Etikett: landsbygden

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

Av , , 6 kommentarer 8

"Norrland", heter kort och gott kulturjournalisten Po Tidholms nya bok, med tillägget "essäer och reportage". Det är en mycket läsvärd sammanställning av reportage och texter om människor, platser och öden i norra Sverige som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget.

Här är några av mina funderingar kring den boken – efter att jag läst den med en kritiskt, spjärnande uppskattning – i form av en lördagskrönika. Ett försök att sortera en del tankar.

Två andra dagsaktuella texter kring samma typ av frågor som jag också verkligen rekommenderar är det här blogginlägget av Jonna Jinton: Var det bättre förr?

Och det här blogginlägget av Emil Källström, som fortsätter Jonna Jintons resonemang.

————————————————-

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det är en hållning som alltid varit fruktbar i rocksammanhang, särskilt under socialt turbulenta perioder. I det sena sextiotalets USA eller det sena 70-talets England. Eller i Rågsved om man så vill. I Luleå är det själva default-läget och har alltid varit.

Orden ovan återfinns i kulturjournalisten Po Tidholms nya bok ”Norrland. Essäer och reportage”. Det är en bok med många infallsvinklar, orter och människor, som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget. Inte för att landsbygdssjälen ska få ro, utan för att den ska få oro.

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det där fångar ett speciellt slags anarkistisk frihet att välja sin egen livsstil och hållning, som jag tycker förbinder världsmetropoler, bortglömda förorter och utpräglade landsbygdsmiljöer.

Landsbygds- och Norrlandsdebatt fastnar lätt i motsatsparet storstad – landsbygd. Men orden ovan behöver inte enbart formuleras ur ett underläge, utan kan också ses som en erövrad frihet, ett maktövertagande av tolkningsrätten till den egna livssituationen och livsstilen. Det upplöser motsatsställningen mellan urbant och det glest.

I den avslutande texten – ”Den urbana normen” – skriver Tidholm några fantastiskt tänkvärda, provocerande rader som jag tänkt på ända sedan jag läste dem första gången, som jag irriterats över, fascinerats av och långsamt kommit att känna uttrycker en djupare sanning om landsbygdens frihet. De handlar om Hälsingland, men är allmängiltiga, och jag vill citera ganska utförligt:

”Hälsingland är ett hål. Många får ångest över det.Världen har blivit en marknad, och varje plats har blivit en marknad, och varje plats har blivit ett varumärke. Syns du inte, finns du inte. En plats utan tydlighet, utan redan formulerade egenskaper, är en ickeplats. När media avhandlar svensk landsbygd pratas det nästan alltid om turister och inflyttare. Mer sällan om de som faktiskt redan bor där. De betraktar man allmänt som losers, som människor som inte gjort ett aktivt val, som blivit kvar, blivit över.

Som en förlorare i ett ickelandskap. Kanske är det så turisterna ser mig där jag sitter i skitiga blåkläder med mitt kaffe. Kanske det så den urbana normen får oss att se på oss själva. Snart är sommarsemestrarna över och landskapet töms på besökare. Lugnet breder åter ut sig, tolkningsföreträdet återförs tillfälligt till den bofasta befolkningen och landsbygden hamnar återigen utanför radarn.

Det är den bästa tiden. En sorts kravlöshet breder ut sig, vi är som sjuka som är hemma från jobbet och hasar runt i gamla tofflor för att ingen ser. Vi svarar inte på kommersialismens propåer, vi plockar svamp på ställen turisterna inte känner till. Tio månaders respit. Sen får vi strama upp oss igen.”

När jag läste det här förra året kände jag spontant att Tidholm bara var en i raden som skrev ner stereotypa fördomar om landsbygden, även om han försökte doftsätta dem med sentimentalitet. Och de kommersiella möjligheterna, måste jag smärta Po Tidholm med att påpeka, rinner nu för tiden ut i byarna mer motståndslöst än förr, tack vare den nya tekniken, fast det inte syns i form av neonskyltar, och jag ser det snarare som något gott, för med den rinner också information, utbud och möjligheterna att ta del, möjligheterna att vidga den egna vardagen.

Men när jag nu läser samma rader i en större kontext, fattar jag plötsligt att han ändå fångar något alldeles avgörande i landsbygdens livskvalitet. Friheten att slippa vara del av ett varumärke, att slippa vara intressant för intressen vars uppmärksamhet man inte bett om. Friheten att – symboliskt nu – få hasa runt i tofflor eller snickarbyxor bäst man vill.

Det finns platser som omedelbart inger en känsla av frihet, av friheten att kunna andas ut, att släppa ut magen, klä sig hur man vill, låta ansiktsdragen slappa, ge ticsen fritt spelrum, att kunna småsjunga och småvissla lite precis hur falskt och vilka låtar man önskar, att inte behöva mäta sig mot trender, facit och ängsligt övervakande måttstockar.

Jag tänker på de stora urbana metropolerna, där man dyker in i människomassorna och kan vara alldeles avslappnad och anonym. Är människohavet bara tillräckligt oöverblickbart, blir aldrig någon enskild norm eller stämning dominerande.

Och jag tänker på landsbygden, den riktiga landsbygden, utan urbanitet, där andra måttstockar och förhållningssätt tar över, blicken koncentrerar sig på annat och granskandet med lupp av andra människor trängs undan. Är det bara tillräckligt glest, i tillräckligt på andra sätt stimulerande miljöer, får aldrig något kravpaket eller någon enskild social hierarki greppet om platsen.

Det finns paralleller mellan den maximala urbaniteten och den minimala urbaniteten. Det finns många likheter, positiva och negativa, mellan metropolernas vildvuxenhet och landsbygdens. I båda miljöerna går det att andas ut som ingen annanstans, och i båda miljöerna kan ensamheten, om man inte trivs i det där vilda, lätt anarkistiska, vara som allra störst.

I det avseendet, kan en stad som Umeå – för liten för att erbjuda metropolens frihet och för stor för att erbjuda landsbygdens frihet, men lagom stor för kombinationen av social kontroll och tidsanda – vara både den sämsta och bästa kompromissen.

Vi lantisar som går genom tajta, moderna universitetstaden Umeå, stramar upp oss för att inte bli dömda som hopplösa fall och drömmer i hemlighet om en semester i byn eller Berlin där man kan släppa garden och vara helt ute.

Men vill du känna samtidens puls allra tydligaste, och upplever det där andra som ödslighet, gör du det ibland bättre i en överblickbar, sammanhängande stad som Umeå, än i en världsstad där man inte ser skogen för alla träd.
Ju större mångfald av olika livsmiljöer bredvid varandra – gärna sammanbundna med hyfsat fungerande infrastruktur – ett land eller en region kan erbjuda, desto bättre.

Men det där med friheten att ställa sig utanför tidens puls, ”friheten från”, är viktigt också i en maktanalys.

Po Tidholm skriver ur ett utpräglat vänsterperspektiv. Men det är inte något som bör invagga läsare med vänstersympatier i en falsk tro att de funnit en bekväm medfrände i landsbygdsdebatten, och det är inte något som bör avskräcka läsare med andra utgångspunkter från att lyssna noga på vad han skriver. Tidholm resonerar utan dogmatism, och tar man – här skriver en liberal – kritiskt spjärn mot texterna, använder dem snarare än accepterar allt i dem, värjer man sig lite lagom för deras mest förföriskt viskande stämningar, så börjar det hända grejer.

Ett genomgående drag i Tidholms texter är en viss nostalgi, en stämning av sorg, som spetsas till av att saknaden vänder tillbaka till årtionden då framtidstron på landsbygden var som störst. Tidholm saknar den epok när morgondagarna sjöng och lokalsamhällena byggdes. Framtidstron var bättre förr, som man brukar säga. Han saknar, så tolkar jag honom, en självkänsla hos den lokala makten på dagens landsbygd, ett mod att stå för vad man är och vill vara, som motvikt till tidsandans konsulter med storstadens trender som facit.

