Läget i tysk inrikespolitik är ämnet för den här lördagskrönikan, som tar sin utgångspunkt i dagens besked att tidigare finansministern Peer Steinbrück blir socialdemokraternas kanslerkandidat och därmed Angela Merkels huvudmotståndare i nästa år förbundsdagsval.
Några tidigare krönikor på liknande tema.
Tonårsrevolt mot morsan Merkel
Den ädla konsten att fungera tillsammans
Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål
Delstatsval i Berlin med konsekvenser
Tyskland avvecklar kärnkraften
——————————————-
Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver
En högljudd, uppbrusande, krävande besserwisser som inte gör någon hemlighet av när han tycker att andra inte når upp till hans egen nivå, vilket han väldigt sällan tycker att någon gör. Så beskriver Thorsten Denkler i tyska tidningen Süddeutsche Zeitung, den tidigare socialdemokratiske finansministern Peer Steinbrück.
En högt intelligent, beläst, kompetent, otålig och ansträngande typ alltså.
I går meddelade de tyska socialdemokraternas att just Steinbrück, 65 år, blir partiets kanslerkandidat och kristdemokraten Angela Merkels huvudmotståndare i nästa års förbundsdagsval. Det är, mot bakgrund av den europeiska skuldkrisen och EU:s kommande institutionella vägval, en nyhet av större relevans för Sverige, än exempelvis vem som blev republikanernas kandidat i USA.
Steinbrück mot Merkel, fortsätter Thorsten Denkler, är två motsatser som möts, kravall mot kontroll, rock ´n’ Roll mot saklighet, en vass tunga mot verbal monotoni.
Nja, det stämmer vid en första anblick, men under ytan skiljer de sig mindre åt och rör sig trots allt inom samma genre. Jämförelsen borde snarare vara att det är Beethovens lätt teatraliska femma som möter Bachs mycket vältempererade klaver.
Liknelser åsido, kommer valet nästa år att domineras av två politiker som båda hyser stor skepsis mot kortsiktig populism och frasmakeri, och som i grunden gör samma bedömning av europroblemens orsaker och lösningar. Men också av två som inte har någon större uppsättning ideologiska dogmer med sig när de sätter sig vid ett förhandlingsbord. De söker praktiska lösningar som verkar rimliga och fungerar, oavsett vad som står i eventuella partiprogram (som de knappast brytt sig om att läsa två gånger).
Fördelen med en sådan duell är att galna experiment, virrpannor, populister och panik undviks. Nackdelen är att allt utspelas inom ramen för en gemensam världsbild och samhällsanalys, utan några större kontraster, alternativ och principiella debatter. Det handlar om vem som är den mest kompetenta förvaltaren i en aktuell situation, inte vem som har den intressantaste idén om hur framtiden kan gestaltas.
Tyskands europolitik är i alla väsentliga delar ett gemensamt verk av sittande regering – alltså kristdemokrater och liberaler – och två av oppositionspartierna i förbundsdagen, socialdemokrater och gröna. Klyftan i eurodebatten har ofta varit större mellan Merkel och hennes egna partikamrater, eller mellan Merkel och liberalerna, än mellan Merkel och socialdemokraterna.
Faktum är att Steinbrück och Merkel tycker gott om och respekterar varandra på ett sätt som är ovanligt mellan politiker. Merkel hör till det fåtal som Steinbrück erkänner som en jämbördig när det gäller analysförmåga.
Men så har de också suttit i regering tillsammans som kansler och finansminister under fyra prövande år mellan 2005 och 2009, då kristdemokrater och socialdemokrater regerade i koalition. När finanskrisen bröt ut stod de vid randen till en ekonomisk kollaps och tittade ner i avgrunden. Sånt svetsar samman.
Erfarenheterna från det konstruktiva samarbetet med Peer Steinbrück är ett av skälen till varför de flesta tror att Merkel i hemlighet hellre skulle se en ny stor koalition efter nästa val, än en fortsättning på den hon nu leder.
Steinbrück, som med kraft försvarat de rödgrönas kontroversiella men framgångsrika välfärdsreformer under Gerhard Schröder i början av 2000-talet, har länge haft partiets vänsterfalang emot sig. Och han har med nedlåtande kommentarer om partiets funktionärer gjort sig impopulär internt inom SPD, där han uppfattas som illojal. Det som räddat honom är hans stora popularitet utanför partiet, där hans ses som en ärlig fritänkare.
Det är ingen slump att en av Steinbrücks anhängare och mentorer är tysk politiks okrönte majestät i grenen besserwisseri, den tidigare förbundskanslern, nu 94-årige Helmut Schmidt, som på sin tid hade lika lite till övers för vad han uppfattade som svamliga, verklighetsfrämmande frasmakare i partiapparaten som Steinbrück har.
För många aktiva socialdemokrater i dag är det idealisten Willy Brandt, inte cynikern Schmidt eller butterauktoritäre Herbert Wehner, som är den stora förebilden, men i en jämförelse av hur de fungerande i rollen som förbundskansler får vanligen Schmidt högre betyg än Brandt.
Det var i huvudsak på grund av konflikter med det egna partiet som Schmidt tvingades avgå som förbundskansler 1982, när liberala FDP bröt upp från den socialliberala koalitionen och började samarbeta med kristdemokraterna under Helmut Kohls ledning. När Schmidt i samband med att han förra året gav ut en bok tillsammans Steinbrück, meddelade att han såg medförfattaren som den givna kanslerkandidaten för socialdemokraterna inför 2013, var det inte enbart positivt för Steinbrücks chanser internt i partiet.
