Etikett: regeringen

För många ledamöter i Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Av Ola Nordebo, 16 september 2011 kl 18:38, Bli först att kommentera

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter och har alliansregeringen frusit fast i polarisen? Det är frågeställningarna i veckans lördagskrönika.

——————————————————————

För många ledamöter från Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Utan att googla nu: hur många av Västerbottens riksdagsledamöter kan ni räkna upp namnen på? Och om ni kan namnen, vilka frågor brukar de driva? I vilka utskott sitter de? Om det var svårare än väntat behöver inte ledamöterna från länet deppa ihop. Problemet med okända folkvalda ser inte bättre ut någon annanstans. Det gäller alla delar av landet och alla partier. Och doldisskapet är ibland större än vad de i de flesta fall hårt arbetande politikerna förtjänar (ibland även helt förtjänt, dessvärre).

Alliansregeringen påminner allt mer om ett polarskepp som ramats in av och frusit fast i packisen, och nu förlorat makten att styra över sitt eget öde.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring vid riksmötets öppnande i veckan förstärkte intrycket: nu driver man långsamt i väderstreck som större meteorologiska och geologiska förlopp i världspolitiken och världsfinansen, och minoritetsregerandets utmaningar, bestämmer, i väntan på att skeppet ska brytas sönder av trycket från isen och sjunka så att slädarna måste packas och expeditionen splittras upp i mindre grupper, eller att skeppet ska räddas av någon plötslig ränna öppet vatten och få ny styrfart.

Just Västerbotten har på senare år snarare haft en överrepresentation av nationellt ledande politiker med regional förankring, så problemet har inte varit lika påtagligt här. Men nu har debatten på nytt dragit igång om det inte vore dags att radikalt minska på antalet ledamöter i Sveriges riksdag.

I veckan gick ett antal ganska tunga företrädare för moderaterna och socialdemokraterna ut med krav att riksdagen borde bantas. Man motiverar det med att många ledamöter är anonyma och mest fungerar som röstboskap utan inflytande eller initiativförmåga. Problemet är av naturliga skäl mest påtagligt i de största partigrupperna, men debatten återkommer regelbundet.

Men hoppet om rännan minskar, det ter sig som en tidsfråga innan skeppet måste överges för nya färdmedel och kanske delvis nya färdkamrater. Moralen verkar sisådär på sina håll, när frostskadorna gör sig påminda hos dem med tunnast och mest slitna kläder, och hierarkierna inom expeditionen blir uppenbara. Några vintrar till, sedan är det 2014 och senast då ställs frågor på sin spets. Polarexpeditioner har sin karga charm, men också tydliga bäst före datum.

Ibland kopplas liknande krav ihop med funderingar om Sverige borde gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar för att stärka de folkvaldas mandat och relation till väljarna, på partiapparaternas bekostnad. Tankegångarna är inte utan substans. Det ligger mycket i kritiken av de anonyma ledamöterna, deras oklara mandat och den låga nivån på debatterna i riksdagen. Ändå vore det olyckligt med en radikalt bantad riksdag, framför allt för Norrlands del.

Att alliansens ledning trots det har kvar väljarnas förtroende är ingen paradox. Även fastfrusna expeditioner behöver ledarskap och kan föda sina hjältar. Ett internationellt svep med blicken visar vad dåligt ledarskap kan ställa till med. Tendenserna har funnits länge, men sedan valet har alliansregeringen helt gått över till att förvalta och reagera på händelsernas gång, utan större ambitioner att bryta loss och försöka utmana väder och vind i något stort, dramatiskt risktagande.

Regeringen driver i packisen, sköter vardagssysslorna och bidar sin tid – och långsamt blir det allt mer oklart vad man bidar tiden för. Men som förtroendemätningar visar finns det inga andra politiker eller partier som väljarna tycker vore mer lämpade för just bidandet och avvaktandet.

Reinfeldt och Borg är som klippta och skurna för rollerna som allvarliga, sammanbitna ledare för den lilla tappra expeditionen Sverige, omgiven av den globala finanskrisens isiga vindar och mörka polarnatt. Deras retorik blir alltmer frostbiten, men går hem i ett läge när en osäker omvärld sänker förväntningarna på mer.

En riksdagsledamot som reducerar sig själv till lobbyist för det egna länet, eller tror att antalet skrivna motioner är ett mått på inflytande, gör varken nytta för länet (eftersom det inte är så man uppnår konkreta resultat) eller kommer ifråga som seriös kandidat för tyngre nationella uppdrag (vilket på sikt är betydligt viktigare även för hemlänet).

