Steve Jobs död och kontrasten mellan hyllningarna av dem som lyckas och misstron mot alla andra som försöker, är ämnet för den här funderingen.

—————————————————–

Steve Jobs – och alla som försöker utan att lyckas

Måttet på ett samhälles nyfikenhet och vidsynthet är inte hur det – när sista kapitlet skrivs, när det är opportunt och det inte kostar något längre – hyllar nördiga, besvärliga, utmanande outsiders och nytänkare som redan lyckats, som redan vunnit, som redan uppnått kultstatus och makt, som redan överbevisat sina motståndare, som redan satt nya normer.

Det som betyder något är samhällets attityder till samma outsiders trettio år tidigare, när de i de flestas ögon bara är finniga, fula, töntiga, fräcka, arroganta, omoget övermodiga eller allmänt avvikande, när de fortfarande befinner sig i underläge.

Det som säger något om ett samhällets framtidsutsikter och öppenhet för nya perspektiv är attityden till dem som inte lyckats ännu, bara brutit mot normer som fortfarande består; attityden till dem som är kvar i risktaganden där allt står på spel, som utmanar givna sanningar, invanda föreställningar, obligatoriska karriärval och den allestädes lurande jantelagen, men som gör det utan ett enormt kulturellt eller finansiellt kapital i ryggen och utan garantier för att det inte ska sluta i praktfiasko.

Bemödar vi oss inte att se de potentiella hjältarna även i ett intressant misslyckande, i ett kraschlandet projekt, i en havererad utmaning, som jantarna och etablissemanget småler och skolgårdsmobbarna hånskrattar åt, så är våra hyllningar av dem som når toppen ihåliga och ytliga.

Få i världen uppnår geni- och hjältestatus. Men samhällets alla vardagsmiljöer, alla arbetsplatser, alla fikarum, alla campus, alla kvarter, alla byar, är fulla av fritänkare och avvikare, med egen kreativitet och integritet, som inte lyckats i yttre mening, som inte lämnar globala spår efter sig, som ingen någonsin kommer att skriva en krönika om, men som fortsätter att drömma och verka i det lilla och i sina omgivningar.

Beskedet i veckan att Apples grundare Steve Jobs avlidit 56 år gammal utlöste känslomässiga reaktioner bland många människor, runt om i världen, av ett slag som inte många dödsfall gör, och som nästan aldrig besked om en entreprenörs och företagsledares bortgång brukar.

Otaliga träffsäkra, både tacksamma och kritiska, analyser har skrivits om fenomenet Jobs och Apple. Jag ansluter mig till dem som inte tror att reaktionerna enbart har med epokgörande produkter att göra, utan även med Jobs status som ställföreträdande nörd, fritänkare och outsider, en som gick sin egen väg och lyckades.

Jobs lämnar ett företag efter sig, men också ett levnadsöde. Förr eller senare blir gårdagens utmanare samtidens etablissemang. Varumärkesnostalgi blir konservatism. 2000-talets triumferande Jobs avslutar berättelsen. Men det är 1970-talets risktagare, i garaget, när han är en av miljoner drömmare, som ger den ett djupare budskap.

Missförstå mig inte: De produkter han var med om att utveckla, lansera och väcka entusiasm för har drivit på en utveckling de senaste 35 åren som ökat friheten, demokratiserat tillgången på information, vidgat perspektiv, brutit ned gränser och hierarkier, främjat bildning och kunskap.
De är inte tillgängliga för alla, i själva verket bara för ett litet fåtal ur ett globalt perspektiv. Det är viktigt för medier och andra aktörer att inte sluta granska oacceptabla arbetsmiljöer och tillverkningsvillkor bakom succéprodukterna och dess prisnivåer.
Produkterna löser inte heller i trollslag världens stora, grundläggande problem med förtryck, lidande och orättvisor, som påpekats de senaste dagarna. Hur skulle de kunna det?

Men med det sagt, så bidrar den nya mobila och digitala världen och dess produkter ­– framtagna tack vare medvetna, nyfikna konsumenter som inte skämts för att handla och som inte tyckte att teknikutvecklingen redan gått tillräckligt långt på 70-talet, 80-talet eller 90-talet – faktiskt till att göra världen bättre, mer hållbar, mer demokratisk, mindre orättvis och mindre ofri.

Och det sorgliga ur en progressiv synpunkt är inte att förändringarna och innovationerna spridits, konsumerats och uppskattas, utan att inte fler har tillgång till dem.

Det är så otroligt mycket bättre i dag än för några decennier sedan, att hade tidigare generationer av demokrater, folkrörelsemänniskor, solidaritetskämpar, kulturarbetare och folkbildare kunnat skåda hur det har blivit, skulle de bara skaka på huvudet åt alla bekymrade, historielösa nostalgiker som tycker att det var bättre förr och som ojar sig över teknikens utveckling. Det, om något, är en lyxattityd.

För några finns det säkert, som längtar tillbaka 40 år i tiden även på det här området, som är rädda för att det ska bli för mycket för de arma, hjälplösa, oförståndiga, inte helt pålitliga människorna att välja, tänka, tycka, känna och prioritera själva, att det var bättre förr när överhetens institutioner tog hand om mer och slog fast vad som gällde.
När mångfalden av livsstilar ökar, möjligheterna och makten att själv gestalta delar av sitt liv, finns det alltid de som kommer att skönmåla de gamla, långt mer auktoritära, likriktade och intoleranta tiderna.

Men det är som idéhistorikern Johan Norberg skrev häromveckan i Metro: det enda som möjligen var bättre förr var framåtandan, drömmarna om och nyfikenheten på framtiden.

Steve Jobs berömda tal vid Stanforduniversitetet 2005 med budskapet till studenterna att inte leva någon annans liv, att fortsätta gå sina egna vägar och söka sina kall i livet, inte resignera i förtid, är en uppgörelse med jantelag, stela hierarkier och slentrianmässig, ytlig syn på vad som ger och symboliserar framgång. Det har länkats flitigt till det talet på nätet de senaste dagarna. Jag tror att det kommer att räknas till en av vår tids stora anförande även om 50 år.

För den vädjan Jobs riktar till ungdomarna – från andra sidan både studieavhopp, misslyckanden, nederlag och fiaskon som kantade hans väg mot de sista årens triumftåg – handlar om att utmana, ifrågasätta och stå emot instinkter och tendenser som fortfarande dominerar de flesta samhällen.

Hyllningarna av Steve Jobs efter beskedet om hans död har iscensatts av alla vardagens kreativa nördar som aldrig blev banbrytarna själva, men som strävar på i stillhet i sina oglamorösa liv och med fantasi, drömmar och egna idéer som frirum åt sig själva och andra. Och det gäller inte bara, eller ens i första hand, entreprenörskap och teknikutveckling, utan alla livets områden, arbetslivets slit, föreningarna, kulturen, politiken, forskningen.

Steve Jobs död ger oss ett tillfälle att reflektera kring mycket, och varför inte ta ett sådant i akt. Men det i hans gärning som borde inspirera mest och få oss att tänka till om våra egna attityder mot andra människor, mot dem som avviker, är krångliga och tror att de är något, är inte att han lyckades och blev legend, utan att han vågade försöka trots att det hade kunnat sluta med fiasko.

Till sist:

Störst av allt är poesin. Ett uppriktigt tips, till er som aldrig läst Tomas Tranströmer: Gör det, smyg in på biblioteket och bläddra runt lite. Läs en dikt här och en dikt där. Läs en rad, fångas av en liknelse. Jag vill citera en jag bär med mig:

”Vi levande spikar nedhamrade i samhället! / En dag skall vi lossna från allt.”