Etikett: Olof Palme

Olof Palmes mynt glödde på båda sidor

Av , , Bli först att kommentera 9

Olof Palmes betydelse i svensk politik, de olika sidorna av hans gärning, det fruktansvärda mordet på honom och det katastrofala polisarbetet, är ämnet för den här krönikan.

——————————————–

Olof Palmes mynt glödde på båda sidor

Stockholms innerstad på kvällen den 28 februari 1986 var ingen miljö att lämna landets statsminister ensam i utan skydd och livvakter. Oavsett vilken teori om mordet man tror på, eller om man överhuvudtaget i dag intresserar sig för vem eller vilka som låg bakom illdådet, så står det utom tvivel att staden runt om makarna Palmes promenad från bion den kvällen närmast kryllade av potentiella, tänkbara hot mot en framstående, omstridd politikers säkerhet.

För den säkra slutsatsen man kan dra av den stora mängden spår är inte vem som sköt, utan att någon faktiskt sköt, kallblodigt och med offret medvetet utvalt, och att Stockholm vid den tidpunkten var fullt av personer och grupper med vanor av våld, brutalitet eller extrema, antidemokratiska åskådningar. Några av dem hörde de åren, en äcklande insikt, hemma inom polis- och militärmakten.

Att Olof Palme trots den miljön och den stämningen lyckades förhandla sig, halvt beordra sig, till en livvaktsfri fredagskväll på stan säger något om den naiva och oskuldsfulla självbild Sverige kanske fortfarande hade så sent som på 1980-talet. Och det katastrofalt handfallna och inkompetenta polisarbetet efter mordet avslöjar möjligen något liknande. När sedan hela mordutredningen låste fast sig i åratal vid det osannolika sidospåret Christer Pettersson försvann möjligheterna att lösa mordet med något annat än att mördaren eller någon medhjälpare skulle bekänna. Där står vi i dag, med spekulationer som frustrerande substitut för säkra svar.

Mordet, men också det faktum att mördaren kom undan, försvann in i mörkret efter uträttat dåd utan att någonsin gripas, förblir ett av de svarta kapitlen i svensk historia. Det har också länge stått i vägen för en otvungen debatt om politikern Olof Palme, hans gärning, samhällssyn och eftermäle.

Jag hade inte ens fyllt elva år vid tiden för mordet och har därför enbart läst och lyssnat mig till en egen bild av Palme. Den är som bilden av alla briljanta, omstridda, betydande politiker komplex. Jag känner inte till någon intressant politiker som inte haft myntets båda sidor. Den som gör Palme endimensionell – den som inte vill erkänna de stora förtjänsterna eller inte vill se de mörkare sidorna – gör honom orättvisa. För en räddhågad, idoliserande historieskrivning är han för intressant. För nedrig, postum polemik baserad på bara få aspekter av hans insats är han för viktig och inspirerande.

Han är för många av oss som är aktiva i debatten i dag ofrånkomligen mer av en historisk gestalt än någon vi har egna, politiskt medvetna minnen av. Det har gått 25 år, ett fjärdedels sekel, sedan han dog. Partiledare och statsminister blev han för 42 år sedan, 1969. Till maktens centrum på regeringskansliet rekryterades han för 57 år sedan, 1954.

En politiker måste ses i ljuset av sin tid för att en analys ska bli vettig. Palmes gärning sträckte sig från åren kort efter världskriget till åren kort före murens fall, med omvälvningarna på 60- och 70-talen som skiljelinje. I sin generation politiker, som uttolkare och medskapare av tidsandan, uppbrotten och kontroverserna, var han den som lyste mest, som sög uppmärksamheten till sig. Han är en av efterkrigstidens mest betydande svenska politiker.

Och hans mynt vibrerade intensivt på båda sidor. Han var, när allt summeras, en motstridig politiker, som vägledde och vilseledde med samma glöd, och som retade många och beundrades av många, ibland samma personer, i en sällsam blandning. Han satte fyr på vardagspolitiken, det sprakade.

Det glöms ofta bort att Palme bakom briljansen var en pragmatisk, tillväxtorienterad, teknokratisk, utvecklingsoptimistisk gråsosse av sin tid – tidvis lika hatad av den yttre vänstern som av den yttre högern. Han var pådrivande i sociala reformfrågor kring utbildning och jämställdhet som frigjorde samhället, men orkade inte hålla emot nysocialisterna inom partiet på 70-talet, vilket väljarna bestraffade. Sina sista år utstrålade han inte samma idélust, retoriken fick tendenser till okritiskt försvar av det bestående. Kritiken internt kom lika fullt från vänster.

Hans skamlösa lögner och maktmissbruk i IB- och Geijer-affärerna var ett uttryck för hur socialdemokratin efter alltför många år vid makten blivit arrogant och självgod, sammanväxt med staten på ett osunt sätt. I vår tid hade sådana skandaler tvingat honom till avgång, en tankeställare med flera bottnar.

Han var en av dem som aktivt bidrog till att vidga Sveriges politiska medvetande om världen, en internationalist som tidigt såg en ny tids konfliktlinjer, dubbelmoral och utmaningar. Han hade en känsla för orättvisor mot fattiga, maktlösa länder i världen som gjorde att han snabbare än andra kunde sätta fingret på det moraliskt väsentliga i den nya världsordningen. Men den instinkt och analys som ledde honom rätt i Vietnamfrågan och kritiken av USA, svek honom i en del andra lägen. Minglandet med Castro var inte värdigt myntaren av begreppet ”satans mördare”, och koketterandet med neutralitetsfloskler har avslöjats i efterhand.

Olof Palme tog idéer på allvar, gav energi åt det offentliga samtalet, tvingade upp motståndare och medier flera divisioner. Han visade som demokrat att politiken inte behöver be om ursäkt för sin existens, men bad inte heller om ursäkt där det hade varit på sin plats. Han rymde i sin person ensam så många olika funktioner och dimensioner att man i dag skulle behöva nämna ett stort antal politiker för att täcka in hans betydelse.