Det är landsbygdens balansgång mellan viljan att attrahera och modet att avstå, mellan självkänsla och lyhördhet, mellan utvecklingsoptimism och krisinsikt. Och det är inte oskyldiga, harmlösa frågor.

För det uppstår oundvikliga motsättningar mellan största möjliga investeringar, bästa möjliga goodwill hos den agendasättande medieklassen i Stockholm och förutsättningarna för att bevara kulturbygder levande året om. Vems är förväntningarna som styr? Hur undvika att bli oljeplattform eller säsongsmuseum? Med vilken känsla av egenvärde och egenmakt går landsbygden till de stora principbesluten, när konkreta intäkter eller status i andras ögon står på spel?

Po Tidholm har ställt samman en synnerligen läsvärd bok om de svåra avvägningarna. Hemläxan är att ta den till sig, utan att bli pessimist.

Vilhelminas behov av en politisk nystart

Av , , 1 kommentar 35

De fortsatt låsta konflikterna i Vilhelminas kommunpolitik, och debatten som förts där den senaste veckan efter Per Sjölanders debattartikel i VK och svaren på den, är ämnet för den här lördagskrönikan. Vilhelmina behöver en politisk nystart, med omtag bortom de gamla, bittra motsättningarna:

————————————————

Vilhelminas behov av en politisk nystart

Vilhelminas kommunpolitik fortsätter att vara Västerbottens sorgebarn. Självklart finns det dem i Lycksele eller Storuman som myser lite i hemlighet – ibland helt öppet – när deras kommuner lyfts fram som kontraster till de bittra stämningarna i Vilhelmina.

Nog viskas det i korridorerna här och var runt om i länet, att den egna kommunens ledande aktörer kan skina lite extra – politiskt och ekonomiskt – när andras ledningar krisar. Men de som inser att alla kommuner i Västerbottens inland intensivt behöver varandra, står och faller tillsammans, är först och främst bekymrade. Vilhelmina, kommunen med sådan rik historia och spännande sammansättning, ger Västerbotten rynkor i pannan just nu.

De som beskriver stämningen i Vilhelmina utanför de partipolitiska kärntrupperna talar om en växande resignerad ledsamhet över hur det har blivit; ett slags förstämd uppgivenhet över förlorade år. Man hytter inte med näven, utan suckar och skakar stilla på huvudet, och kanske helst när inte fel personer ser.

Den olustiga politiska situation som råder – sår som varar, låsta konflikter, krampaktig prestige – har fått ny uppmärksamhet genom den debattartikel som Per Sjölander, politiskt obunden, skrev i VK förra fredagen. Han tog där till hårda ord för att beskriva den nuvarande kommunledningens attityder. Mest citerad har den här passagen blivit:

”Avvikande åsikter betraktas som ett tecken på illojalitet och fientlighet. Åsiktspluralism är bara acceptabel om den begränsas till att handla om lite mer eller mindre av de åtgärder som ledningen redan föreslagit. Den politiska ledningen har rekryterat en samling ja-sägande statister för att skapa en förutsägbar majoritet för sin politik, statister vars lojalitet tillförsäkras genom ryggdunkningar och en utbredd och oifrågasatt nepotism. Följaktligen hanterar man den politiska oppositionen som vore den en motståndare i en boxningsmatch vilken man försöker oskadliggöra genom att åsamka maximal skada.”

Sjölander har fått mycket medhåll under veckan från människor som delar hans oro för Vilhelminas hotande stagnation. Äntligen någon som säger som det är, har varit en återkommande reaktion. Andra, i kommunledningens närhet, har avfärdat det som fantasier utan grund.

Självklart är inte sådana formuleringar att likna vid en utsträckt hand. Självklart kan man inte förvänta sig att föremålen för kritiken ska acceptera en sådan verklighetsbeskrivning oreserverat.

Men att debatten nu tar fart igen, från ett nytt håll, hade kunnat vara ett tillfälle för kommunledningen i Vilhelmina att visa att man lärt något och värkt ut en del av den svåraste egna bitterheten, förmått lämna en del hämndbeteenden bakom sig. Ansvaret att sträcka ut handen vilar i det här fallet tyngst på dem som skapat motsättningarna.

Tyvärr blev reaktionen från kommunledningen den vanliga: alla taggar utåt, misstänkliggöranden av kritikernas uppsåt, försök att hålla den inre försvarskretsen discplinerad och att tolka varje konflikt som partipolitisk. Inget försök att förstå varför så många, över parti- och blockgränser, är ledsna över stämningen i Vilhelmina. Det verkar så hopplöst låst.

Sjölanders debattartikel kan nog ses som ett försök att väcka en opinion hos gräsrötter inom den lokala socialdemokratin som vet att mycket i kritiken har fog för sig. För problemen i Vilhelmina är inte partipolitiska till sin natur, och de kan inte lösas utan socialdemokraternas aktiva medverkan. Men de som inte vill diskutera problemen överhuvudtaget försöker gömma sig i partipolitikens skyttegravar.

Vilhelmina skulle behöva en genomgripande politisk nystart inför nästa val, i flera av partierna, för att komma bort från allt som konserverar bitterhet och omöjliggör konfliktlösning. Ett skifte på ledande poster, handslag som avslut för det som varit och omtag av nya krafter för framtiden. Kanske går det att överbrygga motsättningarna inom nuvarande partiramar. Kanske krävs lokala partibildningar, i fräscha organisationsrum – åtminstone för en tid.

Frågan är större än bara Vilhelminas utveckling. Den berör hela landsbygdens framtida möjligheter att värna småskaliga, öppna, tillgängliga demokratiska miljöer och att hitta människor beredda att ta initiativ och ta på sig politiskt ansvar.

Till den moderna landsbygdens attraktionskraft hör just närheten till makten över den egna vardagen, närheten till inflytande över den egna bygden. Men den friheten förutsätter att det lokala politiska klimatet är öppet, inkluderande, tolerant och fördragsamt, så att en mångfald kan uppstå, flera olika perspektiv finns företrädda när besluten fattas.

Om bara människor med en viss politisk tillhörighet, en viss bakgrund, ett visst sätt att vara, tillåts delta, slutar det med navelskåderi och aggressivitet mot avvikare. Då jagas kompetens, idékraft och frimodighet bort, först från politiken, sedan från kommunen. Då ledsnar många.

Jag skrev så här för ett år sedan, när debatten om Vilhelmina var som hetast förra gången, och det känns relevant fortfarande:

Utmärkande för en konstruktiv kommunanda är att även om det går vilt till i debatten stundom, så respekterar man varandra, värderar att det överhuvudtaget finns kvar ett politiskt engagemang och människor beredda att arbeta för och ta ansvar i den lokala demokratin.

Det finns en demokratisk gemenskap, som sätter vissa ramar för hur man beter sig och för hur man förhåller sig även när man har majoritetsmakten i sina händer.

Då ger man varandra ett visst ömsesidigt förtroende och utrymme. Då håller man på formerna, vet var gränsen går, inser att kommunens bästa kräver att flera olika ideologiska perspektiv samtidigt företräds med vitalitet.

Då bemödar man sig om en någorlunda god stil – i både medgång och motgång, vid både seger och nederlag, både när man får väljarnas förtroende och när de ger andra chansen.

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Av , , 3 kommentarer 12

Ockupationen av sjukstugan i Dorotea är utgångspunkten för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat. Jag försöker diskutera varför Doroteabornas demonstrationer och värnandet av vården i inlandet, är en viktig angelägenhet för hela Västerbotten.

Trogna läsare känner igen resonemangen nedan, om landsbygdens och den småskaliga servicens värde.

Men jag skriver också några rader om varför en del av kritiken mot landstingsmajoriteten varit orättvis och att ledningen har rätt på en viktig punkt.

—————————————————————

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Så besvärligt kan det vara ibland, att både de kämpande Doroteabor som ockuperat den nedskärningshotade sjukstugan och landstingets rödgröna ledning, som beslutat om jobbiga besparingar, har rätt. På varsin punkt.

