Etikett: pennalism

Ingen ska behöva tåla våld i skolan

Av , , Bli först att kommentera 4

Domen i Gällivare tingsrätt om att en lärare som misshandlats och dödshotats inte ska få skadestånd eftersom läraryrket kan jämföras med polisyrket, och Uppdrag gransknings program i veckan om internatet Lundsberg, är ämnet för den här lördagskrönikan.

En tidigare krönika på liknande tema: Är du klumpig får du skylla dig själv

—————————————–

Ingen ska behöva tåla våld i skolan

Det var en obegriplig och stötande dom som föll i Gällivare tingsrätt häromdagen, när rätten slog fast att en lärare som misshandlats och dödshotats av en elev inte ska ha något skadestånd, eftersom: ”tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis.”

Upprördheten över domen har varit berättigat stor från de flesta håll. Framför allt är det tingsrättens motivering, som placerar in läraryrket i samma kategori som polisyrket (!), som varit föremål för hård kritik. ”Lärare ska inte tåla detta”, säger Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, i ett försiktigt understatement. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén menar i ett pressmeddelande att ”domen strider mot väl etablerad praxis vad gäller skadestånd för lärare som utsatts för våld i arbetet, det har flera hovrätter fastställt tidigare”.

Tingsrättens resonemang är naturligtvis helt oacceptabelt. Det skapar oklarhet om vad som ska anses vara rimligt i en lärares arbetsmiljö. Det försvårar ytterligare möjligheterna att locka in unga människor till lärarutbildningarna. Och det sänder signalen att våld och trakasserier i skolan är något normalt och oundvikligt, något alla inblandade får räkna med.

Men tyvärr återspeglar det flera årtiondens förskjutning i synen både på lärarnas roll och på mobbning i svensk skoldebatt. Lärarnas ställning har ifrågasatts och underminerats, inte bara när det gäller ekonomi och arbetsvillkor, utan också ideologiskt. Ibland låtit som att lärare ska reduceras till just ett slags passiva rastvakter, som får finnas på plats, men helst inte ska störa med någon form av kunskapsförmedling eller ens ett grundläggande upprätthållande av ordningen.

Kunskaps- och bildningsperspektivet har ansetts som något fult och insatser mot trakasserier och våld i skolan har misstänkliggjorts som något reaktionärt, istället för att ses som en självklar förutsättning för alla elevers rätt till en trygg, säker och kreativ arbetsmiljö.

Föreställningen att det faktiskt finns mobbingoffer i skolan som vuxenvärlden har en skyldighet att försvara och ta ställning för, inte skuldbelägga och tvinga att flytta från skolan som en bestraffning för att de skapat krångel genom att bli misshandlade, har fått somliga att säga sig rysa.

Så groteskt förvriden var svensk skoldebatt länge, att mobbingoffer sveks gång på gång av styrande politiker, av blundande skolledningar och av aggressiva debattörer, som försökte stämpla det som något fult och konservativt att kräva krafttag mot våld i skolan.

Offer fick flytta, eller tvingades höra antydningar om hur det ändå på något sätt kanske var deras eget fel att de inte passat in, eller att de åtminstone inte var mer att beklaga än dem som slog. Och därigenom fick inte heller de som stod för våldet någon hjälp eller någon stöttning för att bryta ett destruktivt beteende, eftersom vuxenvärlden indirekt gjorde klart att det som hänt gick att lösa enklast genom att avlägsna den som mobbats.

Den starkas rätt, den svagas självskuld, som något progressivt, något antiauktoritärt? Tack och lov återfinns den hållningen nu mest hos de sista, dogmatiska entusiasterna från hopplöst förlorade år i svensk skoldebatt. Men den aktuella domen aktualiserar på nytt frågan om hur läraryrkets status ska kunna återupprättas, och hur föreställningen att våld är något oundvikligt i skolan ska kunna motverkas.

I veckan följde också Sveriges Televisions samhällsprogram Uppdrag granskning upp den långvariga kritiken, bekräftad av skolinspektionen förra året, mot internatskolan Lundsberg.

Det var nya vittnesmål om ritualiserade misshandlar, pennalism, nollning och allmänt svineri som en bestående tradition på skolan under generationer. Det är samma bedrövligt likgiltiga, eller rentav ursäktande, syn på förnedring och övergrepp som en del av ett slags inofficiell elitfostran, till något slags kamratanda, som länge fanns även inom militären, som funnits på sina håll inom idrottsrörelsen och som funnits utbrett på svenska skolgårdar historiskt, även givetvis i vanliga skolor.

