Etikett: presidentval

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Av , , 1 kommentar 4

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Är han egentligen en stark eller svag utmanare till Obama?

—————————————–

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, ser ut som någon vars innerligaste dröm är att få en rungande ovation, ett oreserverat jubel, som lyfter bortom det pliktskyldiga, det regisserade, det obligatoriska.

Mitt Romney ser, även när han vunnit, ut som någon som allra helst, om så bara för ett enda euforiskt ögonblick, skulle vilja få känna sina väljares kärlek. Det finns något rörande, vädjande i hans blick, något därinne som väntar och hoppas, att kanske ändå, kanske den här gången, ska de visa att de inte bara accepterar honom, utan känner något mer än så.

Men det säger inte klick. Gnistan uppstår inte vid vare sig första eller tionde ögonkastet. Hans öde är att även i sina anhängares ögon förbli ett förnuftigt, acceptabelt val efter långt betänketid, i brist på bättre och i skral – ibland alldeles för galet passionerad – konkurrens.

Amerikansk presidentvalspolitik har bjudit många exempel på sådana kandidater genom åren – kompetenta, moderata men utan den karisma och utstrålning som presidentvalskampanjer sätter på prov.
Några har vunnit ändå, som republikanen George Bush sr 1988. Några har förlorat, som demokraterna Al Gore (2000) och John Kerry (2004).

Även många presidenter med en obesvarad längtan efter att väcka varmare känslor hos sin omgivning, att bli ”accepterade” på djupare sätt, än bara genom formella framgångar, än bara genom respekt för kompetens eller makt, har bott i Vita huset. John Adams var den första, överskuggad av både sin föregångare och sin efterträdare. Richard Nixon är en annan, med samma fascinerande mänskligt vädjande blick mitt i en annars korrupt, sönderfallande gärning.

Mitt Romney utstrålar inte Barack Obamas skarpa, genomarbetade briljans i talarstolen, inte Bill Clintons medkännande, spontana intelligens, inte Ronald Reagans optimistiska, obekymrade folklighet och inte George W Bushs ”gå på baseboll och snacka som har vi varit bästa polare länge”-kvaliteter.

Men liksom Reagan (som försökte både 1968 och 1976), Bush Sr (som försökte 1980) och Gore (som försökte 1988), och på samma sätt som Bob Dole 1996, och John McCain 2008, anses han efter sitt försök att vinna nomineringen för fyra år sedan stå på tur i en inofficiell tågordning. Den aspekten pekas ut som viktig för republikanerna.

Och till skillnad från exempelvis Hillary Clinton – en av de bästa kandidater som aldrig blev president i amerikansk politik – som hade oturen att möta Barack Obama 2008, möter Romney ovanligt svagt motstånd i kampen om sitt partis nominering.

Flera av republikanernas på förhand starkaste namn – som New Jerseys guvernör Chris Christie – har trots påtryckningar valt att inte kandidera utan bida sin tid. Kanske har de skrämts av hur partiet radikaliserats och blivit mer bokstavstroende de senaste åren – under trycket från tepartyrörelsen – vilket gör det svårare för moderata kandidater att vinna nomineringen.

Kanske inser de att Barack Obama, uppe ur en djup svacka, trots alla problem i den amerikanska ekonomin blir en mycket svår motståndare även denna gång.
Bättre då att vänta fyra år, på lättare demokratiskt motstånd och ett mindre bokstavstroende, vindkantrat republikanskt parti, har sannolikt en sådan som Chris Christie resonerat.

Ensam kvar av dem med realistiska möjligheter att hävda sig mot Obama står därför nu Mitt Romney. Han är redan härdad och synad i sin kampanj 2008 och lär inte kapsejsa på det sätt som ett antal av hans republikanska motståndare hunnit göra redan innan primärvalen ens dragit i gång.

Med sin bakgrund som affärsman anses han besitta kompetens i den ekonomiska politiken. I jämförelse med de andra kandidaterna har han störst chanser att locka de oberoende mittenväljare som för fyra år sedan satte sitt hopp till Obama och som inte har något till övers för varken demokratisk eller republikansk dogmatism. Att Romney lyckades bli guvernör i Massachusetts tas som intäkt för att han – även om han har en mer konservativ profil i dag – inte skrämmer bort oberoende väljare.

Men det säger inte klick. Inte ens hos hans anhängare, som hyllar honom i tonarter som hela tiden avslöjar ett reserverat ”trots allt”, ett ”ändå”, ett ”i slutändan”, ett ”i jämförelse med de andra”. Det medför ett dilemma för Romneys kampanj.
Att vinna de oberoende väljarna är det ena, att mobilisera de egna kärnväljarnas är det andra, som krävs för att vinna ett presidentval. Romney kan få problem med både det förstnämnda och det sistnämnda.

För trots att han övergett ett antal tidigare, mer liberalt färgade ståndpunkter i tolerans- och värdefrågor, och trots att han inte längre vill kännas vid att den sjukvårdsreform han drev igenom som guvernör i Massachusetts var en förebild för den reform Obama drev igenom nationellt 2010 och som republikanerna bekämpat mer än någon annat sedan dess, litar inte partiets konservativa grupper på honom.

De misstänker honom för att vara smygliberal.

Och just på grund av de många åsiktsbytena riskerar Romney att även de oberoende väljarna ser honom som en så opålitlig vindflöjel att Barack Obamas egna åsiktsbyten (exempelvis det brutna löftet om att stänga Guantanamolägret) bleknar.

Eftersom mycket av vreden i amerikansk politik de senaste åren riktat sig mot etablissemangen både i Washington och finansvärlden kan även Romneys meriter som affärsman bli till problem, när han utmålas som representant för en hårdför finanskapitalism över huvudet på vanligt folk. Liksom många andra presidentkandidater har Mitt Romney även familjeband till andra högt uppsatta politiker. Hans pappa, guvernör i Michigan, försökte bli republikanernas presidentkandidat 1968, året då Nixon vann.

Det mesta talar ändå för att det blir Romney som utmanar Barack Obama i höstens amerikanska presidentval. Obama-lägret lär inte underskatta honom. Romney har blivit en bättre och säkrare kandidat för varje månad till skillnad från många andra som börjar i stor stil för att sedan floppa.

De enda gånger under efterkrigstiden som en vald president misslyckats med att bli omvald var när Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter 1980 och när Bill Clinton besegrade George Bush sr 1992. Det som talar mot Obama är framför allt den höga arbetslösheten och den svajiga ekonomin – samt den allmänna trötthet inför det politiska etablissemanget som gjort det svårare för politiker att överhuvudtaget bli omvalda. Efter fyra år går det inte längre för Obama att lägga ansvaret på en impopulär föregångare.

Men en viss ljusning kan skönjas i USA:s ekonomi. Utrikespolitiskt har Obama sannolikt arbetat upp tillräckligt förtroende hos väljarna. I takt med att republikanerna radikaliserats och blivit allt mer kompromisslösa har Obama även fått det lättare att framstå som balanserad.

Och Obama har en långt starkare organisation bakom sig än både Carter och Bush sr hade, samtidigt som Romney får svårt att charma väljarna på det sätt som Reagan och Clinton var mästare på.

Den vädjande blicken lär bestå ända till valdagen, liksom förhoppningen att möjligen ändå, finns där djupare känslor. Men skulle jag gissa, om man ska kalla en förhoppning en gissning, får Romney ändå hålla ett tal som förlorare på kvällen den 6 november.

Det kanske, i så fall, blir hans bästa och ärligaste, som ofta när människan bakom får friare utrymme igen, löst från kampanjernas tvång och ritualer.