Doroteaborna gör helt rätt som kämpar med envishet och uthållighet för att få behålla sina akutvårdsplatser. Det är ett rationellt och mycket välgrundat engagemang. För det man söker värna allra mest är kanske faktiskt inte platserna i sig, utan kommunens utsikter att överhuvudtaget överleva på längre sikt.

Ett antal av de mindre kommunerna i Norrlands inland balanserar på randen av ett ekonomiskt och demografiskt stup, med obefintliga marginaler.
Ibland kan protester mot neddragningar i akuta ekonomiska situationer vara ett tecken på bristande krisinsikt, en oförmåga att erkänna problem, en ansvarslös flykt från verkligheten – vilket bara förvärrar problemen och minskar politikens långsiktiga handlingsutrymme. Men ibland kan det vara tvärtom: att protesterna är det yttersta beviset på total krisinsikt och klarsyn om vad som står på spel. Så är det i Dorotea.

Någonstans finns en smärtgräns, bortom vilken en kommun inte längre har något hopp kvar. Det räcker inte att ens i en drömvärld kunna erbjuda nya jobb, bra företagsklimat och perfekt infrastruktur, för att locka människor att flytta till eller stanna kvar i en kommun. Det krävs mer. Jobben följer människornas kulturella flyttströmmar i högre grad än tidigare. Men till det som krävs under alla omständigheter, utan vilket en kommun kan erbjuda guld vid varje regnbåges slut utan att det hjälper, hör en grundläggande social service för livets olika skeden.

Går den servicen förlorad i en kommun, eller i en by, när vårdplatser försvinner, byskolor dras in, lanthandlar bommar igen – och allt som återstår är ett transporttvång till andra kommuner eller avlägsna tätorter – då är det kört och godnatt. I insikt om det kämpar Doroteaborna.

Men det är inte hela sanningen.

Den punkt på vilken många av de som protesterat mot neddragningarna däremot har fel, handlar om landstingsmajoritetens avsikter och drivkrafter. Den rödgröna ledningen vill självklart inte genomföra besparingarna av illvilja eller av likgiltighet inför inlandet.

Så är det inte, och kampen för inlandet gynnas inte av slentrianmässigt politikerförakt. De hätskaste glåporden senaste tiden, mot beslutsfattare som bara har tråkiga alternativ i vilken riktning de än vänder sig, men som lika fullt måste försöka ta ansvar för helheten, hjälper ingen.

För i ett har landstingsledningen helt rätt: det måste vara ordning i ekonomin. Nu har alternativa besparingar presenterats, som skulle rädda inlandsvården på ett sätt som vore att vida föredra. Majoriteten måste söka dialog kring de förslagen. Men landstingsledningens ansatser rymmer inte enbart missgrepp, som kan kritiseras, utan också en nödvändig ärlighet som även den hör till försvaret av ett välfärdssamhälle.

Det är något annat och djupare som gör Doroteabornas kamp rätt, viktig och angelägen för hela Västerbotten, än motståndet mot besparingarna i sig.

Ur ett annat perspektiv: I slutändan kan inga alternativa besparingar i världen rädda de mest utsatta inlandskommunerna. Det kan bara jobb, företagande och inflyttning göra. Att rädda det som räddas kan är livsviktigt, men inte en tillräcklig framtidsstrategi i de kommuner som har det svårast.

De för regionen värdefulla Västerbottensdagarna i Stockholm i år har haft temat innovationer. Föredragen där har diskuterat allt det där som ger skäl till optimism och framtidstro i Västerbotten, som sväller av stolthet.

Ska fler än bara några få av inlandskommunerna överleva med grundläggande service och ekonomiska förutsättningar i behåll, är det till innovationer, småföretagande och förädling av naturresurser, som hoppet måste sättas. Exempelvis nya, teknikdrivna lösningar kring service och vård på landsbygd är en intressant framtidsbransch, som kan förändra perspektiven helt framöver. Vårdlösningar i Västerbotten som exportsuccé, smaka på den i dessa dagar.

Men det krävs en regional sammanhållning för att visionerna ska kunna bli verklighet. Ett mer utvecklat norrländskt helhetsperspektiv, med mindre misstro och missunnsamhet mellan landskapen, skulle göra de nordligaste länen starkare nationellt.

På samma sätt genererar ett Västerbotten som håller ihop solidariskt – – kusten, den stadsnära landsbygden, den naturresursrika glesbygden – större växtkraft som helhet, än de enskilda delarna skulle klara var för sig.

Det gäller att hålla ihop länet inte bara kring det som glänser och lovar mycket, utan också i svårare ögonblick, när det inte glänser. Dramatiken i Dorotea är en annan, dystrare del av länets realiteter än de som trycks i broschyrerna, men en lika viktig.

Har vi råd med landsbygden, med det glesbefolkade, med det som motiverar sin existens på andra sätt än storstadens många rationella stordriftsfördelar? Den frågan kommer att hagla över oss det kommande decenniet. Från de växande tillväxtstäderna. Otåligheten inför landsbygdens problem och mödor kommer att växa.

Den otåligheten bör utmanas.

Har vi råd att vara utan landsbygden? Att i resignation offra alla dessa erfarenheter och livsmiljöer, att förvandla de många småskaliga kulturbygderna till storskaliga, öde oljeplattformar, att dra isär och överge en gammal helhet?

Det är betydligt mer relevanta frågor att ställa, med all kraft, när Västerbotten har makten att formulera dem själv, utifrån egna historiska insikter.

Det är det demonstrationerna i Dorotea ytterst handlar om. 

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Av , , 3 kommentarer 12

Annie Lööf som föreslagen ny centerledare, centerpartiets situation och den socialliberala paradoxen, ett inledande sidospår om politikers läsvanor och några avslutande ord om synen på landsbygden, är ämnena för den här krönikan.

Ayn Rand-diskussionen som nämns nedan utlöstes bland annat av den här underhållande ledartexten av Aron Lund på Upsala Nya Tidnings liberala ledarsida. Jag förhåller mig dock mer försiktigt vad gäller tolkningen av politikers läslistor nedan än den gode Lund.

Så, en socialliberal västerbottnings syn på det hela:

————————————————————-

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Kanske är det en skröna, men befälhavaren för nordstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget Ulysses S Grant, senare president 1869-1877, lär ha sagt att han bara kände till två melodier: ”en av dem är Yankee Doodle, och den andra är det inte.”

Det finns, om man går igenom både högt respekterade och djupt vanryktade politiker genom historien, inget generellt samband mellan deras bildningsvärld och kulturvanor och deras politiska insatser och värderingar.

Där finns i alla läger bokmallar och cineaster (i en senare tid), musikälskare och konstfreaks. Men där finns också dem som knappt öppnade en bok frivilligt och som betraktat besök på kulturevenemang som ett tjänstestraff.

Jag har som en av få dogmatiska trossatser i livet att det är viktigt att läsa. Om det är serietidningar, dikter, biografier eller baksidan på mjölkpaketet, spelar mindre roll. Det är viktigare att läsa mycket än att följa instruktioner om hur man läser rätt. Men jag ser det som trösterikt att det inte finns något facit.

En del politiker har kompenserat brist på intellektuell orientering, eller brist på förankring i samhällets vardagsliv, genom val av medarbetare med andra intressen. Andra har visat att beläsenhet och aktiva kulturvanor lika lite som kulturförakt och antiakademisk hållning är något skydd mot brutalitet, dogmatism och likgiltighet inför andra människors öden.

I USA brukar Vita Huset lämna ut uppgifter om vilka böcker den sittande presidenten planerar att läsa under semestern. I år blev det fyra skönlitterära verk och en faktabok för Barack Obamas del. Ingen lär tro annat än att det är en oerhört genomtänkt lista, komponerad utifrån vilka signaler den ska sända utåt, snarare än en lista över vad presidenten helst vill läsa.

I Sverige har det väckt mycket uppmärksamhet att Annie Lööf – i går föreslagen till ny ledare för centerpartiet – har angett nyliberala ikonen Ayn Rand som en av sina favoritförfattare, och att statsminister Fredrik Reinfeldt enligt egen uppgift läst fyra böcker under sin semester, samtliga skrivna av deckarförfattaren Camilla Läckberg.
Det förstnämnda har tagits som intäkt för att Lööf är en systemskiftesivrare till höger. Det sistnämnda har setts som ett uttryck för statsministerns bristande kulturella nyfikenhet.