Internatformen är ändå omvittnat problematisk i det här sammanhanget, med skandaler som förtigs och ignoreras, med elever som lider i det tysta, eftersom vuxenvärlden retirerat och en osund kollektivistisk lojalitetskultur odlas. Att en sådan skola sedan är populär hos föräldrar som skickar elever dit, eller fungerar bra för många av eleverna – eller att det bara är en mindre grupp som står för övergreppen – är ingen ursäkt för övergrepp på någon alls överhuvudtaget.

Det finns en intressant koppling mellan den ofta förljugna romantiseringen av tidigt elevstyre och misstänkliggörande av vuxnas betydelse från påstått progressiva röster och samma förljugna romantisering av elevmakt inom elitinternaten.

Tyvärr förnekar sig ledningen på Lundbergs inte, utan verkar återigen mer upprörd över granskningen, än av missförhållanden som verkar sitta i skolans väggar, precis som för ett halvår sedan när företrädare för stiftelsen bakom skolan talade om att övergreppen skett med ”glimten i ögat” och handlar om kärvänliga klappar.
Så kan man också uttrycka en fostran i den starkas rätt, och den svagas skyldighet att inte ta så illa upp, att acceptera vad det är som gäller i en hierarki med straffkultur och enad fasad utåt.

Pennalisminstitutioner, skitsamma hur mäktiga skyddsvakter ur samhällseliten de har, som inte ens klarar av att erkänna problemen, ska bommas igen och läggas ned.

Är du klumpig får du skylla dig själv

Av , , 2 kommentarer 8

Pennalism och mobbning i skolan, och oacceptabla skuldbelägganden av offren är ämnet för den här lördagskrönikan, som även diskuterar det här med gymnastik i skolan och sambandet mellan kroppskänsla och självkänsla.

Jag kritiserar idén att mer gymnastik skulle vara ett sätt att lösa mobbningsproblem, eftersom det bygger på tanken att offren är dem som måste förändras eller förändra sig, och eftersom gymnastiktimmarna i skolan ofta varit de allra värsta för dem som haft plågoandar och råkat ut för våld, hot och trakasserier.

Samtidigt argumenterar jag för att något intressant skulle kunna uppstå i den humanistiska skärningspunkten mellan gymnastik, teater, hemkunskap och hantverk – om alla dessa ämnen förändrades och utvecklades. Inte minst teater är ett underskattat ämne, som borde vara vanligare på grundskolenivå, men som också har sina egna utestängande ritualer och attityder.

——————————————-

Är du klumpig får du skylla dig själv

Maffians järnhårda lagar om tystnad gäller i barnens värld. Om den terror som rasar på skolgårdar och lekplatser vet de vuxna ingenting. De har glömt innebörden av åtbörder och beteenden, de ser tortyren med rosafärgade glasögon – de små rustibussarna leker och rasar! Eller de vill ingenting se.”
(Ur Livets Ax, av Sven Delblanc)

Vittnesmålen och skolinspektionens rapport om förekomsten av pennalism, våld, övergrepp och förtryck på internatskolan Lundsberg, som uppmärksammats i medierna senaste veckan, är hjärtskärande. Att internatskolor är mycket problematiska när det gäller just pennalism mellan äldre och yngre elever är inget nytt.

Ett samband mellan internatsformen i sig och sådana missförhållanden föreligger tveklöst, och kräver stora förebyggande insatser från skolledningarnas sida. Väldigt lite tyder på att den insikten funnits eller finns i tillräcklig omfattning på Lundsbergskolan.

Även efter att kritiken nått offentligheten har skolledningen taggarna utåt, tonar ned problem och angriper budbärarna. I en kommentar till Svenska Dagbladet säger en av styrelseledamöterna i stiftelsen som står bakom skolan att ingen mobbning förekommer och att exempelvis fenomenet ”tarmbrottning” mellan äldre och yngre elever skedde med ”glimten i ögat” och att det handlade om kärvänliga klappar.

Det följer alltså ett gammalt mönster från tidigare uppmärksammade mobbningsfall i svenska skolor – oavsett form: skolledningar som slår ifrån sig, säger sig ha gjort allt de kunnat och så småningom börjar övergå till att misstänkliggöra dem som berättar om plågeriet.
Det räcker nu.
De skolor vars ledningar är mer upprörda över att pennalism påtalas än att den förekommer bör bommas igen, sedan kan de ha hur mäktiga uppbackare de vill.

Men oförmågan att förstå och erkänna problemen med mobbning i svenska skolor är långt större än så, och är inte begränsat till enskilda fall. Gång på gång görs utspel och rapporteras om händelser som visar att många har svårt att hamna rätt.

