Framtidstro, utveckling, optimism, heja! Nej, rubriken på veckans lördagskrönika är bara till möjligen en tiondel ironisk. Jag börjar med The economist, och ett intressant temanummer, och slutar med Hjalmar Branting och vad som måste vara den bästa skoluppsats som skrivits i Sverige någonsin.
——————————————-
Framtidstro, utveckling, optimism, heja!
Kommer vi någonsin att uppfinna något lika användbart igen? Har idémaskinen gått sönder?
The Economist ställde frågorna i ett nummer häromveckan, som diskuterade betydelsen av innovationer för välstånd och tillväxt, och gjorde en jämförelse mellan vår tid och decennierna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet när det gäller revolutionerande idéer och nya produkter, som radikalt förändrar vardagen.
Då kom, påminner Economist i sin ledare, de moderna sanitetssystemen, bilarna, flygplanen, radiotekniken, antibiotikan och telefonen. Listan över allt positivt som upptäcktes, utforskades och drömdes skulle kunna fylla böcker, hela encyklopedier.
Det var även epoken när grunden lades för det svenska välståndsundret, genom demokratiseringen, socialpolitiken, de ekonomiska avregleringarna, de liberala reformerna av institutioner och regelverk, de enskilda innovationerna och de stora investeringarna i infrastruktur. Det var också, kan tilläggas, nyskapande årtionden inom konsten, litteraturen, teatern, musiken och idrotten.
Trots den hisnande utvecklingen på dator- och kommunikationsområdet de senaste decennierna, och trots nya forskningsrön som förflyttar gränser och förändrar människans självbild i grunden, går det att argumentera för att vi 2013 lever i en tid av historiskt sett avtagande innovationskraft.
Korrekt eller ej, Economist nyanserar påståendet, redan den kritiska och lite överraskande frågeställningen är en nyttig tankeställare. Jag tror att de flesta av oss slarvigt utgår ifrån att vi lever i den mest innovativa av alla epoker.
Men kanske lever vi på gamla meriter i högre grad än vi är medvetna om. Ojämförligt mer av debatten ägnas åtminstone åt hur ett föreställt nollsummespel ska förvaltas än åt hur förutsättningar ska kunna skapas för nästa epok av upptäckter och framsteg.
Det knyter an lite till två andra omdiskuterade fenomen i samtiden: Betoningen av nyttoaspekter här och nu framför grundforskning och bildningsideal i debatten om den högre utbildningen. Och den moderna finanskapitalismens ibland destruktiva fokusering på kortsiktig vinstmaximering istället för den gamla industrikapitalismens mer långsiktiga, tålmodiga förankring i idéer och verksamheter.
Möjligen är det en förenklad bild, men frestelsen att ösa ur ett gammalt arv från tidigare generationer – ekonomiskt, politiskt, kulturellt, teknologiskt och ekologiskt – istället för att söka lämna efter sig ett eget arv med substans, kraft och hållbarhet för nya generationer, är alltid stor.
Och inte ens när vi söker något som var bättre förr, väljer vi rätt saker att vara nostalgiska kring. Det finns en del som aldrig är så olyckliga som när ett framsteg kan konstateras och beläggas. I en tid när en tämligen falsk, förljugen och historielös 60- och 70-talsnostalgi på nytt börjar breda ut sig i den svenska samhällsdebatten, vore det onekligen befriande med lite mer romantisk framtidstro, nyfikenhet och utvecklingsoptimism.
För återblickarna borde inte rikta sig mot ett korrumperat, misskött sjuttiotal, när det svenska välståndsundret höll på att slarvas bort, utan mot de decennier, långt tidigare, när grunden för det vi idag lever på lades: inom välfärden, politiken, näringslivet.
Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, handel, internationalism, rörlighet över gränser för människor och idéer, nya uppfinningar: för balansens skull är det nyttigt att påminna om vad det är som de senaste 150 åren skapat och spridit välstånd på ett fantastiskt sätt på många håll i världen, och vad det vanligtvis är som saknas där fattigdom, lidande och förtryck råder som värst.
Två av vår tids största utmaningar är (1) klimat-, miljö- och energifrågan. Och (2) att utforma en välfärd som står pall för en åldrande befolkning och förändrad demografi. I båda fallen borde instinkten vara att välkomna nya lösningar, tusentals skiftande aktörer och många olika anslag och drivkrafter, inte att bromsa, monopolisera, stanna tiden och backa tillbaka.
Då kan det hjälpa att hämta inspiration från förr. För det finns ju en sak som definitivt var bättre förr: tillförsikten och framstegsandan. Då drömde många om framtidslandet som skulle komma, och arbetade för det. Nu fabulerar för många om det förlorade dåtidsparadiset som aldrig fanns, och känner ångest inför ordet utveckling.
***
Hur befriande känns inte, exempelvis, 16-årige Hjalmar Brantings berömda studentuppsats – ”Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkens och andliga och materiella liv?” – så här 136 år senare, jämfört med en del av dagens undergångsprofetior.
Det är, skrev skolpojken, blivande socialistledaren, ”den lätta samfärdseln, som allena möjliggör konkurrensen, denna omätligt viktiga faktor i våra dagars alla industriella och merkantila förhållanden. Konkurrensens möjlighet är beroende därav, att de goda och billiga varor, vilka produceras på en viss ort, förmå bära kostnaderna för transporten till andra delar av världen, och … äro i stånd att uttränga de dyrare och sämre varorna, icke blott på sin egen produktionsort, utan även på andra ställen.” Låga priser för folket, skrev Branting, kräver lätta kommunikationer.
Men resandet och transporterna har också, konstaterade Branting, betydelse för den andliga utvecklingen, genom det utbyte av erfarenheter och kunskap som de möjliggör. Samfärdseln och vetenskapen skulle förverkliga ”frihet, jämlikhet, broderskap”:
”Människorna bringas i närmare beröring med varandra, härigenom ökas i högre grad deras kännedom både om sig själva och världen, och då var och en, medvetet eller omedvetet, tager intryck av de människors åsikter och föreställningssätt, med vilka han umgås, så följer därav, att en livlig samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer. Man kan sålunda med skäl säga, att de lätta kommunikationerna i våra dagar höra till okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender … den blir ett av de starka band, som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.”
Brantings generation skulle se både drömmar förverkligas och bombas sönder. Men inför vår tids pessimistiska, nostalgiska jämmerkör skulle den ha skakat på huvudet.