Jag tror att nyckeln till Annie Lööfs ideologiska samhällssyn bör sökas i vad hon själv sagt, och jag tycker att det är en sund instinkt att läsa flera böcker på rad av samma författare om man hittar någon vars verk man gillar.

En boktext är ju dessutom bara på sin höjd halva jobbet, aldrig en läsupplevelse i sig. Resten står läsaren själv för genom att tolka, fylla i, korrigera, dra paralleller, slutsatser och reagera inombords. Vad en bok betyder för en läsare, kan vi andra aldrig helt veta. Det är därför det är sunt att berätta om egna läsupplevelser och vara försiktig med att fördöma eller etikettisera andra utifrån vad de gillar att läsa.

****

I takt med att nomineringarna från distrikten trillat in har det blivit uppenbart att Annie Lööf legat bäst till för att få valberednings stöd som ny centerpartiledare. När nu de två övriga kandidaterna Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson nomineras till viceordförandeposterna, lär valet på stämman i höst bli en ren formsak.

För centerpartiets möjligheter till en nystart är det förmodligen rätt val. Lööf hör till den nya generation politiker (tillsammans med exempelvis Birgitta Ohlsson och Gustav Fridolin) som har möjligheter att locka väljare från olika håll och skapa nya, oväntade allianser som bryter förväntad mönster.

Att många (jag hör till dem) i utgångsläget är lite brydda över vad hon står för behöver inte vara en nackdel inledningsvis. Politiker mognar, växer i sina roller. Många överkompenserar åt ett håll motsatt det förväntade. Det händer något när man tvingas ta ansvar, när parollen prövas mot verkligheten. Hur Lööf utvecklas som partiledare vet vi lika lite som vi ännu vet var Juholt landar när det hettar till.

Men centerpartiet tar också en risk. Debatten om ideologiska prefix är en av de tröttsammaste som finns. Men den har förts i centerpartiet. Anna-Karin Hatt och hennes anhängare har hela tiden betonat sin socialliberalism, i underförstådd polemik mot Lööf. Hatt har med både socialliberalismen och med sina hänvisningar till folkrörelsetraditionen varit något för centerpartiets identitet viktigt på spåren.

Det är en paradox i svensk politik att samtidigt som de flesta partier kan betecknas som i realiteten socialliberala, är den socialliberala idédebatten sorgligt i skuggan av den liberalism som formulerats från Timbro-sfären (klumpigt sammanfattat) och andra med tyngdpunkterna längre högerut.

Valet av Lööf hälsas, det var intrycket i går, med störst jubel från dem som brukar betrakta oss socialliberaler som motståndare. Hur det stödet går att omsätta i väljarstöd för ett parti i kris, utan att C isoleras på en flank, återstår att se. Lööf måste lyckas med att bli den som bygger nya väljarallianser som överraskar, lirkar upp gamla låsningar och bryter mönster. Men det kan bli svårt att undvika att göra någon för partiet viktig grupp besviken i ett läge när C inte har råd med det, och centerpartiet är inte ensamt om att vilja hitta ett sådant nytt, brett väljarstöd.

På en punkt är dock kritiken, oavsett om den kommer från föregångare som anser att allt var bättre förr, eller från teatraliskt bekymrade motståndarpartier, nys och nonsens: synen på landsbygden. De unga centerpartisterna, nyliberala eller ej, säger fler intressanta och tänkvärda saker om landsbygden än de bittraste kritikerna tillsammans. Ibland hävdas att centerpartiet ägnar sig för mycket åt företagarfrågor och sviker landsbygden. De som målar upp den motsättningen är landsbygdens verkliga dödgrävare.

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Av , , 1 kommentar 7

Lantisar, nollåttor och de regionala fördomarna i debatten – exempelvis när partiledare ska väljas – om hur väljare tänker är ämnet för den här växelvisa krönikan, liksom tendensen att övertolka kortsiktiga opinionsmätningar. Och så lite självironi på slutet.

——————————————————

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Det vet man väl hur umebor är, och skelleftebor, och inlandsbor ska vi inte bara tala om. Stockholmarna går utom tävlan, eftersom de fått en egen tv-serie som bevisar hur det går till där på deras sida i solstolen; visste man ju redan, men ändå. Vad lantisarna tycker och tänker har riksmedia full koll på i sommartider. Medarbetarna träffar flera stycken under semestrarna och kan vittna om sina upplevelser när de kommer hem innanför tullarna.

…ibland varnas det för att demokratin och den politiska debatten ska bli de ständiga, godtyckliga och lösryckta opinionsmätningarnas fångar. Vi mäter vilken åsikt som har mest stöd i en viss fråga vid en viss tidpunkt – och låter det bli sista ordet i själva diskussionen, och startskottet på en allmän politisk kapplöpning i riktning mot just den uppmätta åsikten. Först fram får tolkningsföreträde och kan räcka långnäsa åt alla andra, som flämtar tätt intill. En stund, tills en ny mätning mäter upp en ny minsta gemensamma nämnare och rusandet börjar på nytt.

Sedan Maud Olofsson meddelade att hon ska avgå som ledare för centerpartiet i höst har spekulationerna om vem som ska bli hennes efterträdare gått på högvarv. I de spekulationerna har klichéartade och stereotypa föreställningar om landsbygden och landsbygdsväljare – men också, vilket lätt glöms bort, fördomar om storstadsväljare ­– fått fritt utlopp i riksmedia. Landsbygdsväljare förutsätts tänka och vara på ett visst sätt – alla i stort sett lika och oföränderliga. Storstadsväljare förutsätts hysa de och de attityderna och prioritera det och det. Landsbygdsväljare röstar bara på en viss typ av politiker och stockholmare bara på en helt annan typ. Motsättningar och målkonflikter målas upp som inte existerar.

…kortsiktiga hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar befaras styra hur partier, organisationer och andra aktörer agerar och prioriterar, tills hela den politiska debatten blir en tävlan om att gissa nästa opinionsutslag bäst, inte söka forma ett samhälle och vinna stöd utifrån övertygelse, sammanhängande världsbild och analys.

Ett partiledarval blir i den världsbilden att välja mellan att vilja tilltala nollåttor eller vilja tilltala lantisar. Diskussionerna inför socialdemokraternas partiledarval hade liknande inslag. Har du den och den åsikten går du hem på orten, men inte i storstan, tycker du så och så får du stöd i Stockholm men inte i Norrland. I skogslänen är det häpp, i Mälardalen är det hupp.

…tålamodet med att någon faktiskt kanske har en övertygelse som består likgiltigt hur vinden blåser – och möjligheten för någon att faktiska hinna förändra och påverka genom idéer och debatt – blir mindre ju större betydelse enskilda mätningar, och små förändringar från en mätning till nästa, tillskrivs.

Hela denna lek med konstlade motsatspar uttrycker en gigantisk kollektivism som inte bara beror på ytliga tolkningar av valresultat eller sedvanliga böjelser för regionala fördomar, utan också en attityd som frånkänner människor nyfikenhet och egensinne, intellektuell rörlighet och självständighet.
Möjligheten avvisas att en region faktiskt kan präglas av mångfald och individualism, när det gäller åsikter och politisk smak. Det inskränker. För under de stora, tunga, till synes monotont enhetliga blocken på en nationell karta myllrar det av unika lokala förutsättningar, förklaringar och kontraster.

…men det demokratiska samtalet bygger på att något nytt kan uppstå som inte fanns där innan, att positioner kan förflyttas, åsikter överges eller utvecklas, en verklighetsbild uppdateras. Nyfikenhet förutsätter en beredskap att ompröva en fördom och korrigera en föreställning. Blir målet bara att bekräfta redan existerande eller inbillad opinioner uppstår inget sådant samtal.

