Etikett: Po Tidholm

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

Av , , 6 kommentarer 8

"Norrland", heter kort och gott kulturjournalisten Po Tidholms nya bok, med tillägget "essäer och reportage". Det är en mycket läsvärd sammanställning av reportage och texter om människor, platser och öden i norra Sverige som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget.

Här är några av mina funderingar kring den boken – efter att jag läst den med en kritiskt, spjärnande uppskattning – i form av en lördagskrönika. Ett försök att sortera en del tankar.

Två andra dagsaktuella texter kring samma typ av frågor som jag också verkligen rekommenderar är det här blogginlägget av Jonna Jinton: Var det bättre förr?

Och det här blogginlägget av Emil Källström, som fortsätter Jonna Jintons resonemang.

————————————————-

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det är en hållning som alltid varit fruktbar i rocksammanhang, särskilt under socialt turbulenta perioder. I det sena sextiotalets USA eller det sena 70-talets England. Eller i Rågsved om man så vill. I Luleå är det själva default-läget och har alltid varit.

Orden ovan återfinns i kulturjournalisten Po Tidholms nya bok ”Norrland. Essäer och reportage”. Det är en bok med många infallsvinklar, orter och människor, som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget. Inte för att landsbygdssjälen ska få ro, utan för att den ska få oro.

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det där fångar ett speciellt slags anarkistisk frihet att välja sin egen livsstil och hållning, som jag tycker förbinder världsmetropoler, bortglömda förorter och utpräglade landsbygdsmiljöer.

Landsbygds- och Norrlandsdebatt fastnar lätt i motsatsparet storstad – landsbygd. Men orden ovan behöver inte enbart formuleras ur ett underläge, utan kan också ses som en erövrad frihet, ett maktövertagande av tolkningsrätten till den egna livssituationen och livsstilen. Det upplöser motsatsställningen mellan urbant och det glest.

I den avslutande texten – ”Den urbana normen” – skriver Tidholm några fantastiskt tänkvärda, provocerande rader som jag tänkt på ända sedan jag läste dem första gången, som jag irriterats över, fascinerats av och långsamt kommit att känna uttrycker en djupare sanning om landsbygdens frihet. De handlar om Hälsingland, men är allmängiltiga, och jag vill citera ganska utförligt:

”Hälsingland är ett hål. Många får ångest över det.Världen har blivit en marknad, och varje plats har blivit en marknad, och varje plats har blivit ett varumärke. Syns du inte, finns du inte. En plats utan tydlighet, utan redan formulerade egenskaper, är en ickeplats. När media avhandlar svensk landsbygd pratas det nästan alltid om turister och inflyttare. Mer sällan om de som faktiskt redan bor där. De betraktar man allmänt som losers, som människor som inte gjort ett aktivt val, som blivit kvar, blivit över.

Som en förlorare i ett ickelandskap. Kanske är det så turisterna ser mig där jag sitter i skitiga blåkläder med mitt kaffe. Kanske det så den urbana normen får oss att se på oss själva. Snart är sommarsemestrarna över och landskapet töms på besökare. Lugnet breder åter ut sig, tolkningsföreträdet återförs tillfälligt till den bofasta befolkningen och landsbygden hamnar återigen utanför radarn.

Det är den bästa tiden. En sorts kravlöshet breder ut sig, vi är som sjuka som är hemma från jobbet och hasar runt i gamla tofflor för att ingen ser. Vi svarar inte på kommersialismens propåer, vi plockar svamp på ställen turisterna inte känner till. Tio månaders respit. Sen får vi strama upp oss igen.”

När jag läste det här förra året kände jag spontant att Tidholm bara var en i raden som skrev ner stereotypa fördomar om landsbygden, även om han försökte doftsätta dem med sentimentalitet. Och de kommersiella möjligheterna, måste jag smärta Po Tidholm med att påpeka, rinner nu för tiden ut i byarna mer motståndslöst än förr, tack vare den nya tekniken, fast det inte syns i form av neonskyltar, och jag ser det snarare som något gott, för med den rinner också information, utbud och möjligheterna att ta del, möjligheterna att vidga den egna vardagen.

Men när jag nu läser samma rader i en större kontext, fattar jag plötsligt att han ändå fångar något alldeles avgörande i landsbygdens livskvalitet. Friheten att slippa vara del av ett varumärke, att slippa vara intressant för intressen vars uppmärksamhet man inte bett om. Friheten att – symboliskt nu – få hasa runt i tofflor eller snickarbyxor bäst man vill.