Men nu är Steinbrück kandidaten som blivit över
Partiledaren Sigmar Gabriel – dynamisk men odisciplinerad och svajig – har fått närmast katastrofalt dåliga personliga opinionssiffror i mätningar som jämfört stödet för honom med stödet för Angela Merkel. Den senaste visade att 60 procent skulle föredra Merkel framför Gabriel som kansler. Bara 16 procent föredrog Gabriel – som är relativt ung och smart nog att bida sin tid.
Toppkandidaten från 2009, tidigare utrikesministern och nuvarande gruppledaren för SPD i förbundsdagen, Frank-Walter Steinmeier, har sagt ifrån en egen kandidatur och ställer inte upp. Han har redan förlorat en gång mot Merkel, och i ovannämnda mätning låg han under Merkel med 49 – 26.
Mäktiga delstatspolitikern i Nordrhein-Westfalen Hannelore Kraft hela tiden gjort klart att hon inte är intresserad av att ta steget upp i den nationella politiken ännu, och det har varit ett besked få tvivlat på. Hennes tid kommer, om hon själv vill.
Av de tre män som det därför stått emellan och spekulerats kring inom SPD är nu bara Steinbrück kvar som kandidat.
Men inte heller Steinbrück har något chans i förtroendemätningarna mot Merkel, som ibland kallats Tysklands populäraste socialdemokrat. Opinionsläget är entydigt när det gäller kanslerfrågan: de flesta tyska väljare vill behålla Angela Merkel.
Problemet är förstås, att de enligt samma mätningar varken vill behålla den nuvarande regeringskoalitionen eller ersätta den med en rödgrön koalition bestående av socialdemokrater och gröna. För inget av de alternativen ser det ut att räcka till egen majoritet.
Eftersom ingen vill regera med vänsterpartiet Die Linke, och piratpartiet har vissa möjligheter att komma in i förbundsdagen, lutar bedömare alltmer åt att det blir en ny stor, blocköverskridande koalition efter nästa val.
I så fall tillsätter det största partiet regeringschef.
Och eftersom CDU/CSU ligger klart före SPD skulle det betyda att Merkel kan sitta kvar. Samtidigt har Steinbrück gjort klart att han inte står till förfogande för en ny koalition under Merkel. Han vill bli kansler. Dramat tätnar.
Nu är det långt kvar till valet och utvecklingen i Europa kan hinna ta flera dramatiska vändningar innan de tyska väljarna ska bestämma sig. Men enda chansen för socialdemokraterna att bli regeringsbildare, kan visa sig vara i en trepartikoalition tillsammans med gröna och liberaler – två partier som är som hund och katt.
Å andra sidan finns det också gröna mittenpolitiker som inte skulle ha något emot en allians med kristdemokraterna, vilket får den gröna vänsterfalangen att se – tja, rött.
”Den stora bluffen” kallar tidskriften Die Zeit läget i tysk inrikespolitik med blick mot 2013. Merkel talar inte klarspråk om att hon vill leda en blocköverskridande koalition. SPD talar inte klarspråk om att de börjat ge upp hoppet om att få tillsätta regeringschef, och att de leker med tanken på en ny koalition med CDU/CSU. De gröna talar inte klarspråk om att de vill sitta i en ny regering även utan socialdemokraterna om det krävs. Liberalerna antyder både det ena och det andra. Varför berättar ingen, undrar Zeit, om sina avsikter för väljarna?
En teori som framförs är att Steinbrück fått klartecken att leda socialdemokraterna i valrörelsen, för att sedan, om det står klart att Merkel förblir förblir kansler och socialdemokraterna bara får en vicekansler, lämna över ledningen till Steinmeier eller Gabriel igen.
Tyska (fram till murens fall västtyska) regeringsskiften var länge liktydiga med epokskiften:
Den stora koalitionen 1966 när kristdemokraternas tvingades erkänna socialdemokraterna som pålitliga (tack vare ett envetet förarbete av Herbert Wehner).
Den socialliberala koalitionen 1969 när socialdemokrater och liberaler – på Willy Brandts initiativ trots internt motstånd i den egna partiledningen – bildade regering och Brandt tog över efter 20 oavbrutna år med kristdemokratiska regeringschefer.
När den socialliberala eran tog slut, Schmidt tvingades avgå och Helmut Kohl blev kansler 1982.
När socialdemokrater och gröna besegrade Kohl i vad som betecknats som 68-rörelsens ankomst till makten 1998.
Men Angela Merkel är ingen epokskiftespolitiker, mestadels på gott. Och det är inte Peer Steinbrück heller, mestadels på gott. För Tysklands uppträdande i EU, spelar det ingen större roll om kanslern heter Merkel eller Steinbrück.
Men i ett läge när tjänstemän i demokratiskt nästan oåtkomliga institutioner, styr allt mer av den europeiska utvecklingen, är denna enighet inte bara en stabilitetsfaktor, utan också ett växande problem. De seriösa alternativen till den förda politiken, de intellektuella kontraster som behövs, saknas i beslutande församlingar. Det öppnar för helt oseriösa, populistiska partier.
När två möts som tycker ganska lika, tenderar dessutom de olika lägrens retorik att intensifieras i försök att blåsa upp motsättningar som inte existerar. Volymen skruvas upp för att dölja en enighet, inte klargöra ett vägval.
