Om "Så mycket bättre", fast i politiken, handlar den här lite mer lättsamma torsdagskrönikan, med teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens papperstidning.

——————————————————-

Vem är Laleh och vem är E-Type?

It’s not a wonder to me that he recorded my songs but rather that he recorded so few of them because they were all his.
(Bob Dylan om Jimi Hendrix)

För inbitna fans kan det låta som en hädelse – men många artisters låtar är faktiskt bättre när andra sjunger dem. När någon sliter, rycker och drar lite i dem, eller rensar upp i dem och kollar vad som finns bakom effekter och maner; tillför röst och hållning som inte fanns där från början, förvandlar dem utan att förgöra dem.

De mest osannolika kombinationer kan visa sig vara precis vad doktorn borde ha ordinerat. När Laleh tar sig an en E-Type-låt, behandlar den som något som är på blodigt allvar och skapar ett av årets ögonblick i tv. Eller när Martin Eriksson ger sig på Mikael Wiehes Titanic och förvandlar den till några minuters Volksbühne-karneval, och det känns som en lättnad att låten befrias från stelnat monumentgips.

Ibland kan en hel genre bli så söndersjungen att den av ren barmhärtighet borde stoppas i karantän ett tag. Och så plötsligt lyfter någon den ur ett gammalt sammanhang, in i ett nytt.

Sedan finns det många artister som är intressantare när de berikar andras material, än kämpar på med sitt eget, som inte riktigt håller måttet.

Ibland brukar politik liknas vid en Idol-tävling. Men politik påminner ofta mer om ”Så mycket bättre”. Redan etablerade artister som ömsesidigt, från vecka till vecka, tolkar varandras låtar, med nya betoningar, tempon och arrangemang. Den politiska historien består i huvudsak av begåvade covers.

Om det hade funnits en politikens motsvarighet till Så mycket bättre hade Per-Albin Hansson varit given i dess Hall of Fame. Hans folkhemsmetafor hade andra formulerat långt tidigare. Bildspråket var konservativt till sitt ursprung. Men Per-Albin Hansson tog över det, omtolkade det, förde det in i en ny tid och gjorde det till sitt.

Bertil Ohlins socialliberala slogan ”det glömda Sverige” tittade i sin tur bakom kulissen på folkhemsscenografin. Göran Perssons lansering av det gröna folkhemmet var ett försök att lyfta miljöpartiets perspektiv upp från lilla scenens enaktare till stora scenens bredare produktioner.

Miljöpartiet försöker nu, i det som inleddes under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, och som Åsa Romson och Gustav Fridolin knutit an till, hävda att de är bäst i klassen på gamla liberala slagdängor.

Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik är medvetet genomströmmad av klassisk arbetarrörelseretorik.

Gudrun Schyman försökte byta kommunism mot feminism som profilfråga för vänsterpartiet – och snart tävlade alla rakt över det politiska fältet om att vara bäst på jämställdhet.

De nya moderaternas ord om arbetslinje, allmänintresset och ansvar för statsfinanserna är Reinfeldts och Borgs medvetna nytolkningar av gamla socialdemokratiska trumfkort.

Mönstret går igen i alla demokratier. Angela Merkel i Tyskland framhöll när hon blev förbundskansler socialdemokraten Willy Brandt som en förebild. USA:s president Barack Obama bekände under sin förra valkampanj respekt för Ronald Reagan. Tony Blairs framgångsformel i Storbritannien var att ta upp Margaret Thatchers populäraste teman och omtolka dem till Nya Labour.

Så där kan man hålla på i oändlighet, och betrakta hur politiker och partier nytolkar varandras teman, överger sin egna gamla och snappar upp nya, som i sin tur tas upp av andra. Det är i huvudsak positivt. Så utvecklas samhället successivt, byggt på erfarenheter. Då och då kommer gräsliga vantolkningar och dystra epoker – man kan subjektivt rangordna politiska epoker precis som musikaliska – men över tid blir det vanligtvis bättre än det var tidigare.

…Det går inte att översätta poesi, brukar man säga. Något, en atmosfär, en myriad av nyanser, går ohjälpligt förlorat när försök görs. Poesi kan bara nytolkas på andra språk, men egentligen handlar det då om ett nytt verk. Det ligger mycket i det. Politik är mer prosa i det avseendet.

En bra tolkning måste vara både respektfull och respektlös mot originalet. När ett parti eller en gruppering förlorar greppet om en genre eller ett speciellt tema, och andra tar över och tolkar dem bättre, utlöser det alltid bitterhet och sjövilda anklagelser från deras sida som trodde att de hade monopol på frågorna. Ensamrätten till en sakfråga, till en tolkning, blir viktigare än dess innehåll. Väljarna brukar inte vara nådiga mot sådana anspråk.

Partier/rörelser som ägnar mer energi åt att odla sina fiendebilder än sina kontakter med det omgivande samhället stagnerar oundvikligen. Partier/rörelser som söker sin identitet genom att definiera vilka som inte är välkomna att delta snarare än vilka som är välkomna får det svårt.

Ibland är den bästa politiska insatsen som en pågående jazzimprovisation, kompetent och med tydliga teman, återkommande rytmer, men särpräglad utan notställ och omöjlig att nytolka i efterhand. Ibland slutar sådana improvisationer bara i kaos.

Men det går inte i all evighet att bara omtolka gamla melodier. Då och då, förr eller senare, måste nytt material skapas, nya originalverk, som bryter ett mönster, som anger en ny riktning.

…En av teatervärldens klichéer är att en skådespelare måste ”bottna i sin roll”. Det måste inte skådespelaren alls. Han eller hon kan tänka på vad som måste handlas på Ica på vägen hem och ändå göra en lysande föreställning. För det finns ingen sann rolltolkning, som kan prickas av i facit. Men en politisk makthavare, som också fattar konkreta beslut, måste bottna någorlunda i vad han eller hon själv säger, för att den demokratiska debatten ska fungera. Det gäller, i politiken, både nytolkningar och originalverk.
De som uppfattas göra det, brukar få väljarnas förtroende.