Men att det finns makthavare med en annan regional och lokal förankring – även om den inte dominerar varje uttalande – än bara i storstäderna är viktigt för hela landet, då perspektiven blir fler och landsbygdens erfarenheter skapar insikter som berikar den nationella politiken.

Och liksom det proportionella systemet i bästa fall håller fler frågor och infallsvinklar levande i debatten, så skapar den regionala förankringen fler ingångar för människor med olika bakgrund till politiken, än fallet skulle vara om makten helt försköts till en effektiv, tajt, resursstark elit i Stockholm.

Expeditionsledarna Reinfeldt och Borg läser av mätinstrumenten, säger något allmänt om väderläget, besiktigar matförråden, manar till återhållsamhet, men utan asketism, doserar lite om andra expeditioners misstag och vädjar om lugn, ansvar och sammanhållning. Inga experiment, inte utmana ödet, acceptera läget som det är och göra det bästa av situationen, men utan riskfyllda försök att trotsa ödet eller vrida det i annan riktning.

Storstadsdominansen kommer att öka, av demografiska och mediala skäl, år för år. Erfarenheter från andra håll i landet kommer att få ännu sämre genomslag än i dag. Skulle antalet riksdagsledamöter halveras är det många delar av landet som får långt till närmaste, inflytelserika rikspolitiker.

Alliansregeringen vill inte längre vara händelsen i sig i svensk politik, inte vara den som tar initiativ och gestaltar, utan bara ett pålitligt tickande i bakgrunden, som farfarsuret på väggen man tar en eftermiddagslur till. Några områden präglas fortfarande av reformgrepp – skolpolitiken är ett sådant – men i övrigt är det tunt.

Och oppositionen vill vara göken som regelbundet hoppar fram, gal och hindrar alla från att gå ner i djupsömn, utan att särskilt många ser galandet som ett regeringsalternativ. Det väntar en förvaltarbudget nästa vecka som kommer att kritiseras av en opposition utan något eget alternativ.

I ett sådant läge, mellan tickandet och galandet, borde mycket av initiativet förskjutas från regering och partiledningar till enskilda ledamöter. Nu har de utskåpade chansen att sätta agendan, väcka nya perspektiv, färga debatten, rycka åt sig uppmärksamheten, bygga upp egna plattformar, stärka riksdagsledamotskapets betydelse i svensk politik. Det kräver individuellt kurage, mod och kompetens, och det kräver att partiapparaterna vågar släppa kontrollen lite, bortom tomma partifloskler och intern kollektivism. Men det är också ett rimligt krav om inte kritikerna ska ges rätt.

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter? Svaret är nej. Den regionala förankringen har ett stort värde, skulle man krympa riksdagen skulle det framför allt vara landsbygdens insikter som tystnade i riksdebatten. Men det är upp till, och hög tid att, de ifrågasatta ledamöterna visar att de existerar, att de kan, att de vill något själva och att de inte är överflödiga.

Chans att bredda de långsiktiga perspektiven

Av Ola Nordebo, 17 augusti 2011 kl 11:17, 1 kommentar

Oron i världsekonomin kräver större säkerhetsmarginaler även för Sveriges del inför 2012. Därför har nu även statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg dragit slutsatsen att en del av alliansregeringens utlovade reformer måste skjutas på framtiden, trots att den svenska ekonomin i grunden står stark.

Det gäller, sade de två moderaterna på en presskonferens i går, det femte jobbskatteavdraget, sänkt skatt för pensionärerna och höjd brytpunkt för statsskatten. Även andra reformer kan behöva anstå.

Beskedet är i ljuset av den ekonomiska turbulensen runt om i världen logiskt och väntat. Men det finns sannolikt fler skäl än bara behovet av säkerhetsmarginaler i budgeten bakommoderatledningens försiktighet.

Det parlamentariska läget är oklart, och spekulationerna har pågått ända sedan i våras om huruvida oppositionen i form av S, Mp, V och SD har haft för avsikt att gå samman för att stoppa just det femte jobbskatteavdraget, och huruvida regeringen då skulle vara beredd att ställa frågan på sin spets, med risk för nyval. Den konflikten uteblir nu, och det torde med tanke på den finansiella oron hälsas som något välkommet av de flesta.