Inget parti är utan skuld här, inget politiskt alternativ. Alla är – när det passar egna syften att nedvärdera motståndare – mer än redo att mobilisera alla fördomar på det regionala temat, också med undertonen mot oliktänkande at de inte hör hemma på platsen. Det kryper över tid in i det civila samhället, påverkar vilka som vågar yttra sig, färgar av sig på vilka initiativ som tas och idéer som luftas. Stereotyperna kan bli självuppfyllande.

…att trender som uttrycks i en opinionsmätning om partisympatier eller i bestämda sakfrågor inte nödvändigtvis behöver ses som heliga fyrljus i en ideologisk dimma alla ska orientera sig efter, utan även som något som är möjligt att förändra, utmana, påverka eller bara ta med en nypa salt, glöms bort.

Mot denna bild av regional enhetlighet måste vi mobilisera en medvetenhet om den regionala brokigheten, och börja ifrågasätta jakten på opinionens tillfälliga hemvister. Letar vi efter ledare som ska bekräfta våra stereotyper eller sådana som kan övervinna dem? Få betydande politiska ledare har haft som främsta kvalitet att förstärka förutfattade meningar.

De partier, liksom de regioner, som fastnar i myten om sin egen enhetlighet – ibland med aggressiv hållning till utomstående och avvikare – stagnerar och går under.

Eller för att illustrera poängen på ett annat sätt:

En riktigt frustande, orädd och kaxig nyliberal från Stureplan som drar till Norrland och ifrågasätter allt, som propagerar Stockholm som förebild för inlandet, vill konkurrensutsätta allt ned till vedhuggningen på gården och drömmer om gårdsförsäljning av lokalproducerat vin ovanför odlingsgränsen skulle göra den norrländska debatten gott. Inte för att svaren är de rätta eller för att politiken går att förverkliga, utan för den dynamik och de perspektiv det ger, när fler idéer bollas.

Och en riktig muttrande, svårflörtad, norrländsk monopolsosse som drar till Stockholm och börjar framhålla Norrlands inland som ett ideal, häpet frågar hur f-n man kan sälja ut gemensamma medel på rea, ifrågasätter spårvagnslyx till konsumtionstempel och föreslår att det bara ska få finnas röd treprocentig mjölk på Konsum, för att valfrihet är jobbigt, högre procentsatser alltid bättre och för att redan pappa sagt att rött alltid är rätt, skulle berika den lokala debatten i Stockholm av samma skäl.

Jag tror att nyliberalen som bara kör på skulle vinna större stöd i Norrland än man kan ana. Jag tror att monopolsossen som hämtar inspirationen från Norrland skulle vinna större stöd i huvudstaden än de flesta gissar. Så olika tänker och känner väljarna inte; eller rättare sagt: precis så olika tänker och känner de, här som där.

Men det skulle inte synas i de första opinionsmätningarna.

———————————————–

Och apropå, som veckans slutord

Jag är, som trogna läsare vet, en sådan där blaskig hålla varandras händer-socialliberal som alltid vill det rätta, snälla, genomtänkta och förnuftiga.

Jag är ledarsidans motsvarighet till vanligt bryggkaffe i mugg, med lagom mycket mjölk och en halv sockerbit i (för att det inte ska smaka för mycket kaffe, men ändå litegrann, och lite sött, fast inte så sött att det blir skadligt för tänderna).

Jag skulle sannolikt inte stödja vare sig den frustande nyliberalen eller den muttrande monopolsossen. Men jag är övertygad om att ett svenskt partilandskap där den förstnämnda välkomnades även i Norrland och den senare även i Stockholm vore intressantare och vitalare än ett där landet låtsas grovt regionalt uppdelat i stereotypa kollektiv.
 

Samma gamla avstånd på landet – men nya perspektiv

Av , , 1 kommentar 5

En av landsbygdens ödesfrågor är framtidens service. Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade en konferens i Lycksele och Vindeln i veckan i arrangemang av Region Västerbotten, där jag var med som moderator en av dagarna. Om den, landsbygdens utmaningar på serviceområdet och skillnaden mellan planering i städer och i mindre kommuner handlar den här krönikan.

———————————————————

Samma gamla avstånd – men nya perspektiv

”Jag fann att Sverige var mycket större än jag hade tänkt mig men att mänskorna var både färre och fattigare. En gång, tänkte jag, ville jag lära känna hela det stora, stämningsskiftande landet. Som jag nu for hade jag ingen överblick. Jag färdades så nära marken att jag upplevde det bara i små, från varann avskärmade händelserutor. Men jag tänkte att jag en gång skulle få råd att resa. Då skulle jag också se landet i stort. Då skulle jag lägga tillsammans rutorna och få en hel bild av dem.”
(Ur Gårdfarihandlaren, av Ivar Lo-Johansson)

Service är alltid en blandning av fakta och känsla, av objektiva mått och subjektiv upplevelse. Tur är väl det, i landet Sverige. Aldrig blir det så tydligt som när avstånd, i kilometer eller minuter, till offentlig och kommersiell service jämförs mellan olika delar av landet. Några hundra meter i Stockholm kan mentalt motsvara några kilometer i Skåne och flera mil i Västerbotten.

Nere i huvudstadens tunnelbanestationer rusar folk som galningar för att inte missa tåget på perrongen, trots att det kommer ett nytt om fem minuter. Har man flyttat dit från landet och bott där några år, slutar man så småningom att skaka på huvudet åt noshörningarna med de vilda blickarna, och börjar rusa själv.

I Norrlands inland går kanske bussen bara en gång och man ständigt anekdoter – från förr och från nyss – om hur folk satt sig i bilen och gjort, ur ett Stockholmsperspektiv makabra, dagsutflykter över många mil för ett till synes litet ärende.

De som för första gången flyttar ut på landet och gapar över anekdoterna behöver inte många månader förrän de själva sitter där och rullar tålmodigt längs vägarna genom skog och landskap. (“Ska vi dra till Ö-vik och köpa glass?”)

Man vänjer sig, och anpassar sig, lättare än man skulle tro och vilja, till normer som gäller tid och upplevelse av service på orter där man bor.

Det är lätt som lantis att göra sig lustig över storstadsbornas upphetsning inför vad som ur ett landsbygdsperspektiv framstår som obetydliga avstånd och överkomlig tidsåtgång. Men att krav, vanor och förväntningar skiljer sig åt mellan en storstads centrala delar och en glesbefolkad landsbygd är självklart, och något de allra flesta tar med i beräkningen när de väljer boendeort och livsmiljö.

Flyttar man ut på landet är man mer måttfull i sina krav, och ser den mer begränsade servicen som ett pris värt att betala för landsbygdens många andra livskvaliteter. Avstånd är inte en lika viktigt fråga, och mängden människor som berörs inte så stor ur exempelvis ett transport- och miljöperspektiv.

Att städer i tillväxt däremot bör förtätas hellre än att smetas ut, och erbjuda mer service och fler boendeformer och boendemöjligheter centralt hellre än att tvinga ut människor i otillgängliga lägen och därmed tvinga fram ännu fler och längre lokaltransporter och större avstånd, säger sig själv både ur ekologiska och sociala perspektiv.

Där får inte stadsplanerarna upprepa misstag från förr. Förtätning av städer, av service och boende är bra både ur miljö- och rättviseperspektiv, om – och det är ett viktigt om att alltid framhålla – planeringen sker med social medvetenhet om vikten av blandat boende. En annan strategi än en socialt och ekologiskt medveten förtätning i en tillväxtstad vore ett historiskt misstag.

Skillnaderna i serviceperspektiv måste alltså finnas även inom ett län som Västerbotten, mellan kuststäderna och inlandskommunerna. När exempelvis det knappa utbudet av kommersiell service på Tomtebo i Umeå på goda grunder väcker planeringsfrågor utgår den kritiken från andra referensramar än både när utbudet på Södermalm diskuteras i Stockholm och när Sorsele kommun arbetar med sin egen modell för hållbar service och transporter på landsbygden. Tavelsjö oroas över andra saker än Tärnaby. Vindeln diskuterar service med andra utgångspunkter än Dorotea.

