I dag kom Oslo att fogas till den växande raden av städer som drabbats av våldsamma terrordåd med många döda det senaste decenniet. En kraftfull bomb detonerade vid den norska regeringsbyggnaden i huvudstaden, med enligt uppgift sju döda och många skadade som följd.

Terrorister världen över, oavsett angivna motiv eller tillhörigheter – och vem eller vilka som ligger bakom händelserna i Oslo är ännu inte klarlagt – har det gemensamt att de dödar urskiljningslöst men siktar in sig på det de hatar mest: det öppna samhället och demokratin, miljöer där människor kan röra sig i mångfald och tolerans, kontraster och fördragsamhet, samtal och glädje, oenighet och diskussion.
Deras mål är att skapa förtvivlan, trauma och skräck genom att slå till i hämningslös destruktivitet mitt i människors vardag. De vill skapa en förlamning som dödar samvaro, möten, rörlighet och kreativitet, därför att sådana mänskliga aktiviteter provocerar dem mer än något annat.

I Oslo var av allt att döma målet för bombattacken regeringsbyggnaden, en symbol för demokrati och folkstyre. Och det kan när detta skrivs inte uteslutas att den fasansfulla skottlossningen mot Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger utanför den norska huvudstaden en stund senare, med ännu flera döda, var en del av samma attack.

Norska myndigheter har uppträtt med sammanbitet, kompetent lugn under de första timmarna på ett sätt som torde bidra till att hålla situationen under kontroll så gott det går. Att Sverige, liksom det internationella samfundet, måste ställa upp för Norge med all den hjälp och solidaritet som krävs är självklart, som statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade i kväll.

Förutom sorgen, vreden och medkänslan med offren, och de oändligt många kloka och viktiga saker om demokratin och det öppna samhället som sägs när nyheten om terrordåd i vår närhet kommer, finns det två andra, vanliga reaktioner som vi måste kämpa med inombords och besegra.

Den eftergivna och den panikslagna.

Ett sätt att bearbeta det ofattbara med hur grymma människor kan vara är att söka efter förmildrande omständigheter, söker efterrationalisera och relativisera, för att det på något sätt kanske lindrar att tänka att det nog ändå finns ett begripligt skäl, en rationell förklaring till det vedervärdiga.

Så uppstår förklaringsmodellerna om hur alla på något sätt har skuld till attackerna, utom just terroristerna. Instinkten ligger alltid på lur att tänka att kanske om vi anpassar oss lite, kanske om vi backar lite, kanske om vi försöker förändra oss själva lite, så kommer terroristerna att bli mildare stämda och upphöra.

Så skuldbelägger demokratin sig själv, gör sig liten och osynlig. Det är en livsfarlig reaktion. Historien visar gång på gång att den hållningen är början på slutet.
Blodig terror kan inte förstås och får inte förklaras på det sättet, och den upphör aldrig när den vinner, den bara institutionaliseras och tar över allt i en ständig fasa. Det öppna samhället får inte backa och börja avskaffa sig självt i förebyggande syfte.

Den andra reaktionen är att vreden slår över i panik, symbolhandlingar och självdestruktivitet av annat slag, att det öppna samhället tappar tålamodet med just de värderingar och ideal terroristerna är ute efter att krossa. Risken är att vi faller för illusionen att det slutna, likriktade, kontrollerade samhället är säkrare, flyr in i den felaktiga slutsatsen att det öppna samhället inte kan mobilisera styrka, beslutsamhet och handlingskraft nog att försvara sig mot attackerna.

Då börjar jakten på kollektiva syndabockar. Då börjar överhuvudtaget vi-och-dom-tänkandet. Och då kommer den repressiva lagstiftningen, avstegen från rättsstaten i gråzonerna, som sprider permanent misstro och misstänksamhet. Men en sådan reaktion är också att ge efter för våldet, intoleransen och hatet, att ge terroristerna vad de önskar, att ge dem indirekt rätt om det öppna samhällets påstådda svaghet.

Båda reaktionerna är mänskliga när nyheten om det fruktansvärda kommer i första vågen. Men vi har inte råd att förvandla dem till vår långsiktiga hållning. Och vi behöver inte tvivla på att det öppna samhället är långt starkare än alla andra.

Terrorn kan förstöra och orsaka ofattlig sorg, för de drabbade och för oss alla i vår solidaritet med de angripna. Det kan förstumma oss med sin vidrighet, få oss att knäa inför grymheten och omänskligheten, få oss att förtvivla. Men den aldrig vinna över det öppna samhället i längden om demokratin, rättsstaten och medborgarna tillsammans bevarar en lugn beslutsamhet att inte låta sig skrämmas till eftergifter, att inte överge tolerans, mångfald och tillit till medmänniskor.

Tankarna går i solidaritet till Norge, och till alla offer för terror, våld och hat runt om i världen.

********************

Veckans slutord:

Jag har använt det ibland, men aldrig riktigt gillat det där skämtfulla citatet av Churchill om att demokrati skulle vara den sämsta statsformen, bortsett från alla andra. Det har, sedan det lämnat upphovsmannen, fått en bismak, som kanske är farligare än vi tror.

Det lämnar i många omtolkningar dörren på glänt till något slags föreställning om att det kanske ändå kan dyka upp en form för elitstyre, ett auktoritärt system, ett sätt att lyfta beslut och förvaltning upp ovanför lika och allmän rösträtt, fri debatt och mänskliga rättigheter, som en dag visar sig vara starkare, stabilare, uthålligare, livsdugligare – beroende vilka tillfälliga måttstockar demokratins fiender väljer att använda – än den krångliga demokratin.

Grundtanken är förrädisk: som om vi bör hålla fast vid de individuella demokratiska fri- och rättigheterna, inte för att de är de enda acceptabla, människovärdiga utgångspunkterna för ett gemensamt styresskick, utan för att demokratin råkar vara det som hittills fungerat minst dåligt.
Jag tycker inte att demokratins försvarare behöver erbjuda någon öppning åt sådana totalitära tankelekar.

Demokrati är inte det minst dåliga bland ännu sämre alternativ, utan det bästa och det enda alternativet. Kanske borde vi påminna varandra om det lite oftare.