Välkommet vore det också om i första hand allianspartierna och miljöpartiet tog tillfället i akt att skapa ett konstruktivt samtalsklimat och söka utgångspunkter för ansvarsfulla uppgörelser kring ekonomi, skatter och småföretagarpolitik. Förutsättningar borde finnas för breda, prestigelösa samtal även med socialdemokraterna om exempelvis socialförsäkringssystemen och strategiska satsningar på infrastruktur och forskning.

Till ansvarstagande i en osäker tid hör – här faller ett delat ansvar på alliansen, miljöpartiet och socialdemokraterna – att bryta med en destruktiv blockpolitik.

Det femte jobbskatteavdraget är inte fel, men inte heller den mest angelägna reformen för tillväxt och småföretagande när utrymmet för satsningar så småningom återvänder. Allianspartierna och delar av oppositionen får nu en chans att bredda perspektiven och bekänna färg.

Vem vinner och vem försvinner när blockpolitiken krackelerar?

Av Ola Nordebo, 8 juni 2011 kl 18:04, 2 kommentarer

Om opinonsläget, talande statistik, alliansen inre obalans och perspektiven bortom blockpolitiken handlar denna torsdagskrönika, i papperstidningen med som vanligt träffsäker teckning av Niklas Eriksson.

————————————————–

Vem vinner och vem försvinner?

I riksdagsvalet 2006 fick moderaterna 26,2 procent av rösterna och de övriga tre allianspartierna – Fp, C och Kd – tillsammans 22 procent.
En skillnad på 4,2 procent. Minsta alliansparti blev Kd med 6,6 procent.

I riksdagsvalet 2010 fick moderaterna 30,1 procent och övriga allianspartier 19,2 procent tillsammans.
Skillnad: 10, 9 procent. Minsta alliansparti blev åter Kd med 5,6 procent.

I gårdagens opinionsmätning från SCB fick moderaterna stöd av 31,1 procent medan övriga allianspartier tillsammans samlar ihop 14,3 procent.
Skillnad: 16,8 procent. Minst är Kd med 3,8 procent, C får bara 4,5.

Slutsatsen är given: det finns inte på lång sikt plats för fyra allianspartier i riksdagen. Och eftersom de själva inte tar initiativ till sammanslagningar eller valtekniska samarbeten håller väljarna på att lösa problemet åt dem. Kristdemokraterna har sedan valet legat under fyraprocentspärren i ett antal mätningar, och centerpartiet balanserar på den utan marginaler.

Moderaterna äter upp delar av det övriga regeringsunderlaget, en oundviklig utveckling om partiet ska växa till största riksdagsparti, samtidigt som miljöpartiet väcker större intresse än tidigare i väljargrupper som traditionellt burit upp folkpartiet och centerpartiet. 1976 fick Fp och C tillsammans 35 procent. I SCB-mätningen får de 10,5, medan Mp ensamt får 8,9.

Partilandskapet förändrar sig snabbare än tidigare. Alliansen och de nya moderaterna var en sådan förändring; men förändringar äger inte rum över halvsekel länge, utan över några år. De som sitter helt fast i gamla vanor kan få svårt att förstå vad som pågår. Det finns en hel del som talar för att fyrpartialliansen, som den sett ut hittills, är på väg att spela ut sin roll.

Ibland låter det som om det här vore ett problem alliansen skulle kunna lösa internt, genom givande och tagande. Men det är att förenkla och avdramatisera en problematik som alliansen i sin nuvarande form inte längre kan bemästra. Det är inte alliansen om bestämmer hur storleksförhållandena ska se ut, utan väljarna. Och deras lust att agera kamrater fyra procent i snabba skutt hit och dit, baserat på gissningar utifrån sista minuten-mätningar i slutet av valrörelsen, kommer nog – så brukar det fungera i demokratier – att minska inför 2014.

Det är dessutom uppenbart att ett viktigt skäl till att alliansen fick nytt regeringsförtroende vid förra valet var just moderaternas starka ställning i form av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Även om moderaternas framgångar kan förklaras med regeringsinsatser på sakområden där fp, c eller kd haft ministeransvar, så är det moderaterna som skördar frukterna i form av väljarstöd. Vad som motiverar fyra allianspartier framstår som mer oklart för många väljare 2011 än 2006.