Alla perspektiv är lika berättigade. Men alla är inte lika dramatiska, lika kopplade till lokalsamhälles överlevnad.

Serviceutmaningarna för landsbygdskommuner, i synnerhet dem som inte ligger i direkt anslutning till en någorlunda stor stad, är större och mer ödesmättade än dem för och i en växande stad.

För när den grundläggande servicen, kommersiell och offentlig – allt från lanthandlar och mackar till byskolor och servicekontor, allt från post och IT-möjligheter till affärsmöteslokaler och kulturverksamhet – blir för dålig, har ingen bygd någon chans längre. På landsbygden finns därför ingen tid att förlora i arbetet med moderna lösningar för 2000-talets servicebehov. Det handlar både om att rädda det som finns och om att utveckla nytt.

Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade också en konferens i Lycksele och Vindeln onsdag-torsdag denna vecka i arrangemang av Region Västerbotten, där representanter för kommuner och projekt från runt om i landet var inbjudna för att berätta och utbyta erfarenheter. Jag hade förmånen att få moderera torsdagens program, när representanter – politiker, tjänstemän och företagare – från näringsdepartementet, Tillväxtverket, Region Västra Götaland, Dalsland, Örebro och Skåne och Västerbotten gav exempel på hur arbetet med nya, lokala serviceupplägg bedrivs. Det tilltalande i presentationerna var det genomgående framåtblickande, realistiska och konstruktiva anslaget; lösningsorienterat och prestigelöst, inte uppgivet eller gnälligt.

Betoningen låg på behovet av tålamod, kontinuitet och innovativt tänkande i det lokala arbetet, och i värdet av att berätta om både framgångar och motgångar för varandra. Flera talare lyfte fram vikten av att alltid ha ett lönsamhetsperspektiv och söka kostnadseffektiviseringar i arbetet för bevarad kommersiell service på orten. Lösningarna måste bära sig på sikt.

Ofta räcker det med praktiskt förnuft och prestigelöst samarbete, stimulerat av ny teknik, mellan lokala aktörer, för att komma framåt – en punkt där det ofta brister med revirpink och konservatism. Och initiativen måste vara just lokala. Staten har ett ansvar att stötta med resurser, och kompetens – och ge tusan i idiotiska neddragningar – men kan inte trolla.

Tvärtemot gängse mytbildning, är landsbygdens krav på service vanligtvis återhållsamma. Men det finns – i ett läge när både teknik- och samhällsutveckling ger mindre kommuner bättre förutsättningar än på länge – inga skäl att acceptera ytterligare indragningar och inte någon anledning att deppa ihop eller be om ursäkt.

Landsbygdskommuner måste av självbevarelsedrift hitta egna, pragmatiska servicelösningar som på ett hållbart sätt överbryggar avstånd storstäderna skulle få panik inför. Men tar det arbetet fart ytterligare, får lokala aktörer, politiker, företagare och föreningar, utrymme att hitta de lösningarna, kan landsbygden inte bara rädda sin framtid, utan visa vägen även för storstädernas planeringsutmaningar – och bli vinnare på kuppen.

Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Av , , 3 kommentarer 10

Att storstäderna kan lära av landsbygden brukar vara ett tema här i krönikorna. Den här gången vänder jag på perspektivet. Varför växer storstäderna så det knakar och vad kan landsbygden dra för slutsatser av det för egen del? Plus en del lästips invävda som citat. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.

————————————————-

stan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Vad kan landsbygden lära av storstäderna? Det får inte vara en förbjuden fråga. I senaste numret av Ekonomisk debatt skriver Mikael Stenkula och Yves Zenou från Institutet för Näringslivsforskning en artikel om varför entreprenörskap gynnas av stora städer. De nämner bland annat Gilles Durantons och Diego Pugas idéer om plantskolestäder – ”stora diversifierade städer som är speciellt lämpade att fungera som en grogrund för innovationer och entreprenörskap.” Artikelförfattarna konstaterar:

”Det är t ex lättare att komma i kontakt med och pröva nya idéer och produkter i stora städer med ett stort och diversifierat kundunderlag. Samtidigt kan ökad entreprenörskapsaktivitet stimulera tillväxten i ekonomin. Mycket talar för att framväxten av ett tjänste- och kunskapssamhälle i en allt mer globaliserad värld kommer att göra att diversifierade storstäder med breda och kunskapsintensiva arbetsmarknader gynnas.”

Debatten om tillväxt och utveckling i städer och på landsbygden är ju inte något exklusivt svenskt fenomen.

I en ledare om regionala klyftor i Storbritannien konstaterar tidskriften The Economist att klyftorna vuxit de senaste tjugo åren och att subventioner och regionalstöd inte har haft någon större effekt. Tillväxt avgörs av människors kunskaper och kompetens, investeringar och innovationer. Eftersom städer än mer produktiva än landsbygden bör man istället underlätta för fler människor att flytta från regioner på nedgång till tillväxtregioner som växer, anser Economist som ett eko av liknande generaliseringar ur Stockholmsperspektiv i den svenska debatten.

Det kan ur ett svenskt landsbygdsperspektiv tyckas som en lika överflödig som missriktad uppmaning. I den riktningen har flyttlassen gått länge, snarare påskyndad än bromsad av centralmakten. Att det pågår en koncentration till de större städerna framdriven av förändrade sociala och kulturella mönster, strukturomvandlingar och nedläggning av service på mindre orter, är ingen nyhet.
Men att vända på perspektivet, att fundera över vad som kan ge landsbygden och mindre städer långt borta från metropolerna, attraktiva miljöer utifrån andra livsstilsval, är också att utgå från människor. De som kämpar för små orter gör det ju inte för ortsnamnens, utan för livsmiljöernas skull. Ändå går det inte att komma ifrån, att situationen på den norrländska landsbygden är djupt problematisk ur vissa aspekter.

”Vår slutsats är att Västerbotten, och Norrland, måste hitta en ny strategi där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus. Det är uppenbart att befolkningen under lång tid föredragit större städer och områden med en fokuserad och tydlig kvalitet. Västerbotten kan välja att kraftfullt satsa på miljöer som visat sig attrahera nya invånare. En sådan strategi med en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer gör även Norrland mer robust inför framtiden. ”
Lars Westin, professor i regionalekonomi vid Cerum, Umeå universitet, på VK-debatt 27/2 – 2010

Norrland behöver ett antal miljöer formade kring högre utbildning, brett kulturutbud och storstadsliv som kan konkurrera med de större städerna; för att fånga upp urbaniseringen inom regionen och långsiktigt möjliggöra tillväxt genom inflyttning och investeringar utifrån. Utan sådana växande städer som erbjuder andra livsmiljöer än den traditionella landsbygden och den traditionella småstaden kommer Norrland tvingas se omgivningens domedagsprofetior slå in.
Alternativet till att Umeå, Sundsvall och Luleå växer är, grovt uttryckt, att Stockholmsregionen växer ännu mer.

Men även Norrlands utpräglade landsbygdskommuner behöver delvis hitta lösningar som knyter an till storstadsregionerna framgångsmodeller. Hur kan kunskap, idéer och kreativa aktörer mötas och konkurrera i tätt umgänge, hur kan regionala resurser samordnas, genom lösningar som överbryggar fysiska avstånd och inte kräver storskaliga hopningar? Hur ser landsbygdens plantskolemiljöer ut?

”För att en region ska kunna sin öka innovationsförmåga, dynamik och tillväxt är det nödvändigt att det uppstår marknader för tjänster och service i agglomerationer där den ekonomiska miljön och därmed den internationella konkurrenskraften gynnas av en välutbildad arbetskraft med hög kompetens.”
Ur Cerum-rapporten: ”Synen på befolkning och försörjning i Norrland 1940-1970”, av Martin Eriksson)

I en digital tidsålder kan den småskaliga landsbygdens innovationer leda utvecklingen. Men det kommer att kräva regionala samarbeten, samordnade resurser, nytänkande kring teknik, service, civilsamhället och näringar i långt högre grad än i dag. Bara tillsammans går det.

