Terrordådet i Stockholm och faran för politiska överreaktioner är ämnet för ledarkrönikan nedan där jag resonerar kring ett par aspekter av händelsen utifrån beskedet om socialdemokraternas beklagliga (ännu så länge eventuella, får man kanske också tillägga) omsvängning i FRA-frågan.

Det har skrivits många riktigt bra och träffsäkra analyser efter det som hände i helgen. Det här är tre av många texter av många som i mina ögon gör viktiga iakttagelser utifrån olika perspektiv:

Inte i mitt namn, av Mustafa Can

När terror får råda, av Erik Laakso

Låt oss inte falla i fällan kollektiv skuld, av Dilsa Demirbag Sten

—————————————————

Det öppna samhället är starkare än våldet

Det är djupa instinkter vi brottas med när omfattande våldsdåd har utförts. Behovet som de flesta känner av att ”göra något”, att manifestera ”motstånd” är starkt och naturligt. Likgiltighet inför terror vore omänskligt. Och en instinkt i motsatt riktning – att i fascination inför våldsromantik börja söka acceptabla motiv till eller skänka skimmer och heroism åt terroristers angrepp på mångfald, demokrati och öppenhet – vore början på slutet.

Att djupare förklara en människans utveckling även när den slutar i grymma handlingar, är en sak och något helt annat än att söka ursäkter. När terrorister däremot börjar tillskrivas legitima drivkrafter medan offren skuldbeläggs för att de inte gjort eftergifter och anpassat sig till fundamentalistiska krav, likgiltigt av vilket slag eller under vilka fanor – då snurrar alla moraliska kompasser vilt.

Men viljan att göra något, naturlig som den är, ger ingen vägledning i sig om hur ett hot faktiskt ser ut, hur det bör bekämpas och vilka värderingar det ytterst är som ska värnas. När det öppna, demokratiska samhället utsätts för enskilda självmordsdåd är det sällan en fysisk mobilisering som krävs i första hand, utan en inre principfasthet, en bevarad övertygelse om att det som var rätt innan är rätt även efteråt. Men att mobilisera till lugn och tillförsikt är betydligt svårare än att mobilisera till ångest, jakt och symbolhandlingar.

Ofta blir det emotionella behovet av synliga krafttag kontraproduktivt. Ibland tar det sig uttryck i kollektiva skuldbelägganden när intoleranta, främlingsfientliga krafter tar chansen att sprida fördomar och hat.
Ibland tar det sig uttryck i tvivel på om det rättssäkra, toleranta samhället är starkt nog att försvara sig själv.  Det sistnämnda tvivlet kan bli det farligaste av alla.

Det har ironiserats över den byråkratiska torrheten i Fredrik Reinfeldts första framträdande efter helgens terrordåd. Varför inga knutna nävar? För mig träffade han rätt ton, liksom polismakten när den i extrem försiktighet vägrar att spekulera bortom ett fastslaget faktaläge, likgiltigt hur stora rubrikerna är. Det inger förtroende att de inte låter sig hetsas.

Ändå har det, som vi vet, efter attackerna mot New York 11:e september 2001, gått en våg av sådan hets genom regeringar och parlament i hela västvärlden, med en rad integritetskränkande lagstiftningar som följd. Rätten till en personlig sfär har prioriterats ned under – i sak felaktiga – förevändningar att kampen mot terrorism kräver eftergifter, att det öppna samhället inte kan försvara sig med sina egna grundprinciper intakta.

Även i Sverige har regeringar i flera integritetsärenden sedan dess hamnat alldeles snett i både beslut och motiveringar, med alliansens FRA-lag som det mest uppmärksammade exemplet. Därför är det mycket nedslående att nu även socialdemokraterna, enligt ordföranden i justitieutskottet Morgan Johansson, väljer att ge upp kravet på att just FRA-lagen ska rivas upp och istället ger stöd åt regeringens linje. Det är en hållningslös överreaktion.

Det demokratiska, rättssäkra, öppna samhället är alltid sårbart för enskilda, brutala dåd. Det går aldrig att komma ifrån. Men om det står fast vid sina grundprinciper – till dem hör mångfald, tolerans och personlig integritet – är det öppna samhället inte svagt, utan starkare, tuffare och uthålligare i sin grundvävnad än några våldsläror någonsin kommer att bli.