”Ibland hände det att centerfolk menade att vi skulle driva på mer för våra ståndpunkter. Det var lite jobbigt. Det är klart att jag i första hand skulle se till centerns intressen, men jag hade en skyldighet att se till helheten också. Det var en skyldighet, som gick längre än för någon annan som deltog i förhandlingarna, eftersom jag var den som skulle bli statsminister.”
Thorbjörn Fälldin i ”En bonde blir statsminister” där han samtalar med Arvid Lagercrantz. (1998)

Är detta något Fredrik Reinfeldt egentligen behöver bekymra sig om? Inte nödvändigtvis. Man skulle kunna spekulera fritt i en moderat strategi inför 2014 där de försöker skynda på exempelvis Kd:s nedgång och bortfall som riksdagsparti så mycket att spillet i form av röster på Kd inte får stor betydelse för regeringsfrågan, i förhoppningen om att även Kd:s kärnväljare i ett sådant läge skulle taktikrösta på något av de återstående allianspartierna; ett slags anti-kamrat fyraprocent-effekt.

Troligare är förstås, om siffrorna står sig, att det blir en valteknisk samverkan mellan ett par av partierna. Kanske gör man ingenting och håller tummarna för att det som fungerat två gånger ska fungera en tredje.

Med tanke på den idétorka som råder inom regeringslägret och de svårigheter alliansen har att ta sig an andra samhällsutmaningar än dem man ägnade sig åt 2006-2010, är det tveksamt om nuvarande upplägg har energi och styrfart nog för en tredje maktperiod.

Man kan utgå ifrån att en väsentlig del av det stöd fyrpartialliansen fortfarande har beror på många väljares skepsis inför alternativen. Men trots Håkan Juholts minst sagt snurriga och föga övertygande inledning som partiledare, begår alliansen ett misstag om den tror att 2010 års valrörelselogik med automatik även gäller 2014.

Det rödgröna samarbetet kanske aldrig återuppstår, när både S och Mp söker nya roller, V knappt orkar över fyra procent och Sd inte bör ges inflytande. Det skulle i så fall ställa samtliga regeringspartier inför nya – och jag tror vitaliserande – vägval redan till 2014, eller senast 2018, där allianssamarbete inte längre är det enda svaret.

De som stirrar sig blinda på blockpolitikens gamla mönster i ett skede när blockpolitiken krackelerar och blir irrelevant för nya tiders samhällsproblem kan stå med valvakornas mest förvånade miner.

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Av Ola Nordebo, 15 april 2011 kl 18:22, Bli först att kommentera

Veckans budgetdebatt i riksdagen och regeringens begynnande idélöshet, som döljs av oppositionens problem, är ämnet för den här lördagskrönikan.

—————————————-

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Det är när en regering övergår från att vara säkrare på vad den har velat än på vad den vill, som varningsklockorna börjar ringa. I veckans budgetdebatt i riksdagen kunde finansminister Anders Borg vila på lagrarna utan att riskera något.
Han är svensk mästare i att vila på lagrarna i sin retorik och få det att framstå som något lika självklart och majestätiskt som när lejonen sträcker ut sig efter jakt, gäspar och smälter bytet dagar i sträck i skuggan undan en gassande sol.

När dessutom det största oppositionspartiets nyvalde ekonomiska talesman, med ett otacksamt uppdrag att företräda en politik som inte lagts fast ännu, har som vanligaste replik att ”det får vi återkomma till” är det lätt för en populär, bevisat stresstålig och omdömesgill finansminister i en tuffande ekonomi att slicka sig om munnen och från skuggan under trädet övertyga om sin och kollegornas regeringsduglighet.

Men regeringen ska inte ta för givet att socialdemokraternas lealösa tillstånd kommer att vara särskilt länge till, eller att socialdemokraterna överhuvudtaget kommer att vara det oppositionsparti som bjuder svårast och tyngst motstånd under mandatperioden i de ekonomiska debatterna. Veckans budgetdebatt var den lättaste Anders Borg haft, och torde så, borde så, förbli.

Anders Borg har ett förtroendekapital och en ställning som få andra svenska efterkrigspolitiker haft, och det i en tid när förtroendet för politiker i allmänhet och för regeringen i synnerhet enligt SOM-institutets senaste mätning, är mycket högt även vid en historisk jämförelse.

En populär politisk ledare står alltid inför valet att bli samlare på eller investerare av sitt förtroendekapital. Av samlaren och investeraren gör investeraren mest nytta. Förr eller senare förflyktigas även höga opinionssiffror. Olycklig den som inte använde dem till något, riskerade dem för en övertygelse, satte dem på spel för något nödvändigt men svårt, något viktigt men omstritt. Och fanns där ingen övertygelse bakom, var siffrorna oförtjänta från början.

