Spekulationerna i Umeå om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare efter valet 2014 är ämnet för några reflektioner i den här lördagskrönikan.

————————————————-

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Anders Ågren?

Har det någon betydelse vem som är kommunstyrelsens ordförande i Umeå?

När det lyser en sista lampa i stadshuset, i ett avgörande läge. När det slutgiltiga, eller inledande, ordet ska bli sagt i en oväntad situation.

När det konfereras i ett hörn, viskas i en korridor, och beslut fattas som senare bara ska bekräftas formellt.

Vid känsliga frågor när allt skickas uppåt, till högsta ort, för att ingen annan vill bli sittande med ansvaret om det går år fanders, likgiltigt hur mycket förtroende som delegerats nedåt tidigare.

När debattens vågor gör höga, och det gäller att undvika att kantra.

Får den enskilda makthavarens erfarenheter, åsikter, instinkter, temperament, omdöme, stödgrupper och drivkrafter några konsekvenser för vilken politik som förs och hur kommunens arbete fungerar? Spelar det någon roll vilka sociala och ekonomiska erfarenheter, vilka ideologiska, filosofiska och kulturella influenser, vilka triumfer och nederlag, det är som format och formar hans eller hennes världsbild?

Ja.

Eller är det likgiltigt vem som innehar posten? Skulle uppdraget kunna langas vidare som en stafettpinne varje månad, utan att det märktes några skillnader alls?

Är den politiska makten lyft över hjärta, mage och intellekt? Svävar den som en skön och ren förvaltningsande över allt mänskligt, knöligt, lynnigt, individuellt i maktutövandet? Bultar den sitt eget liv som en orubbligt genomträngande slagborr i marken, mäktigare än de enskilda beslutsfattare som formellt håller i den?

Eller är det ändå bara Bertil ”alla viktiga trådar bär till honom” Hammarstedt som har vetorätt om det mesta i slutändan?

Nej.

(Fast det där med Hammarstedt kan förstås inte helt uteslutas. Skämt åsido: kanske borde mer uppmärksamhet riktas även mot frågan vem som ska bli hans efterträdare i kommunen en dag, vem som matchas och anses mogen för den rollen, vilket säger något om kommunpolitikens många snår.)

Givetvis har en den enskilda politikerns personliga färdigheter och egenheter stor betydelse för hur ett uppdrag utförs. Människor skiljer sig åt, i sätt att reagera, se på problem, lära av situationer, interagera med andra, driva igenom beslut, förhandla, stå för en övertygelse, eller inte göra det.
Det behöver inte handla om bättre eller sämre, framgångsrik eller misslyckad.
Men det handlar alltid om skillnader.

Att Umeå haft Lennart Holmlund som kommunstyrelseordförande sedan 1995, har satt olika slags spår, positiva och negativa. Hade det istället varit Marie-Louise Rönnmark som tagit över efter Margot Wikström för 17 år sedan, hade Umeå inte blivit en alltigenom annan stad än den är i dag, men den hade inte heller varit sig alltigenom lik.

En Umeå kommun styrd under längre tid av Åsa Ögren skulle utvecklas på ett speciellt sätt. Samma kommun styrd under Hans Lindberg skulle utvecklas på ett annat sätt. Andreas Lundgren skulle inte som kommunalråd likna Marie-Louise Rönnmark.

Det är avvägningar som, faktiskt, angår fler än bara ett enskilt partis interna krets av aktiva medlemmar.

Skulle Anders Ågren (M) sitta som kommunstyrelseordförande under några mandatperioder, skulle Umeå ta ytterligare en annan väg, när både de personliga och de partipolitiska tyngdpunkterna skiftar.

Det är intressant hur Ågren sedan en tid tillbaka försöker förmedla bilden till väljarna att det rentav blir färre förändringar om han tar över kommunledningen än om en socialdemokrat, som inte är Holmlund, gör det. Ågren försöker profilera sig som Holmlunds naturliga arvtagare, fast med en mer disciplinerad blogg. Han vill inte vara förändringens kandidat, utan kontinuitetens.

Vad svarar Åsa Ögren eller Hans Lindberg, eller någon annan tänkbar socialdemokratisk efterträdare till Holmlund, på det – personligt, öppet och utan intetsägande partifloskler? Vill de ta över, och i så fall med vilka personliga drivkrafter och utgångspunkter, utöver vad deras parti ger i uppdrag? Det vet vi inte. Holmlund själv är en av få som brukar svara öppenhjärtigt.
Därbakom härskar det stora tasslandet.

