Stockholm.

Kanske kan man tala om en återupptäckt av ett konstnärskap som genomgick flera olika faser, från landsskapsbilderna och målningarna på skolbarnen i Fredrika, över Berta Hanssons resa i rasförtryckets Sydafrika på 1950-talet, en religiös period under 1970- och 80-talen, fram till de sista, dubbelbottnade verken med fåglar mot mörk bakgrund, när hon började förlora synen.

Berta Hansson var en betydande konstnär, men hennes livsväg speglar också en del av det svenska 1900-talets samhällsutveckling. Det är både en resa ut i världen och tillbaka till det lokala.

I början av 1940-talet inträffade en av vändpunkterna i hennes liv, när Elsa Björkman-Goldschmidt kom till Fredrika för en föreläsning och upptäckte Berta Hanssons målningar. Att Berta målade var känt i byn. Som Gerd Ulander skrev i boken ”Pionjärerna. Den första generationen konstnärer i Västerbotten” (1994):

”Hennes passionerade tecknande och målande var en illa dold hemlighet i den lilla lappmarksbyn. Alla visste – men var diskreta nog att aldrig be att få se sina barns porträtt eller vad hon åstadkommit under sina utflykter med målarskrinet. Detta gav tillfälle att utvecklas i lugn och ro, men visst kunde det vara svårt att inte ha någon att dela sitt intensiva intresse med, eller att inte bli sedd av någon som förstod.”

Med Elsa Björkman-Goldschmidts besök förändrades allt. 1943 hölls den första utställningen på Färg och form med Berta Hanssons målningar, och två år senare lämnade hon sin plats som lärare för att ägna sig helt åt konsten. Hon skulle bli en av de konstnärer som hjälpte norra Sverige att se sig självt med nya ögon.

Konsten kan hjälpa konstnären att upptäcka sig själv, och ta sig ut i världen. Den kan hjälpa medbetraktarna att förstå konstnären, sig själva och våga ta in världen. Men den kan också hjälpa en hel bygd att komma till medvetande om sina egna förutsättningar och sina egna djup, i det lokala.

Konsten är inte bara en frigörande process, som bryter bojor, som får människor att lätta eller rusa iväg, söka sig bort, i en bildningsresa där slutmålet ligger någon annanstans.
Konsten kan också hjälpa till som ett släpande ankare, en tyngd på platsen, något av vikt och substans som håller kvar, ger blicken tid att vänja sig tills nya detaljer träder fram i det alldagliga, ger identiteten tid att växa precis där människan står.

Bildning kan bli en resa, men också ge ett mod att stanna kvar eller komma tillbaka.

En av dem som skrivit bäst och vackrast om den där processen när konsten upptäcker ett landskap, en upptäckt som kan ta generationer, är Gunnar Balgård i essän ”Yttre och inre landskap. Norrlandsbildens uppkomst i konsten”, som finns återgiven i den förnämliga samlingen Norrifrån. ”Men det är min fasta övertygelse”, skriver han på ett ställe där, ”att landskapsavbildningen av en trakt, utförd av uttrycksfulla konstnärer, är av avgörande betydelse för samma trakts egentliga uppkomst, nämligen som erövring i konstbilden, ett förvandlingsnummer där trakten går från tomhet till en form av förverkligad existens.”

Sara Lidman skrev ett underbart förord, ”Om Berta i Fredrika av Sara från Missenträsk”, till Berta Hansson bok. Där berättar hon om sitt möte med en av Bertas tavlor, som hängde på väggen hos en författarvän i Uppsala. En hässja i ett landskapsljus Sara Lidman kände igen från sitt Missenträsk: ”tunt, skoningslöst, allestädes, skrämmande, milt”. Hon skildrar en liknande nyupptäckt av ett landskap via konsten:

”Ingen konstkritiker skulle ha kunnat skrämma mig med några regler för hur jag skulle ”närma mig detta konstverk”. Jag bara såg och så på denna hässja och detta ljus och jag kände mig genial som en femåring, när jorden uppenbarar sig och får en att gapa och snyfta och skratta. Denna hässja var i början av allting, den stund när allt är en salig gåta. Inga samtal lockade mig, hässjan hade hela rummet och jag kunde bara ge denna förklaring till min ouppmärksamhet: jag skulle vilja skriva om Västerbotten som den där människan målar!”

I samma förord skriver Sara Lidman om Bertas dagboksbetraktelser från läraråren i Fredrika:

"I det inre av Västerbotten är det tvära kast mellan årstiderna, mellan prat och tystnad. Mänskor möts, säger inte ett ord, nidstirrar på varandra, drar in varandras doft – och bryter ut i en storm av prat och skratt med dånande eller gälla röster. Lika oförmedlat kan vi återfalla i en tystnad där vi nästan blir opersonliga, tillfälliga.

Mark och träd och luft har åter herraväldet. I Bertas dagbok har vi dessa anrop från fröken och barn och skolöverstyrelsen och grannar – 40-talets konventioner som alla var underkastade. Längtan efter samtal, (och andra samtal) att någon ska bry sig om vad hon gör när hon målar – och tacksamheten att ingen ändå frågar.

En strävan efter idyll som en storstadsbo av idag kan missförstå: en brasa och en kopp kaffe i en lappmarksstuga med järnspis har ett värde som inte kan jämföras med en brasa i en storstadsvåning där den tänds endast av dekorativa skäl. Vinterkylan här uppe är verklig, kall. Och mörkret kan vara tätt, livsfientligt. Hur nödvändigt det var att tala i stugorna, att spela – på kam eller på orgel eller med spiskrok och pannlock – att orda om stort och smått."

Så är det. Genom Berta Hanssons liv och verk, kan vi närma oss Västerbotten med många infallsvinklar.

På äldre dar började Berta Hansson förlora synen. Men hon fortsatte att måla. Ett tema som återkom hela tiden var fåglarna. Känd är målningen ”Sista fågeln”, en vit fågel mot mörk botten. Hon har själv berättat:

”Fåglarna bara kom flygande till mig. Jag kunde stiga upp mitt i natten och måla en fågel och det var en oerhörd tröst för mig, även om jag inte kunde se vad jag målade.”