Både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är än så länge mer samlare än investerare när det gäller sina unika förtroendekapital; och samlare av den där visserligen skickliga, men också pedantiskt putsande sorten, som drar ned gardinen för att inte samlingen ska utsättas för onödigt solljus.

Och faktum är att det är betydligt lättare för ett oppositionsparti att i början av en mandatperiod komma undan med otydliga besked om vad man vill, än för en regering som redan blivit omvald en gång. För Tommy Waidelichs dilemma – att företräda en politik vars långsiktiga inriktning och syften ingen har formulerat och kring vilken ingen intern enighet är i sikte – kommer under den här mandatperioden att bli även Anders Borgs dilemma, om inte alliansen förmår att erbjuda en samhällsanalys bortom förra mandatperiodens reformer och med bredare perspektiv än jobbskatteavdrag och arbetslinje.

De tre mindre allianspartierna har var för sig intressanta idéer om hur regeringen bör utvecklas framöver, men de spretar åt olika håll, två av dem är hårt pressade av svaga opinionssiffror och inte ens tillsammans är de nära att balansera upp moderaternas dominerande ställning hos väljarna. Därför är det med rätta på Reinfeldt och Borg de flesta spanar när det gäller regeringens övergripande avsikter. Och stilla vilar lejonen när de smälter maten.

Regeringens problem i den ekonomiska politiken är inte att den inte rusar iväg med symbolhandlingar som gör mer skada än nytta eller söker låtsas om att reformutrymmet är större än vad en ansvarsfull hushållning tillåter. Länge i den svenska debatten har handlingskraft och engagemang likställts med ökade utgifter och nya, byråkratiska detaljregleringar på låginkomsttagares, småföretagares och andra i det glömda Sveriges bekostnad. Anders Borg rusar inte iväg, när han talar i budgetdebatterna.

Men problemet, ett växande problem, en källa till tilltagande frustration och undran, är vad regeringen gör inom det reformutrymme som finns. Och då handlar det inte så mycket om exempelvis det femte jobbskatteavdraget i sig – ett vallöfte som infrias. Misstanken som gnager är snarare att den mest konkreta tanke statsministern och finansministern har inför fortsättningen inte är sänkta arbetsgivaravgifter, lättnader för småföretagen, höjda tak i socialförsäkringarna, korrigerade sjukförsäkringsnivåer, avskaffad värnskatt, en generell skattereform bort från lapptäckena, eller för den delen ökade investeringar i utbildning, energiomställning och infrastruktur, utan ett sjätte jobbskatteavdrag.

Revyförfattaren Urban Jönsson skrev på twitter skämtsamt att ”femte jobbskatteavdraget låter lite sovjetiskt på nått sätt. Som Skola nr 5 eller Produktionsenhet nr 13.” Det är den fara som regeringen löper om den inte ser upp: det som inledningsvis var nödvändiga och efterlängtade strukturreformer, riskerar, om de får uppföljare på uppföljare med allt svagare betydelse för utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden, att framstå som idélöshet och mekanisk upprepning.

Strategiska, nödvändiga och förutseende reformer som inte drivs på av akut nödläge, men som justerar missförhållanden, sker sällan i en stämning av allmän uppslutning, glada tillrop och omedelbart bifall. Men det hör till det politiska ansvaret att leda, tänka vidare även när ingen opinion kräver det, stimulera debatter, ge perspektiv, förutse och påminna om det angelägna men bortglömda.

Nytillträdda regeringar som inte vill riskera för mycket med hänvisning till vikten av återval, omvandlas lätt i regeringar som inte vill ta svårare debatter med hänvisning till att det faktum att de blivit omvalda visar att väljarna är nöjda. Det är regeringar som är bättre på att undvika fatala misstag än att möta långsiktiga problem.

Det är inte bara i kristider som en regerings prioriteringar prövas, utan även i lägen när reformutrymmet är stort. Alliansen borde utnyttja de goda tiderna och sitt starka politiska förtroendekapital för att lyssna på utredningsinstituten, tala med oppositionen och på allvar fördjupa sig i de stora frågorna om klimatet för småföretagande och investeringar i hela landet, behovet av breda, stabila uppgörelser om socialförsäkringarna, nytt skattesystem, välfärdens framtida finansiering under nya demografiska förutsättningar och omställningen till en förnyelsebar, ekologiskt hållbar tillväxtmodell.