Optimism och framåtblickande är inget storstadsfenomen. Den lilla orten kan präglas av samma framtidstro som den större. (Ett lästips är artikeln av professorn i ekonomisk historia vid Luleå tekniska universitet Nils-Gustav Lundgren – ”Långt bort, kallt och blåsigt? Trivs svenskar i norr med sina liv?” – i Ekonomisk debatt, nr 8 – 2010) Men det underlättar om ålderstrukturen är blandad – med både erfarenheter och lust till obekväma sanningar representerade när beslut fattas.

Varför är det storstäderna som växer så det knakar? Vad kan vi lära av dem och vilka misstag kan vi undvika? Det handlar inte om att passivt härma något, utan om att erkänna hur förutsättningarna faktiskt ser ut, när egna vägar söks. Lokalt välstånd skapas av människor. Alkemi må låta bra i ett brandtal, men fungerar inte i verkligheten.

Storstäderna, brukar jag påpeka, kan lära en hel del av landsbygden. Det vore självbedrägeri att tro att inte även det omvända gäller ibland.

Djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre

Av , , 7 kommentarer 14

Att djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre, att sådana här oacceptabla trakasserier gör att få ens vill förknippas med frågeställningarna, är ämnet för den här ganska personligt färgade lördagskrönikan.

———————————————————-

Djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre

En bekännelse inledningsvis: för en tid sedan beslöt jag att bli vegetarian. För att jag, subjektivt, länge tyckt att det smakar bättre hur som helst och för att utbudet på vegetarisk mat i dag är mycket bredare än för tio år sedan. Och för att förändring, att utmana sig själv, ibland kan vara nyttigt i sig. Men utslagsgivande för beslutet var egna etiska och politiska överväganden som vuxit fram gradvis om djurrätt, miljö och hållbar utveckling. Det är personliga överväganden som är mina, som jag tar på allvar och som jag gärna motiverar om man ber mig om det, men som jag inte skulle kalla objektiva och som jag inte prackar på någon annan i form av livsstilsråd.

Att vara engagerad i djurrättsfrågor och mot illa behandling av djur förutsätter, skulle jag vilja påstå, konsumentmedvetenhet när det gäller exempelvis frågor kring utfiskning och den globala köttindustrin, men det förutsätter inte vegetarianism. Att inse behovet av minskad global köttkonsumtion som politiskt miljömål behöver inte heller få till konsekvens att man för egen del avstår från kött eller har några synpunkter på vad andra äter när det kommer till den konkreta tallriken. Det är därför långsiktiga styrmedel fungerar så bra.

Jag kände ett behov av att i min egen livsstil – som är min sak – koppla det ena till det andra. Jag hade inte lust att överhuvudtaget käka kött eller fisk längre, var inte bekväm med det av olika skäl, och mer är det inte med det. Jag steker min majsbiff och tofu bredvid de andras fiskar eller köttbullar i en fredlig och tolerant fräskör av olika preferenser. Det är kännetecknet på ett samhälle byggt på mångfald, tolerans och respekt för privatsfärer. Kontraster och olikheter inger trygghet, för då vet man att det finns frirum för många. Balansen mellan politisk övertygelse, vilja att förändra, insikt även om den egna felbarheten och respekt för andras vägval upprätthålls.

De miljöer som ligger mitt hjärta närmast – lands- och glesbygden – skulle inte existera om det inte vore för en lång historia av jakt, fiske och djurhållning.
Jag är uppväxt med gröna vågen som bakgrundsstämning på ett litet deltidsjordbruk intill björnskogen med fjällkor, höns, nordsvenskar och får. Det är djur och natur som vardag, inte puttenuttig idyllsemester.

Ibland måste man, om man är känslig, titta bort. En del får man fördra som varit förutsättningen för bygden. En del lamm skickas till slakt om hösten (om inte björnen lämnar skogsbrynet och tar något, fast det hände aldrig hos oss), höns likaså om inte räven gräver sig in före och ute på gården sker byteshandeln mellan grannarna, kanske en liter råmjölk mot älgkött från jakten. Grunden är att djuren ska ha det så bra och värdigt det går i livet och inte behöva plågas när den andra stunden kommer.
Det är livsstilar i kunnig, praktiserad, pragmatisk och därför långsiktigt pålitlig respekt för ekologiska samband och förlopp.

Brutalitet och skenhelighet förekommer på landet som överallt, men inte så ofta som storstadsproducerad populärkultur vill få oss att tro. Min erfarenhet är att några av de största djurvännerna – i betydelsen människor med känsla för, kunskap om, ansvarstagande och ömhet för djur – ofta finns på bondgårdarna och i jaktlagen. Och det kan bland de mer fanatiska djurrättsaktivisterna – den lilla minoritet som ställer till så mycket elände för djurrättsfrågan – finnas en oförsonlighet som gör dem blinda, faktiskt, även för hur djur mår.

Fanatismen är sådan – blind för allt utom det egna hatet. Det irrationella varghatet i en del jaktkretsar – återigen bara en liten minoritet, men till stor skada för den svenska rovdjursdebatten och onödigt välvilligt behandlat av regeringen – hör hemma i samma kategori.

Ändå, med det sagt, så är det inte hela sanningen om vare sig djurindustrin eller samhällets förhållningssätt till djurrättsfrågor. Även när regler och lagar om djurhållning följs oklanderligt kan det vara svårsmälta storindustriella villkor som djur tvingas leva under och i. Och mycket konsumtion sker också i ett medvetet blundande för verkligheten på vägen till kund. Vi vill inte riktigt veta för att slippa behöva aktivt legitimera något. Vi konsumerar, anar att inte allt är som det borde, men förtränger det, orkar inte i en vardag som är stressig och komplicerad nog att fördjupa oss. I brytpunkten mellan ana och förtränga spränger en oreflekterad inkonsekvens, som det är viktigt att påtala och lyfta fram.

Aktiverad och medveten konsumentmakt är ett av de där gamla fina liberala, marknadsekonomiska idealen som tyvärr just liberaler paradoxalt nog tenderar att glömma bort. Därför har jag stor sympati för de demokratiska djurrättsdebattörer som påtalar etiska motsägelser i samhället i synen på hur djur ibland behandlas och värderas, som trycker på för ändrade, mer djurrättsmedvetna konsumtionsvanor. Det kritiska tryck de utövar i debatten för bättre djurhållning och avskaffat djurplågeri borde få ett mycket bredare stöd.

För vad jag däremot inte har ett uns av sympati eller förståelse är de djurrättsaktivister som antingen tar lagen i egna händer – genom våld eller andra avskyvärda sabotagemetoder – eller som väljer ut enskilda småföretagare som mobbingoffer för spektakel precis inom lagens råmärken men bortom all rimlighet, där det mest verkar handla om att jävlas för jävlighetens och egotrippens skull. Sådana aktioner skämmer ut både djurrättsdebatten och den viktiga principen om utrymme för civil olydnad i ett demokratiskt samhälle.

VK rapporterade i går på nyhetsplats om ett nytt liknande fall här i Umeå där en butik speciellt inriktad på att sälja etiskt och ekologiskt tillverkade kläder nu utsätts för mobbing av djurrättsaktivister. Orsaken är två second hand-pälsar som finns i butiken. Innehavaren har med glasklar logik förklarat att hon inte skulle ta emot nya pälsar, men inte ser någon mening i att kasta bort de redan sedan länge tillverkade. Trots det fortsätter aktivisterna. Sådant ger djurrättsfrågan stämpel av sektverksamhet.

Folk som kallat sig aktivister och kombinerat det med valfritt historielöst och frasradikalt slagord på flygblad och omdömeslös samhällsanalys har länge i Sverige fått sanslöst oförtjänt cred för sitt ”engagemang”, medan alla de ungdomar som arbetar demokratiskt och bemödar sig om seriösa, konstruktiva ställningstaganden inte får en tiondel av samma erkännande och uppmärksamhet. Det är fördummande om de som vrålar högst och mest vulgärt får klappar på axeln för samhällsengagemang, medan andra osynliggörs.

