Om man som ung eller inflyttad – utan egna minnen av epokerna när det begav sig – läser eller ställer frågor kring Umeås moderna historia, är Margot Wikströms namn alltid ett av de första som omnämns. Det brukar uttalas med en speciell ton av respekt.

Av det jag läst och fått mig berättat framstår hon som en politiker med attityd, stridbarhet och rejäla, självsäkra nypor – säkert inte bekväma för motståndare när det var dags för beslut – men också med en intellektuell eftertänksamhet som vågade sig utanför vardagspolitiken, och en medkännande insikt om enskilda människor.  

Hennes insats som socialdemokratisk umepolitiker, under ett antal år i rollen som kommunalråd, sammanföll med en spännande övergångsperiod i Umeås historia. Hon valdes in i fullmäktige vid tidigt sjuttiotal i ett Umeå som växte snabbt tillsammans med det alldeles unga universitetet. Då stod, mer än i dag, frågor om brådskande utbyggnad av social service – barnomsorgen nämns som en av hennes hjärtefrågor – i centrum. Det var ett Umeå där mycket var nytt. Det vilade lite av social nybyggarstämning över staden.

Hennes senare år som första kommunalråd under andra hälften av 1980-talet och en kort tid på 90-talet – i ett läge när universitetet redan var ett moget faktum – dominerades mer av frågor kring den självmedvetna stadens fysiska utbyggnad och förändring. Stadsplaneringsärenden av det slag som fortfarande står i centrum, med inte minst kulturmiljöerna som en framträdande del av Umeås nya identitet, skapade kontroverser.

När jag häromveckan försökte följa visionerna om Staden mellan broarna till deras ursprung var Margot Wikström ett av namnen vid källflödet. Det är logiskt. Närmare studier av hennes karriär kommer att börja i ett Umeå och se ett annat ta form på vägen. Hon var gestaltare mer än förvaltare.

De bästa kommunalpolitikerna påminner ofta i avgörande lägen om den klassiska bilden av någon som kan hålla ett äpple så hårt att ingen kan bända upp fingrarna och samtidigt så varsamt att inte en droppe saft pressas ut och förloras. Det är den kombination av övertygelse och självdistans, att vilja och att tänka efter, som en demokratisk beslutsfattare behöver.

Margot Wikström kommer att minnas som en nationellt uppmärksammad vägröjare och föregångare för kvinnor på ledande positioner i politiken, men framför allt som en karismatisk politiker med stor betydelse för Umeås utveckling decennierna efter universitetets tillkomst.