Men man tar inte tag i de svåra utmaningarna längre, är inte internt överens och har inget annat val än att smälta gamla idéer en vända till. Och klockan tickar.

När konjunkturen vänder igen kan det vara för sent att lyfta blicken och ta i svåra frågor. Paradoxen just nu ser ut så: regeringen är starkare än någonsin, och svagare än någonsin, där den vilar under trädet.

Ett principlöst beslut om public service

Av Ola Nordebo, 19 december 2010 kl 22:11, 1 kommentar

Regeringen beslut att införa förhandsprövning av programtjänster från SVT, SR och UR är ämnet för den här ledarkrönikan. Jag är kritisk till beslutet, som inte är acceptabelt, men passar också på att vara kritisk i flera avseenden till hur public service-bolagen prioriterar, fungerar och finansieras i dag.

Här är några tidigare krönikor av mig om just public service för den som vill följa mina käpphästars vandringar och försök att hänga med i den tekniska utvecklingen:

Satsa på kvalitet – bryt Stockholmsfixeringen

Löjets skimmer över licenssystemet

Public service – optimist eller pessimist?

Hotell Kantarell, public service och fåniga kampanjer

SVT irrar i fel labyrint

Prioritera den regionala närvaron

Feministisk blick på Bolibompa och rädsla för krav

Feltänkt kampanj

En del lovande tecken

Pinsamt programinköp

Undergräv inte public service

——————————————

Public service måste få utvecklas

Regeringen beslutade i förra veckan att införa ett system för förhandsprövning av programtjänster från SVT, SR och UR. Myndigheten för radio och tv ska sköta prövningen, och remisser ska skickas till privata medieföretag för synpunkter. ”Det är” skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en motivering, ”viktigt att hitta en balans mellan bolagens utvecklingsbehov och skyddet för övriga aktörer på mediemarknaden”.

Uttryckt på annat sätt: privata mediebolag som är rädda för att bli ifrånsprungna av de där jädra licensmatade och i statsmaktens famn bortskämda public service-bolagen har lobbat häcken av sig för att få regeringen att sätta lagom stora käppar i hjulen på investeringar och utvecklingsarbete inom public service.
Med viss förvåning kan man konstatera att regeringen nu plockar fram näsduken, torkar privataktörernas tårar och ger dem vad de vill ha – därtill snudd på ett slags vetorätt över SVT:s och SR:s framtidsprojekt.

Det är ett olyckligt beslut, men symboliskt för den vilsenhet, det hyckleri (i alla läger) och den principlöshet som präglar hela public service-diskussionen i Sverige. För regeringens förslag tar inte itu med något av de faktiska problem som public service-bolagen själva gärna förnekar, men hotar att med politisk kontroll bromsa på ett område där både SVT och SR med sina aktiviteter för internet och mobiler brutit ny mark, främjat tillgängligheten till kulturarv och ökat kvalitet och öppenhet inom media i nya kanaler

Public service-idén kan inte inskränkas på det sättet – att public service inte, när privata aktörer slöar till, skulle få leda och prägla en medieutveckling. Mediepolitiken kan inte vara inriktad på att hindra innovationer. Antingen har vi public service-aktörer, i ett gränsland mellan det offentliga och det privata, därför att vi tror på grundidén på just det området, och kan då inte avråda dem från att tänka nytt och fritt, när det gäller teknik, programformer och kommunikation, eller så har vi inte public service överhuvudtaget. Vi bör ha det.

Men också just därför: svensk public service är i ett skriande behov av en djupgående framtidsdebatt.

Public service-ledningarna vet inte vad de vill. När de uttalar vad de vill är det inte alltid förtroendeingivande. De politiska beslutsfattarna, oavsett regering, har inte på många år vetat hur de egentligen ser på public service som idé och praktik, vilket inte varit till någon hjälp när public service-bolagen själva börjat utgå alltmer från lyssnar- och tittarsiffror, i ett kommersiellt färgat och fördomsfullt målgruppstänkande där man släppt en del bildnings- och kvalitetsideal som motiverar bolagens existens.

Kritiken är återkommande: En berättigad genrebredd kompletteras inte med en vital kvalitetsdiskussion. Licensbyråkratin är förlegad och bör ersättas med annan offentlig finansiering som garanterar oberoendet. Och löjliga SVT-kampanjer mot mångfald och privata aktörer på tv-området tyder på skev självbild.

