Barack Obamas problem och demokraternas konvent är ämnet för den här lördagskrönikan, som tar sin utgångspunkt i Garry Trudeaus tecknade serie Doonesbury, och som inte gör någon hemlighet av att jag en stor beundrare än Bill Clintons talekonst.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

—————————————————-

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

En varm våffla, med en smältande smörklick ovanpå som droppar ner – så symboliserades på 90-talet Bill Clinton av den amerikanske tecknaren Garry Trudeau, som i serien Doonesbury under decennier kommenterat amerikansk dagspolitik. Det var inte avsett som smicker av en president då hårt kritiserad från många håll. Våffla på engelska (waffle) betyder även att tala osammanhängande, svävande och vagt, och det smältande smöret gav alltihop ett lätt kladdigt, slipprigt intryck. Våffelbilden framhöll baksidan av Clintons förmåga att charma ett rum med sina ord och sitt sätt.

Clintons företrädare George Bush, ansedd som väldigt blek i jämförelse med Ronald Reagan, symboliserades i Doonesbury av en osynlig punkt i luften. Pratbubblorna kom ur tomma intet. En typisk scen i serien från slutet av 80-talet är när den osynliga punkten på en presskonferens ropar ”Jag är någon, jag är någon!” och den luttrade journalisten svarar ”Ja, sir, men vem?”

Bushs vicepresident Dan Quayle – som hade svårt att övertyga med substans i sina framträdanden – symboliserades av en fjäder (lättviktare).

George W Bush, Clintons efterträdare, symboliserades av samma tomma punkt i luften som pappan, men med en cowboyhatt svävande ovanför, och senare i Vita Huset med en romersk stridshjälm, med tiden allt mer illa åtgången.

Newt Gingrich – ledande republikan i representanthuset under 90-talet, i bitter konflikt med Bill Clinton, men känd redan då för att vara sin egen värste fiende, lätt utom kontroll – symboliserades av en bomb: odetonerad, men med tänd stubin. När Gingrich blev aktuell som kandidat i det republikanska primärvalet inför årets presidentval var bomben tillbaka i Doonesbury. Stubinen brann som förr.

Så Barack Obama då, hur han tecknats av Garry Trudeau, vilken symbol fick han? Ingen. När Obama valdes 2008 avstod Trudeau från att fortsätta traditionen att teckna presidenter på det sättet. Han gjorde det rentav till ett tema i ett par strippar, där den nyvalde presidenten talar med rådgivare om saken, undrar över varför inte han fått någon egen ikon i serien och oroar sig över sitt förhållande till satirikerna. Kanske fångade där Trudeau ett av Obamas dilemman mer exakt än han anade.

I en intervju i samband med Doonesburys 40-årsjubileum 2010 betecknade Trudeau Barack Obama som den svåraste av de ledande politikerna att teckna, med motiveringen att Obama är för moderat, gör bort sig för sällan och saknar riktigt markanta fysiska eller temperamentsfulla drag. Det påminner om vad programledaren och komikern Jay Leno sa en gång, att Barack Obama är så svår att skämta om, han ger dig inte så mycket. Det var, sa Leno, ”därför Gud gav oss Joe Biden”.

Det kan låta som smicker, och är kanske avsett som hederbetygelse åt Obama, men är också en del av förklaringen till hans problem. Obama har fått ett rykte om sig att vara arrogant och oåtkomlig, och han har varit tvungen att kämpa för att hålla den arrogansen borta vid framträdanden. Till och med i sina bästa tal, som vid veckans demokratiska konvent, är Obama briljant, men inte särskilt varm. Och kontrasten till just Bill Clinton på den punkten har blivit ett samtalsämne de senaste åren.

För den stil som fungerade så väl när Obama var en ny kandidat som utmanade ett gammalt etablissemang och kunde hålla sig till allmänna utfästelser om framtiden, har visat sig fungera betydligt sämre i rollen som president, när det finns ett resultat att granska och ansvaret ska utkrävas av honom själv. Det intelligenta har blivit alltmer akademiskt, det skarpa har fått drag av besserwisseri, det upphöjda har fjärmat sig till det slutna och avlägsna.

Jag ska bekänna att jag är en stor beundrare av Bill Clintons talekonst. En del bölar till romantiska filmer, andra jublar till avgörande ishockeymål, en del börjar gunga med kroppen till en rocklåt, andra väcks till eftertanke av någon excentrisk men klarsynt professor på universitetet – ett tal på bästa sändningstid av en Bill Clinton i form frammanar alla de där känslolägena och all den där tankeverksamheten samtidigt.

Clinton är alltid bättre än sitt manus, även när det blir lite oprecist och färgerna flyter ihop i kanterna. Obama är lysande på att framföra ett manus i glasklar, skarp högupplösning med många pixlar, men han spanar nästan alltid ut mot publiken kvar lätt i skydd bakom manuskriptets gränser.

Obama vill att åhörarna ska acceptera det han säger, och är skicklig på att åstadkomma det. Men Clinton vill att åhörarna ska känna som han tänker, och det är en mäktigare retorisk gåva. Bill Clinton kan få en hel sal att må bra, och blir rappare ju mer oförberedda, utmanande frågorna är. Obama är som sämst när han tvingas improvisera och ifrågasätts. Clinton kan inte få nog av det politiska livet. Obama ger ibland intryck av att redan ha fått nog av det. Det kan tala till hans fördel, men det skapar tvivel om hur han ser på sitt uppdrag. Obama har ett spänt förhållande till de politiska ritualerna, och har det svårare att spränga deras gränser. Han gör det han måste, men mödan han har att omfamna sin roll syns. Clinton älskar ritualerna, omsluter dem oreserverat.