Vilka är det som bestämmer i slutändan över efterträdarfrågan: Olika fackföreningsfalanger? Enskilda starka partifunktionärer? Pågår en maktkamp? Vems stöd måste en kandidat ha för att lyckas? Har universitetssossarna något inflytande kvar eller är de marginaliserade?

Vad befriande det vore om fler faktiskt började tala fritt ur hjärtat, om sina egna ambitioner, och bröt hela denna slutenhetens och gissningslekarnas dramaturgi. Visa umeborna det förtroendet. Gör en krisande partipolitik den tjänsten. Tvinga – om det kan sockra saken – oss i medierna att skriva om faktiska besked istället för tolkningar av dimman.

Att i vissa lägen eftersträva höga politiska poster är sannerligen inget att skämmas för, tvärtom, det visar på är en hedervärd bereskap att bära ansvar. Och att inte vilja ta på sig sådana uppdrag är inte heller något att skämmas för, få orkar med pressen och arbetsbördan som följer med dem.

Men att gärna vilja, eller absolut inte vilja, men hemlighålla det av något slags förvrängd och onödig hänsyn till det egna partiets maniska önskan att hålla allt internt tills uppgörelser bakom kulisserna redan avgjort saken, är det svårare att ha förståelse för.

I värsta fall kombinerar partier förlegade arbetsformer med en total brist på självförtroende när det gäller att stå för något själv, utan att först ha frågat trendgurus, väljare, vinden eller opinionsmätningar. Vågar inte partier ens som helhet stå för något, även till ett eventuellt pris av valförlust, blir ju förväntningarna på enskilda medlemmar att träda fram med egna ambitioner och tydliga åsikter i tidigt skede, ännu mindre. En ond cirkel av slutenhet och ideologilöshet uppstår. Politiken avintellektualiseras samtidigt som folkrörelsearvet missförstås och förskingras.

I folkrörelsernas barndom protokollerade man gärna. Allra helst diskussioner där olika åsikter brutits mot varandra. Folkrörelsepionjärernas farhåga var inte att för många skulle ställa sig upp och säga vad de vill, utan att ingen skulle våga.

De partier som vågat sig på öppna processer de senaste åren – centerpartiet, vänsterpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet – har värkt ut sina konflikter bättre än dem som värnat slutenheten. Men fortfarande har de flesta partier på olika nivåer en panisk skräck för att någon i förtid ska avslöja personliga ambitioner utan att en ledning eller valberedning gett sitt godkännande.

Det problemet är förstås långt större än socialdemokraterna i Umeå, och ansvaret för att vända den utvecklingen faller inte på representanterna här.

Men hur friskt vore det inte om exempelvis Åsa Ögren eller Hans Lindgren plötsligt gick ut och berättade hur de ser på att nämnas som tänkbara efterträdare till Lennart Holmlund; bjöd på egna reflektioner, bortom partiramsorna, kring det moderna politiska uppdraget, utmaningar och farhågor. Vilken respekt skulle inte det väcka. Och inget parti skulle bryta ihop av lite mer intellektuell och organisatorisk öppenhet.

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Vem vill, vem vill inte, och varför? 

 

******

Så här skrev för övrigt VK:s ledarsida när det stod klart att Margot Wikström skulle avgå 1995, det fortfarande var oklart vem som skulle ta över efter henne och Marie-Louise Rönnmark var valberedningens kandidat:

”Beslutsamhet, kunnighet och målmedvetenhet ger en stadga i kommunpolitiken som uppskattas även av dem som är emot enskilda beslut. Men det räcker inte bara med ledning. Det måste finnas lyhördhet också. Inte minst i en kommun som Umeå där majoriteter skiftar och där socialdemokraterna knappast kan få egen majoritet. Denna lyhördhet har det på senare år varit sämre med än ledningsförmågan. Men det stora problemet för socialdemokraterna i Umeå i dag är att de inte vet vad de vill. Det har märkts tydligt under det år då partiet återigen har lett kommunen. Ett år har gått utan att den utlovade handlingskraften har synts till.

Det är som om alla har avvaktat Margot Wikströms egna framtidsplaner, inklusive hon själv. Nu måste det ske något. Umeå har väldiga förutsättningar. Staden är den stora tillväxtmotorn i länet och Norrland. Här finns en välutbildad befolkning, inte bara akademisk, det ungdomliga inslaget är stort, nya småföretag blommar upp, det kryllar av idéer och kraft. Detta måste en kommunledning ta ledningen för.

Den ska inte blanda sig i men inspirera, dra upp riktlinjer, samverka och samordna. Och sedan satsa på områden som ingår i det kommunala ansvaret. Ledningsförmåga, lyhördhet och framtidsvilja, det är vad Umeå behöver. Kan socialdemokraterna leverera detta?”