Public service får inte vara en skyddad vrå, utan måste kritiseras i dag precis som förr, när det gäller kvalitet, när det gäller politisk (nästan alltid socialistisk) snedvridning, när det gäller programidéer. Sådana ifrågasättanden har gjort SVT och SR gott.

Det handlar inte om att låta SVT, SR och UR flyta iväg hur som helst. De ägnar sig åt en hel del som inte borde vara förenligt med uppdraget och mångfalden. Vad public service kan vara på 2000-talet är inte en fråga som ställs för ofta, utan för sällan.

Men regeringens förslag bygger inte på någon sådan intellektuell analys av public service eller konstruktiv syn på möjligheterna i medieutvecklingen. Det har istället karaktären av principlös eftergift till en principlös och stressad kampanj från nervösa konkurrenter. Det bör dras tillbaka.

Give us a poem, Reinfeldt!

Av Ola Nordebo, 24 april 2010 kl 06:37, 1 kommentar

Min lördagskrönika den här veckan om läget inför valet, lite grand med anledning av Fredrik Reinfeldts besök i Umeå i dag:

—————————————————-

Hur vore det med lite poesi, Reinfeldt?

”Man driver kampanjer med poesi”, sa Mario Cuomo i en berömd liknelse. ”Man regerar i prosa.” Citatet brukar användas för att betona det där med prosan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg är prosaister av rang i ett land där prosan av hävd värderas högt. Och deras begåvning gäller en speciell typ av kärv, instruerande prosa.
De kan som inga andra läsa högt ur politiska bruksanvisningar och få det att låta tryggt och relevant.
De skulle byta ut valtalet mot en monteringsinstruktion från Ikea, och vi skulle inte märka stor skillnad. Inga frustrerade utbrott över felmätta brädor och borttappade skruvar där inte; inga svordomar över Kamprad. Istället en mild kärlek till centimetermått, skruvnycklar, plasttappar och ett par extra ”vi är inte riktigt färdiga än”-moment. Vårproppen Billy sätts ihop med lugn och tålamod – Anders Borg visar hur.
Jag ironiserar inte.

Förmågan att regera i nykter prosa, utan att löpa åstad och överreagera, kan under en djup global lågkonjunktur vara skillnaden mellan stabil krishantering som räddar ekonomin och panikslagna misstag som äventyrar den. När Reinfeldts och Borgs förtroendesiffror ligger högt över oppositionsledarna Sahlins och Östros är det en av förklaringarna.
Men prosa och bruksanvisningar enbart vinner inga val, och är inte tillräckligt för att ett politiskt ledarskap ska vara framgångsrikt över längre tid. Nu handlar inte längre i första hand om den gångna mandatperioden, utan om den kommande.
Bruksanvisningar berättar om sånt som redan konstruerats och standardiserats. Ett valår kräver större originalitet; en friare tanke, en blick framåt. Alliansen behöver påminnas om det där med poesin.
Var är lyrikerna?

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg varnade i söndags för risken att alliansen börjar framstå som en trist och teknokratisk höger om den aldrig formulerar visioner och berättelser utifrån värden som ”jämställdheten, jämlikheten, den etniska mångfalden, miljöengagemanget, toleransen i hbt-frågor och den liberala synen på barn och ungdomar”.
Jag tror att det ligger mycket i det. Den återkommande oförmågan att ta tydlig ställning för den personliga integriteten, en av vår tids största liberala utmaningar, och den misstänkliggörande attityden i flera utspel inifrån partierna kring asyl- och flyktingpolitiken, har ökat den risken.
Liberalismen har tolkats på ett alldeles för snävt sätt, delvis bländats ut; grundläggande liberala instinkter har saknats i lägen när de varit som viktigast. För det har alliansen redan fått betala ett pris under mandatperioden, även om man inte skiljt sig stort från socialdemokraterna. Frågan är om man dragit slutsatser av det.

En del har även förklarat miljöpartiets uppgång med att alliansen gradvis, i förutsägbar blockpolitisk klinch med socialdemokraterna, tappat bort en idealistisk, fritänkande dimension i politiken.
Vill man förstå läget inför valet är just politikens idealistiska dimension, berättelserna bortom de tunga budgetposterna och stora strukturfrågorna, ingen dålig utgångspunkt.
Ofta avgörs val av små, ganska subtila väljarrörelser. Att fördjupa ett redan existerande stöd förändrar inte så mycket. Sitter spiken redan inslagen i väggen kan man under stort spektakel ändå damma till den med en slägga, men det ändrar ingenting.