Nyckelordet för att beskriva skillnaden mellan Clintons form av briljans och Obamas briljans, är, tror jag, charm. I en diskussion av skillnaden mellan Karl Staaff, som var beundrad, men på avstånd och i en kylig, bitter, konfliktfylld kontext – och Hjalmar Branting – som var älskad, upphöjd och med åren varmt uppskattad av de flesta läger – skrev den liberala publicisten i Karlstad Mauritz Hellberg en gång:

”Vadan denna skarpa, orättvisa åtskillnad? Inga förnuftsskäl räcka till att förklara den – Nej, det kan endast förklaras ur personlighetens innersta substans, som är så svåråtkomlig för analys – ”charm” är en nödfallsbeteckning, som blott anger något som undandrager sig bestämningsgreppet”.

Har sånt någon politisk betydelse, bortom det teatrala? Ja, det har betydelse för en politikers möjlighet – i synnerhet i amerikansk politik – att få gehör för sin politik, att väcka förtroende hos medborgarna när han eller hon ber om stöd för att genomföra reformer eller ta konflikter. Misstänker väljarna att en president inte längre riktigt känner deras situation, inte finns med dem ända in i vardagen, utan betraktar problem på teoretisk distans, då kommer de att rösta på någon annan.

För en president som har att kämpa med ekonomisk lågkonjunktur, hög arbetslöshet, gigantisk statsskuld, ett förgiftat politiskt samtalsklimat i landet och utrikespolitiska oroshärdar bortom egen kontroll, handlar mycket om att förmedla en lokal närvaro till väljarna. En politisk ledare som utstrålar en lust att få vara ifred, att skärma av sig, har snart förlorat.

Det finns mycket att gilla med Barack Obama. Han är en tänkande politiker, med en rik livserfarenhet som han låtit forma sitt politiska engagemang på ett konstruktivt sätt. Han håller huvudet kallt när det gäller som mest. Han har visat beslutsamhet och politiskt mod vid flera tillfällen under tiden i Vita Huset och vid snabba blickar på de mest högljudda alternativen kan han kännas som ett under av sans och vett. Ur ett sammantaget liberalt perspektiv – värderingsfrågor, välfärdsfrågor, miljöfrågor, ekonomiska frågor, typ av ledarskap – finns det, så kan man uttrycka det, betydligt mer att frukta från republikanerna i dag än från demokraterna. Jag hoppas att Obama får chansen fyra år till.

Men det betyder inte att Obama varit särskilt framgångsrik som president hittills, givet förväntningarna som fanns på honom. Republikanernas olyckliga drift ut i aggressiv och verklighetsfrämmande dogmatism – en dogmatism som Mitt Romney anpassat sig till – har gjort att Obama sett bättre ut han varit.

Obamas egen trovärdighet, till skillnad från exempelvis Bill Clintons, i ekonomiska frågor är relativt låg. Hans stabs naiva och slarviga uttalanden om den europeiska skuldkrisen antyder att Vita Huset inte riktigt förstår varför gigantiska budgetunderskott är ett sådant stort problem. Hans löften om minskad statsskuld är, precis som Mitt Romneys, i stor utsträckning en läpparnas bekännelse. Han är övertygande och glödande när han talar om statens och det gemensammas ansvar och betydelse, men mer pliktskyldig när han talar om företagare, innovationer och hur jobb skapas. Det ger Mitt Romney större utrymme än han annars skulle haft.

De stora stimulanspaket som Obamas administration beslutade om tidigare under mandatperioden har haft högst blandade resultat. Att det finns framgångsexempel att peka på när insatserna varit så massiva är inte konstigt, det betyder inte att resurser använts på ett smart och effektivt sätt sammantaget.

Att USA trots att landet fortfarande har världens mest innovativa ekonomi, tappar i internationell konkurrenskraft på grund av bland annat ett splittrat politiskt ledarskap, en ineffektiv stat, problem med bredden inom den högre utbildningen, uteblivna privata investeringar och en föråldrad infrastruktur, kan inte uteslutande förklaras med att Obamas administration ärvde en svår situation från George W Bush.

Obamas utrikespolitiska linje är också oklar – i vissa avseende har det skett stora principiella förbättringar jämfört med Bush, men i flera principfrågor är det fortsatt luddigt och hycklande. Guantanamolägret finns kvar och insatserna med obemannade drönare som vapen har eskalerats enormt i ett minst sagt oklart rättsläge, för att nämna två exempel. Hillary Clinton har varit en framgångsrik utrikesminister, men ibland trots Obama.

Så de amerikanska väljarna är inte beredda att ge honom klartecknen ännu.

På demokraternas konvent var Bill Clinton, och även Michelle Obama, bättre på att få åhörarna att känna varför det är viktigt att Barack Obama vinner höstens presidentval, än vad Barack Obama själv var. De gick i god för honom, garanterade att han ser människors svårigheter, att han känner starkt under den kyliga ytan. Åhörarna var begeistrade för att de så gärna skulle vilja känna det från Obama själv. Men riktigt vad han själv vill och står för, går inte att säga.

Politik är aldrig en enbart intellektuell verksamhet, men Obama trivs, inte helt olikt Romney, bäst när den kan reduceras dit. Kärnan i hans framtoning är svår att fånga i en teckning. Det är orsaken till att presidentvalet inte redan är avgjort.