Ett exempel kom i veckan när Dagens Nyheter rapporterade om en ny studie från Karolinska institutet som menar att barn med sämre motorik och svårigheter i gymnastiken löper större risk att utsättas för mobbning, och att extra gymnastiklektioner för dessa barn kan vara ett sätt att skydda dem.

Det kan låta logiskt, men är i själva verket ett livsfarligt resonemang.

Jag ogillar väldigt starkt attityden bakom denna koppling, att diskutera våld och övergrepp i skolan med utgångspunkten att det är de drabbade som måste reformeras. Samhället måste sluta närma sig trakasserier med attityden att det är offren som utgör problemet och bör förändras så att de slutar åsamka sig och skolor problem genom att bli mobbade.

Med all respekt för idrottslärarnas arbete, mödor och ambitioner, och med allt erkännande av hur idrottsämnet utvecklats genom åren, så är det ett ofrånkomligt faktum att gymnastiken under många decennier varit en mardröm för barn som mobbats. Där har det varit som värst, strax innan, under och strax efter idrottsundervisningen. Det är talande att det är den stund även i vanliga skolor när en internatstruktur ligger närmast.

Mer gymnastik i skolan med utgångspunkten att klumpiga barn måste förbättra sin fysiska förmåga för att slippa trakasserier låter som en mardröm för alla mobbningsoffer, ett svek från en vuxenvärld som inte orkar ta ställning. Ännu mer utsatthet, ännu mer osäkerhet, ännu mer magont, ännu mindre frirum, ännu fler sår för livet. Och om något barn helt enkelt har svårare för sig fysiskt, oavsett alla gymnastiktimmar i världen – vad drar skolan för slutsatser då, att mobbning är oundviklig?

Generationers eländiga erfarenheter från gymnastikhallarnas och omklädningsrummens förnedringar blir underkända och ignorerade i ett sådant resonemang. Nej! Det är ingen lösning på problemet med förföljelse och övergrepp. Föreställningen att mobbning är något som den som blir slagen har det största ansvaret att lösa är en avgrundslära som inte ska ges ett lillfinger.
Mer gymnastik med argumentet att det ska motverka mobbning, är helt enkelt att skuldbelägga offren.

***

Men med det sagt: även om det finns en sedan decennier uppdämd bitterhet mot gymnastikämnet och hyckleriet kring dess välsignelse i Sverige, ska man förstås akta sig för att likställa hur det har varit med vad det skulle kunna bli. Det är gymnastikämnet som ritual, inte gymnastiken i sig, som är problemet. För om man släpper kopplingen till just mobbning, ligger det givetvis mycket i betoningen av sambandet mellan kroppskänsla och självförtroende.

Att lära känna sin kropp, bli trygg i rörelser och hållning, öva upp kontroll och fysisk uttrycksförmåga, hitta konstruktiva, kreativa fysiska sätt att få utlopp för energi och frustration – allt är viktigt för barns självkänsla, sociala utveckling och intellektuella inlärningsförmåga.

En modern, lyhörd och individuellt anpassad gymnastikundervisning i skolan, med ämnet breddat så att alla kan känna sig hemma i det och med en självkritisk hållning till allt som varit fel, skulle kunna få en berikande funktion av nytt slag.

Ett annat, bortglömt ämne som skulle kunna få samma betydelse, även som förberedelse för alla tänkbara framtida yrkesroller och sociala utmaningar, är teater. Alla grundskoleelever borde få större vägledning i teater, performance och praktiskt retorik. En kunskapsskola inser vikten av teaterövningar. Också på teatrala färdigheter grundar sig makthierarkier och handlingsfrihet i ett samhälle.

För den som vill lära sig interagera med andra, förmedla nyanser i rummet, stå på sig i och förstå en situation kan teaterövningar vara sensationellt utvecklande. Även de måste givetvis frigöras – i det fallet från den tvångsmässiga, pseudoradikala, snäva och självgoda politisering och det förakt för oliktänkande som i dag gör teatervärlden utestängande och ointressant för många.

I den humanistiska skärningspunkten mellan gymnastik, teater, hemkunskap och hantverk kan skolan spela en långt större roll för barns och ungdomars utveckling – sambandet mellan tanke och hållning, mellan själ och kropp – än den gjort och gör. Låt gymnastik- och teaterpedagogiken mötas och tillsammans lyfta sig över sina historiska arv.

Mobbning och trakasserier i skolan, däremot, måste bekämpas på andra sätt, i osviklig solidaritet med offren, inte i ett skuldbeläggande av dem som slås och förföljs.