Hur ser opinionen ut så här ett knappt halvår före valet? Moderaterna håller enligt de flesta mätningar sin historiskt sett höga nivå och har greppet i nästan alla förtroendemätningar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har det omvänt och vid historiska jämförelser fortsatt tungt. Slutsatsen ligger nära till hands att det är miljöpartiets uppgång och mittenpartiernas sammantagna tapp som förklarar de rödgrönas ledning, och att det är i det traditionellt grönsocialliberala gränslandet mellan regeringsalternativen som chansen för små, men avgörande väljarflöden är som störst.

Om alliansen tror att utbyggd kärnkraft, vägpaket, skattesänkningar för pensionärer, flerbarnstillägg och bensinpriser är den typ av frågor som – oavsett vad man anser om dem – kommer att vända väljarflöden från miljöpartiet till mitten blir det ett tufft uppvaknande i september. Då har man inte förstått att tolka opinionsmätningarna rätt, då har man tappat samhällskritiken. Blir alliansens framtoning för mycket teknokrati, nöjd förvaltning och traditionell valbudgetpopulism kommer man nästa mandatperiod att utgöra en stark opposition.

Förvaltningsfaran gäller även delar av valrörelsens mest centrala områden: jobben och välfärdssamhället. Oförmågan hos alliansen, på grund av intern splittring, att ta tag i komplexet kring socialförsäkringssystemens framtid, arbetsmarknadens regelverk och småföretagens villkor förstärker intrycket av en regering som börjat administrera mer än gestalta.

Alliansen talar gärna om välfärdssamhället. Men den vet inte för vilka socialförsäkringsprinciper den står (man borde ta entydig ställning för den generella välfärden).
Den vet inte vilken typ av arbetsmarknad den ska planera för (man borde våga öppna för en dansk flexicurity-modell anpassad till den nya, rörliga tjänste- och småföretagarekonomin). Den verkar inte beredd att fullt ut prioritera villkoren de företag som ska skapa jobben (man borde ge sänkta arbetsgivar- och egenavgifter förtur framför ytterligare jobbskatteavdrag) .

Regeringen kan vara nöjd med mycket som den genomfört sedan 2006: skattesänkningar som stärker låginkomsttagarnas egenmakt, nödvändiga reformer inom hela utbildningsväsendet, insatser för ökad valfrihet och högre kvalitet inom offentlig sektor, avskaffande av det förlegade apoteksmonopolet, upprättad arbetslinje, klok hantering av finanskrisen, förändringar som ger minskad byråkrati och regelbörda för företagen, stimulanser av tjänstesektorn, nya öppningar för arbetskraftsinvandring, en könsneutral äktenskapslagstiftning, stärkt demokratiprofil i biståndspolitiken – det har hänt en hel del.

Annat finns, som sagt, på minussidan. Många missförhållanden i samhället gör det berättigat att fortsatt tala om utanförskap och det glömda Sverige. Både oförmågan att ge svar i centrala framtidsfrågor och tendensen till teknokratisk framtoning delar alliansen med de rödgröna – som ännu mindre vet vad de vill. Men alliansen fick 2006, till skillnad från raden av socialdemokratiska minoritetsregeringar, mandat för utveckling av något nytt, inte administration av något statiskt. Ambitionen bör inte vara lägre den här gången.

I dokumentären ”When We Were Kings” om matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire 1974 berättas om ett minnesvärt tal Ali en gång höll för studenter vid Harvard. ”Give us a poem!”, ropade en av studenterna plötsligt, ge oss en dikt. Alis korta svar har blivit klassiskt: ”Me. We.”
I dag besöker Fredrik Reinfeldt Umeå. Han kommer att följas av hela raden partiledare – prosaister allihop, ingen av dem lyriker. Det är en chans att lyssna till vällovliga, instruktiva bruksanvisningar. Men vi borde ropa något till dem också:
”Give us a poem!”

Etikett: regeringen

För många ledamöter i Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Chans att bredda de långsiktiga perspektiven

Vem vinner och vem försvinner när blockpolitiken krackelerar?

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Ett principlöst beslut om public service

Give us a poem, Reinfeldt!

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv