Etikett: metropoler

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

Av , , 2 kommentarer 7

Besöksnäringens betydelse för och ställning på landsbygden, lokala attityder till turister och servicetänkande, villigheten att göra det där lilla extra för tillfälliga besökare, är något som ofta diskuteras, inte minst i Norrland. Ofta förs det fram kritik mot bristande servicevilja på landsbygden. Om de frågorna skriver jag i veckans lördagskrönika. Flera intressanta inlägg i tidningar och bloggar på senare tid berör samma eller liknande teman. Några exempel:

Jakob Mjöbring skriver i ett blogginlägg på Brothers in reklam – "Brist på fantasi eller bara ren trötthet?" – om just denna fråga med utgångspunkt i Västerbottens inland: http://brothersinreklam.blogspot.com/2011/08/brist-pa-fantasi-eller-bara-ren.html

Ola Theander, tidigare chefredaktör för Norran och återkommande Norrlandskrönikör på VK:s ledarsida, skriver om en liknande debatt angående Skellefteås centrum: http://olatheander.wordpress.com/2011/08/17/centrum-kan-utvecklas/

Dagens Nyheters kultursidor har haft en serie på temat, bland annat med den här artikeln av Po Tidholm om att landsbygden bara är intressant under turistsäsongen: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/po-tidholm-halet-halsingland-landsbygden-bara-intressant-under-turistsasongen

 

Min krönika:

————————————————–

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

”Det norrländska näringslivet skall år 2020, förutom konkurrenskraftiga basnäringar inom skog, metall och verkstadsindustri, vara känt i Sverige, Europa och världen för att ligga långt framme och vara pionjärer inom morgondagens kunskaps-, tjänste- och upplevelsebaserade näringsliv.”
Norrstyrelsen 2009 i rapporten: ”Vision och mål för
näringsliv och innovation i Region Norrland”

Ända sedan jag blev politiskt intresserad och började följa debatten om den svenska landsbygden utanför de tre storstadsregionerna, är det en synpunkt som ständigt återkommer, framför allt runt om i Norrland. Inte i officiella tal eller uttalanden, men i samtal och småprat: det handlar om bristen på servicevilja som ibland blottas i bemötande och attityder hos företag och offentliga aktörer på landsbygden inför turister och andra som tillfälligt bryter vardagsmönstret.
Det kan komma fram i vittnesmål från frustrerade besökare eller i sidokommentarer från lokala politiker och företagare som insett att deras bygder och städer inte alltid visar sin bästa sida när chansen ges.

Anekdoterna, vridna till nidbild, brukar handla om:
…företag på hundra meters avstånd från varandra som inte informerar turister och besökare om varandras existens därför att den ena ägaren är sur på den andra ägaren sedan ett bråk på skolgården på tidigt sjuttiotal.

…företag och offentliga informationsbyråer som vid en detaljerad fråga inte har någon koll på varken orten eller regionen utan läser innantill i de kortfattade broschyrer besökaren redan håller i handen, utan extra information.

…affärer som stänger och drar ned rullgardinen på sekunden 16.59.59 när stängningstiden är 17.00 oavsett om en bil precis rullar in på parkeringsplatsen eller inte, och oavsett hur arbetstiderna ser ut för gästarbetare i stora industriprojekt som ger bygden nya chans till uppsving.

…platser där allt kostar lite extra och är omgärdat av förhållningsregler, i en grundstämning av misstro mot, inte glädje över, tillfälliga besökare.

Liknande vittnesmål är vanligare än man tror, även när man skalar bort det som är rent, ohjälpligt gnäll.

Upplevelsen av sådana märkliga bemötanden i metropoler omvandlas ofta i imponerade anekdoter om det kaxiga, coola, gapigt urbana, som snarare stärker storstädernas dragningskraft. Det är vad besökarna förväntar sig, i en ömjukhet inför metropolen.

Motsvarande upplevelser på landsbygden, som förväntas anpassa sig som besöksmål på ett helt annat sätt och som ofta bara får en chans att göra intryck, tenderar att belönas med ”aldrig mera dit”-kommentarer.

Men så är det. Man kan gnälla över orättvisan i att landsbygden måste anstränga sig tre gånger så mycket för att få en tredjedel av det erkännande som storstaden får, eller så kan man acceptera att så är fallet och agera utifrån det.

I sin slutrapport 2004 ”Inlandet har möjligheter”, till den dåvarande regeringen, skrev den statliga Inlandsdelegationen bland annat:

”Av speciell betydelse för Inlandet är att den så kallade natur- och kulturturismen antas växa tre gånger så snabbt som den klassiska turistnäringen i Europa. Gleshet, naturupplevelser, fiske, jakt och andra utomhusaktiviteter är exempel på attraktioner som lockar både inhemska och utländska besökare och som utgör en avsevärd konkurrensfördel för Inlandet. För att rätt utnyttja fördelarna krävs något av en kraftsamling, där turistnäringens olika aktörer, både offentliga och privata, enas om en gemensam strategi och ett samlat agerande. De många små utbudsorienterade turistföretagen har allt för ofta karaktären av försörjningsföretag och ger inte det lyft som Inlandet med dess unika värden förtjänar.”

Den svenska landsbygden, dess stora småstäder som Umeå och Skellefteå, dess mindre tätorter och byar, rymmer många exempel där service, flexibilitet och viljan att få människor att känna sig välkomna, är större än någonstans i en större, självbelåten storstad. Det har också blivit bättre med åren. Kommuner och företag samarbetar mer prestigelöst, information förfinas, utbud utvecklas utifrån efterfrågan.

Men det finns mycket kvar att göra, och det handlar i hög grad om attityder och självbild.

Nidbilden är inte rättvis, när den lämnas ensam som enda bild. Lika lite ger välmenande skildringar i storstadsmedia av landsbygdens bistra, orättvisa öde någon helhet. Nedlåtenheten är blind på ena ögat, medlidandet är blint på det andra. Generaliserar gör båda.

Modern servicenäring på landsbygden handlar inte om att uppfylla stereotyper eller bekräfta förutfattade meningar, inte om att göra det lokala livet till en kuliss som finns där för turismens skull. Det vore en passiv anpassning till en hierarki med landsbygden placerad längst ned. Landsbygdens möjligheter ligger att kombinera de fördelar som naturen och det småskaliga ger, med hög servicenivå och innovativ teknik. Och i att lyfta fram det som pågår där året om, också i form av utveckling och förändring, inte vad som pågår där en viss årstid därför att någon kommer dit då. Självmedvetenhet och rak rygg går utmärkt att kombinera med välkomnande service.

Norrland måste också i ännu högre grad påminna om den regionala helheten, som rymmer både urbana öar och utpräglad glesbygd, och allt däremellan, i synnerhet när kommunikationerna förbättras och utformas just i regionförstorande syfte.

Men det finns, vågar jag påstå, i alla svenska kommuner, inklusive Stockholm, en klyfta mellan självbilden och omvärldens uppfattning om vad som bjuds lokalt. Det är ofrånkomligt. Det är också lätt att tro att ett objektivt sett attraktivt utbud räcker, när det ofta för den enskilda besökaren är någon liten detalj som symboliserar en grundattityd, ett förhållningssätt, en syn på service, som dröjer kvar i minnet.

Men det handlar inte bara om den klassiska besöksnäringen. Även upplevelsen hos alla som bor på en ort permanent eller under tillfälligt jobb påverkar dess rykte, när berättelser och hågkomster sprids som ringar på de sociala vattnen.

I sin skrivelse om inriktningen av verksamheten hos det nya Inlandsinnovation AB, skriver regeringen.

”Näringslivet i norra Sveriges inland behöver diversifieras ytterligare. Det finns ett behov av att förstärka förutsättningarna för utveckling av små företag liksom etablering och utveckling av större verksamheter för att skapa en dynamik som leder till ömsesidig utveckling för olika kategorier av företag.”

Samma villkor gäller förstås även i kuststäderna. Med de stora investeringar som nu görs i basnäringarna och i ny infrastruktur får de nordligaste länen det kommande decenniet en gyllene chans även när det gäller service- och upplevelsenäringarna. Men attityder, villigheten att göra det där lilla extra och våga motbevisa fördomar, kan inte planeras fram. Det är upp till oss själva.