Det finns platser som omedelbart inger en känsla av frihet, av friheten att kunna andas ut, att släppa ut magen, klä sig hur man vill, låta ansiktsdragen slappa, ge ticsen fritt spelrum, att kunna småsjunga och småvissla lite precis hur falskt och vilka låtar man önskar, att inte behöva mäta sig mot trender, facit och ängsligt övervakande måttstockar.

Jag tänker på de stora urbana metropolerna, där man dyker in i människomassorna och kan vara alldeles avslappnad och anonym. Är människohavet bara tillräckligt oöverblickbart, blir aldrig någon enskild norm eller stämning dominerande.

Och jag tänker på landsbygden, den riktiga landsbygden, utan urbanitet, där andra måttstockar och förhållningssätt tar över, blicken koncentrerar sig på annat och granskandet med lupp av andra människor trängs undan. Är det bara tillräckligt glest, i tillräckligt på andra sätt stimulerande miljöer, får aldrig något kravpaket eller någon enskild social hierarki greppet om platsen.

Det finns paralleller mellan den maximala urbaniteten och den minimala urbaniteten. Det finns många likheter, positiva och negativa, mellan metropolernas vildvuxenhet och landsbygdens. I båda miljöerna går det att andas ut som ingen annanstans, och i båda miljöerna kan ensamheten, om man inte trivs i det där vilda, lätt anarkistiska, vara som allra störst.

I det avseendet, kan en stad som Umeå – för liten för att erbjuda metropolens frihet och för stor för att erbjuda landsbygdens frihet, men lagom stor för kombinationen av social kontroll och tidsanda – vara både den sämsta och bästa kompromissen.

Vi lantisar som går genom tajta, moderna universitetstaden Umeå, stramar upp oss för att inte bli dömda som hopplösa fall och drömmer i hemlighet om en semester i byn eller Berlin där man kan släppa garden och vara helt ute.

Men vill du känna samtidens puls allra tydligaste, och upplever det där andra som ödslighet, gör du det ibland bättre i en överblickbar, sammanhängande stad som Umeå, än i en världsstad där man inte ser skogen för alla träd.
Ju större mångfald av olika livsmiljöer bredvid varandra – gärna sammanbundna med hyfsat fungerande infrastruktur – ett land eller en region kan erbjuda, desto bättre.

Men det där med friheten att ställa sig utanför tidens puls, ”friheten från”, är viktigt också i en maktanalys.

Po Tidholm skriver ur ett utpräglat vänsterperspektiv. Men det är inte något som bör invagga läsare med vänstersympatier i en falsk tro att de funnit en bekväm medfrände i landsbygdsdebatten, och det är inte något som bör avskräcka läsare med andra utgångspunkter från att lyssna noga på vad han skriver. Tidholm resonerar utan dogmatism, och tar man – här skriver en liberal – kritiskt spjärn mot texterna, använder dem snarare än accepterar allt i dem, värjer man sig lite lagom för deras mest förföriskt viskande stämningar, så börjar det hända grejer.

Ett genomgående drag i Tidholms texter är en viss nostalgi, en stämning av sorg, som spetsas till av att saknaden vänder tillbaka till årtionden då framtidstron på landsbygden var som störst. Tidholm saknar den epok när morgondagarna sjöng och lokalsamhällena byggdes. Framtidstron var bättre förr, som man brukar säga. Han saknar, så tolkar jag honom, en självkänsla hos den lokala makten på dagens landsbygd, ett mod att stå för vad man är och vill vara, som motvikt till tidsandans konsulter med storstadens trender som facit.

Det är landsbygdens balansgång mellan viljan att attrahera och modet att avstå, mellan självkänsla och lyhördhet, mellan utvecklingsoptimism och krisinsikt. Och det är inte oskyldiga, harmlösa frågor.

För det uppstår oundvikliga motsättningar mellan största möjliga investeringar, bästa möjliga goodwill hos den agendasättande medieklassen i Stockholm och förutsättningarna för att bevara kulturbygder levande året om. Vems är förväntningarna som styr? Hur undvika att bli oljeplattform eller säsongsmuseum? Med vilken känsla av egenvärde och egenmakt går landsbygden till de stora principbesluten, när konkreta intäkter eller status i andras ögon står på spel?

Po Tidholm har ställt samman en synnerligen läsvärd bok om de svåra avvägningarna. Hemläxan är att ta den till sig, utan att bli pessimist.