Etikett: Nina Burton

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

Av , , 2 kommentarer 5

Om älvarnas betydelse för förståelsen av en regional helhet – och om flottningen som en del av vattendragens kulturhistoria – handlar den här lördagskrönikan, som även ingår i min Västerbottenserie.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Nu tar mina krönikor ett uppehåll på ett par veckor, och kommer åter efter midsommar. Jag önskar alla läsare en skön start på sommaren.

—————————————

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

”Jag förstår varför floder fått bära livets existentiella frågor”, skrev Nina Burton i sin intagande ”Flodernas bok. Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” förra året. ”Vattnet markerar att någonting drar förbi, samtidigt som motvågor blottlägger strandkantens rötter. Ja, rötter…Någon frågade en gång om även Sverige har floder. Och jag svarade ja, fast de vattendrag som ystert sneddar över landet i norr kallas älvar”.

Är det möjligt, frågar hon också, ”att ett vattendrag kan forma karaktären i en släkt?”

Jag kan inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt. De stora vattendragen, och de små, formar människor och bygder från källa till mynning.

Men älvarna har en långt viktigare funktion, än att prägla enskilda platser och liv; de syr ihop kulturbygder, förbinder skilda miljöer med varandra, påminner om en samhörighet med något bortom nästa krök, uppströms eller nedströms. Älvarna skapar ett gemensamt landskapsarv.

De är sömmar som går mycket djupare och är mycket tåligare än administrativa gränser, mediala bevakningsområden och politiska samarbeten, för de fanns där först, och var förutsättningar för, inte konsekvens av, det Västerbotten som så småningom växte fram. Vill man förstå motståndet mot älvutbyggnaderna, hör det till. Man sprättar inte upp varje sömnad hur som helst.

De norrländska älvarna går just nu på tvärs mot den politiska och ekonomiska föreställningsvärld som börjar ta över. Man tittar inte längre lika självklart uppströms och nedströms med bekymrad eller engagerad blick, utan besvärat, som inför ett minne man inte vill bli påmind om.

Så vattendragen fortsätter att geografiskt binda samman bygder som politiska och ekonomiska strukturomvandlingar hotar att dra isär. Men det är en sak. Sådana processer går att förhålla sig till, spjärna emot, diskutera.

Värre är när de gemensamma sömnaderna faller i glömska, när man inte ens reflekterar över att det finns något att förlora, när medvetenheten saknas om vad som höll ihop kulturlandskapen och vad de, trots att det aldrig var konfliktfritt, betydde för varandra. 

Det finns tendenser i dag till att Västerbotten löser upp sig, mer än tidigare; bryts upp inte bara i kust, inland, fjälltrakter, utan i enskilda kommuner, enskilda byar, enskilda viljor.

Uppbrottet från ett gemensamt perspektiv kommer att förstärkas, lita på det, när Umeå nu är på väg in i sin egen stora budgetkris. Städer ställs mot småkommuner. Byar och tätorter spelas ut mot varandra. Jämnstora kommuner sneglar misstroende och hoppas i smyg att andra ska bli förlorare, på det att de själva må vinna.

Den kommande folkomröstningen om vården riskerar att bli en brutal demonstration av skilda världar, snarare än en gemensam diskussion om hur Västerbotten fortfarande hänger ihop, och bär på en historia som förpliktar till ett visst mått av engagemang och ansvar för det som sker längs hela kretsloppet.

***

Till vattendragens historia hör flottningen, det mäktiga skådespelet och ibland, bokstavligen, livsfarliga slitet med att hålla flödet av virke igång från avverkning till förädling. Flottning var en förutsättning för skogsindustrin och välståndet.

Men arbetet – med starka sociala och ekonomiska spänningar i varje stock – skördade offer. Bröt, var ett av orden man fruktade. Bröt, när stockarna fastnade, trängdes ihop och skapade stopp som måste lirkas, bändas, tvingas upp, i yttersta fall sprängas bort. Med brötet kunde minnet av kamraters dödsfall vara förknippade.

”Bröt i bäcken!”, skrev Sune Jonsson i en fotoessä i tidskriften Västerbotten 1963 om flottningsarbetet i Vajbäcken, ”är ett rop, som alla gick och lyssnade efter, men som ingen ville höra. Då det kom kastade det sig som vårdkasarnas flammor mellan postställena, eller budades det genom ris och moras av mänskor som flåsade och snavade i stor brådska.”

Det var ofta just när bröten till slut lossnade, som olyckor inträffade. Sune Jonsson skildrar hur Martin Gustafsson från Örträsk vid ett tillfälle fick knyta ihop tre laddningar ”innan bröten med dunder och brak och ett öronbedövande trummande mot stenarna gav sig iväg ner mot örträskängarna, och folket hals över huvud fick kasta sig iland och sätta sig i säkerhet. Varje gång en bröt lossnar, innebär det ett visst riskmoment, och många av de dödsolyckor som inträffat under flottning, beror just på att folk inte hinner lämna brötarna i tid.”

Inga svordomar i världen, skrev Jonsson, ”är så desperata och skräckblandade som dem, som en ensam flottare på hopbrötande timmer kan värka ur sig.”

Bröt i bäcken, och bröt i livet för många. Man kämpade mot båda, från myrland till ängar, och talade om det under arbetet, gav förtroenden, drog rövare, skrattade hejdlöst och suckade allvar.

***

Norrlandsälvarna bär livets existentiella frågor. Man kan ge sämre råd till Västerbottens aktörer inom politik, ekonomi, kultur och media inför sommaren, än att gå ner till vattnen, blicka uppströms och nedströms, och känna älvarna binder ihop landskapen – från källa till mynning – i en gemenskap som må vara hotad, men som inte är godtycklig, som överlevt hundratals konjunkturer och skiften och som inte borde överges lättvindigt.

Den vars hjärta klappar för en älv, tar ansvar för mycket mer än platsen där hen råkar stå själv.