Man talar ibland om två olika typer av stora skådespelare: de omisskännliga och de oigenkännliga. De som i grunden gör samma roll oavsett sammanhang, som alltid spelar sig själva, men som trots det förmår vara lika inträngande och trovärdiga nästan oavsett sammanhang. Och de som förändrar sig från roll till roll, genomgår transformationer och knappt går att känna igen från den ena scenen eller filmen till nästa.

Per Oscarsson var en gripande, suverän skådespelare som på sätt och viss, sett till hela hans långa karriär, hörde till båda kategorierna; omisskännlig som Per Oscarsson i allt han gjorde, kanske än mer så på äldre dagar, men samtidigt djupt inne i varje rolls unika värld, helt utan behov av att posera på bekostnad av andra eller av sammanhanget, i synnerhet i yngre, kompromisslösa år.

Men han var något mer, som jag tror bidrog till den värme människor kände inför honom. Han var en av de där människorna som vågar gå sina egna, annorlunda vägar med obruten integritet och som genom sina udda exempel – skyddade i Per Oscarssons fall av den respekt omgivningen kände inför hans skådespelarbegåvning – vidgar friheten och toleransen för det särpräglade i samhället för alla andra. De människornas insatser, Per Oscarsson gjorde sin både på och utanför scenen, ska vi känna stor tacksamhet för.