Även djurrättsfrågan lider under en sådan vriden logik. Trakasserier och intolerans i dess namn gör att många i dag nästan skäms för att ens erkänna ett intresse för frågeställningarna.

Kanske skulle färre vara tveksamma att komma ut som engagerade och delta i den debatten om seriösa djurrättsdebattörer vågade vara tydliga med vilka metoder man vill förknippas med och vilka man inte vill veta av. Djurrätt är fråga värd större engagemang i samhället. Men arbetet mot brott, trakasserier och demokratiskt tvivelaktiga metoder måste alltid ha företräde.

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 7

Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned – och det går inte ihop. Det är ämnet för den här krönikan med resonemang kring hur den regionala IT-utvecklingen och nedlagd lokal social service pekar i två motsatta riktningar där det senare fenomenet försämrare förutsättningarna även för den förra.

———————————————–

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Det både kopplas upp och läggs ned i Västerbotten – och det hänger inte alls ihop. I den ena ögonvrån kan vi ana en ny epok skriva in ett fräscht lösenord och logga in, i den andra en gammal, dyster epok fortsätta släcka lampor och dra ned jalusier. Lokal moderniseringsvilja och centralt avvecklingstänk bryter arm om Norrlands och landsbygdens framtid just nu och utgången är oviss. Ett spirande regionalt IT-under står i kontrast till de olika nedläggningsbeslut som samtidigt, regelbundet som november, fortsätter att riktas mot grundläggande lokal verksamhet i mindre kommuner.

Nu senast är det sparbeting på Försäkringskassan som enligt ett pressmeddelande hotar leda till "en mycket kraftig nedbantning av Försäkringskassans lokala närvaro för spontana besök". Framför allt små kommuner kan antas ligga pyrt till när Försäkringskassan avvecklar sina lokala kontor. Försäkringskassans problem – manifesterade av återkommande absurda behandlingar av enskilda ärenden och regeringsdirektiv som inte kommer rätt – är en större fråga än både kontor och resurser, men lär inte bli mindre av att den lokala närvaron försvinner. Och för små kommuner är det en nedläggning av precis den service som behövs fysiskt på plats för att ett samhälle ska bli attraktivt även för innovativa satsningar.

Ibland är tongångarna på landsbygden för konservativa; som om allt måste bliva vid det gamla även till priset att det gamla långsamt går under. Då kan äldre generationer förväxla sina egna preferenser, sin egen nostalgi och sina egna vanor med allmänintresset eller det "enda rätta", och sabba för nya generationers möjligheter att hålla liv i bygderna och i tid förberedda en moderniseringsprocess som är oundviklig (och varför inte till det bättre).

På det stora hela är nytänkande kring regionala IT-lösningar av alla möjliga slag världens chans för Norrland. IT-utvecklingens Västerbotten sträcker sig från spetsforskning, utbildning och smarta entreprenörer till hjälp i ett oglamoröst vardagspussel för de flesta, från framgångsrika dataspel till sociala medier. Mikael Hansson, kommunikatör vid Infotech Umeå, skrev ett tänkvärt blogginlägg häromdagen på vk.se om nya medievanor i länet, med bland annat följande lägesrapport:

"Hela näringslivet kopplas upp. Livsmedelsaffärer prövar e-handel, företag beställer appar till kundernas smarta telefoner och handeln förbereder sig på att låta kunderna betala direkt med sina mobiltelefoner. Ute i länet ser vi hur Den Digitala Skogen och Den Digitala Gruvan blir till verkliga begrepp när datoriseringen av de traditionella basindustrierna går allt snabbare."

Mänskliga möten på 2000-talet är en spännande historia i brevets, telegrafens och telefonens efterföljd ställer vi åter om till nya former för kommunikation. Det kan finnas värme och närhet i dem och oändliga, opersonliga avstånd, precis som i ett fysiskt rum.

Ibland handlar det om artskillnader, ibland om gradskillnader. Vill man närma sig en filosofisk diskussion om mänsklig kommunikation går frågeställningarna igen från förr: kan en handstils egenheter ersätta den fysiska närvaron, kan en rösts skiftningar kompensera för frånvaron av kroppsspråkets nyanser, hur uppstår kontakt i digital form när den gemensamma atmosfären saknas? Människan är en fysisk varelse, vi är oslagbart receptiva, hur utvecklas den receptiviteten på nätet? För många medborgare är det en lärprocess med sund nyfikenhet och sund skepsis i armgång. Västerbotten gör klokt i att bejaka den här utvecklingen i de flesta servicesammanhang, som en chans.

Men det slags service som Försäkringskassan står för, hör till en annan kategori, där den konkreta, lokala, fysiska närvaron är viktig, för de enskilda och för orten. Neddragningarna av social service på landsbygden skadar förutsättningarna även för arbetet på lokala IT-lösningar genom att minska incitamenten för lokala satsningar överhuvudtaget. Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned. Det är en typ av orättvisa som frustrerat Norrland länge.

Varför lägga ned i Vilhelmina?

Av , , 3 kommentarer 12

En krönika om beskedet att Migrationsverket ska lägga ned sin anläggning i Vilhelmina och storskalighetstänkande som gör lands- och glesbygdskommunerna är chanslösa vad de än gör, eftersom de är just små.

———————————————–

Varför lägga ned i Vilhelmina?

Migrationsverkets besked att flyktinganläggningen i Vilhelmina ska läggas ned följer tråkiga, men kända mönster. Motiveringen att den välfungerande anläggningen är för småskalig, och därmed för dyr när besparingar ska göras, känns igen. Så har storskalig drift och centraliseringar av verksamhet till de större städerna alltid motiverats.

Men då är lands- och glesbygdskommunerna chanslösa vad de än gör, hur de än presterar och hur väl de än lever upp till givna förtroenden och goda åtaganden, eftersom de är just små.

Den centraliseringsautomatism som varje år drabbar landsbygdskommuner runt om i landet bör inte accepteras. Det skapar uppförsbacke i sig, men färgar också omvärldens bild av och investeringsvillighet i kommunerna på ett negativt sätt.
När det handlar om offentlig verksamhet är det i slutändan en politisk fråga.

Nedläggningen av anläggningen berör 320 platser och 70 lägenheter. Migrationsverket har nio anställda i Vilhelmina. Kommunen gör dock som VK rapporterat om på nyhetsplats bedömningen att sammanlagt ett tjugotal tjänster involverade i arbetet berörs. Det är i sig en tuff påfrestning för orten. Dessutom smalnar det av den lokala arbetsmarknaden med de konsekvenser det har för rekryteringsmöjligheter även till andra branscher.

Men i det här fallet är frågan större än som sammanfattas i antalet jobb och lägenheter.

Dels, och framför allt, handlar det om själva principerna och utgångspunkterna för flyktingmottagande och integrationspolitikens tidigaste skeden. Var och under vilka former bör och kan mottagandet ske, vilka möjligheter erbjuder det lilla samhället i integrationsprocessen som kanske storstaden inte gör i samma mån?

Dels handlar det om den principiella synen på småskalighet och decentralisering som något tänkbart värdefullt överhuvudtaget i samhället.

Dels handlar det om den norrländska landsbygdens framtid demografiskt och befolkningsmässigt.

Sammantaget borde möjligheterna med småskaligare anläggningar i landsbygdskommuner som vill ta emot och vars lokalsamhällen ställer upp, utvecklas av och tar ansvar i den mycket svåra och komplicerade process som flyktingmottagande utgör väga tungt.

I synnerhet som Norrlands inland sätter en del av sitt framtidshopp till just invandring och det moderna landsbygdssamhället med mångfald i det lilla som lockande alternativ till storstadsförorten. Kopplingen till framtidsperspektivet har en positiv effekt på konstruktivitet och uthållighet i det långsiktiga integrationsarbetet, som andra miljöer inte alltid kan erbjuda. Ur både solidaritets-, integrations- och utvecklingssynpunkt förstärker plusfaktorerna varandra.

Gör inte om gamla misstag. Varför lägga ned i Vilhelmina?