Etikett: regionförstoring

Tåg i hela vida Västerbotten – visioner och farhågor

Av , , Bli först att kommentera 19

Tågsatsningarna inom Västerbotten och i Norrland – visioner och farhågor – är ämnet för den här krönikan. I papperstidningen som vanligt med teckning av Niklas Eriksson.

————————————–

Tåg i hela vida Västerbotten

Så här ser visionen ut, för hur den miljövänliga tågtrafiken ska återerövra, förändra och vitalisera de lokala och regionala kommunikationerna till, från och inom Västerbotten.
I måndags inleddes den nya tågtrafiken mellan Lycksele och Umeå, som när allt är färdigt ska ha stopp i Vännäs, Vindeln och Hällnäs – och förhoppningsvis även i Tvärålund.

Utbyggd pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs ska inledas i december, med många dagliga turer, och förutsättningarna finns för en naturlig fortsättning ut till Holmsund.

Möjligheten finns också, om trafiken Umeå-Lycksele får respons och upprustning av den gamla tvärbanan sker, till fortsatt trafik från Lycksele upp till Storuman, med anslutning till inlandsbanan, som det finns skäl att ge nytt liv, vilket ger helt nya utsikter för kommunikationerna mellan Norrlandskusten och Norge.
För ett år sedan invigdes Botniabanan, och när flaskhalsarna byggs bort söderöver och Norrbotniabanan äntligen förverkligas norrut, finns rationella förutsättningar för miljövänliga nord-sydliga transporter i ett dubbelspårssystem tillsammans med den gamla stambanan.

Spana och dröm ett antal decennier framåt och lägg järnvägstrafik över en ny Kvarkenbro till ekvationen, och ingenting är sig riktigt likt längre, i positiv mening. Regionförstoringstanken blir en realitet inte bara för kusten utan också för inlandet. Möjligheterna ökar att bo i mindre landsbygdskommuner, men arbeta, studera eller shoppa på annan ort, utan ett alltför tungt och – när bensinpriserna går upp – dyrt bilberoende i varje läge.

Men det ger även, något jag ofta tycker glöms bort när umeperspektivet får dominera, kustborna, inte minst studenter som kanske inte ens har tillgång till bil eller rötter i inlandet, att lättare och mer regelbundet ta del av hela länet och upptäcka vad andra kommuner har att erbjuda. Lycksele en solig lördag, är inget dumt utflyktsmål för en umebo, men upplevs av många som för krångligt. Tågtrafiken, där cykeln kan tas med och där åktiden kan utnyttjas aktivt exempelvis via internet, gör att Umeå och inlandet kommer närmare varandra.

Tåg inom och genom Västerbotten kors och tvärs, för gods och människor, åt söder och norr, åt väster och öster, internationellt, nationellt och framför allt regionalt. Låter det för bra för att vara sant? Många menar att det är precis vad det är.

Så här kraxar olyckskorparna om den nya pendeltågstrafiken inom länet, och entusiaster gör klokt i att lyssna på dem också, för att undvika misstag som gör att de får rätt:

Tågen kommer, förutspår de, att rulla halvtomma och svindyra, eftersom det för de flesta ändå är mindre krångligt och riskfyllt att ta den bil man hur som helst behöver äga och kör nästan av princip.Samtidigt dras den ordinarie busstrafiken mellan stationerna ner och tvingar dem som faktiskt hade velat fortsätta åka kollektivt till arbete och skola att åka ännu mer bil.

Den stora tågsatsningen skulle alltså – krax, krax – få till följd att bilåkandet ökar och kollektivtrafikservicen försämras längs sträckorna. Det vore onekligen – krax, krax – ett dyrt sätt att öka utsläppen, fördjupa bilberoendet och minska landsbygdens attraktionskraft på. Attityder, praktiska realiteter och ett glesbefolkats läns geografi gör drömmen om pendeltågstrafik på storstadsvis ohjälpligt fåfäng.

Något facit finns inte, kristallkulan lämnar öppet för både sydnäktergalar och olyckskorpar. Jag tror att vi tågentusiaster gör klokt i att lyssna noga på farhågorna också, framför allt dem som rör busstrafiken – denna alltid lite underskattade kollektivtrafikform– genom orterna mellan tågstationerna. Pendeltågssatsningen i länet är en riktig prioritering både ur utvecklings- och miljösynpunkt, och den bör – för att bli en framgång – fullföljas med nya sträckor och fler lokala stopp som ännu inte är beslutade eller enbart är avlägsna förhoppningar. Den regionala tågtrafiken hör hemma i varje vision värd namnet om den moderna landsbygden. Men det betyder inte att succén är given.

Den kollektiva lokaltrafiken till, från och mellan stationerna är viktiga faktorer. Attityden till kollektivtrafik i en av goda livskvalitetsskäl bilälskande del av landet är en annan. Det är lätt att, fri från budgetansvar, rita ut visionära tåglinjer på kartan som skulle ge Västerbotten ypperliga förutsättningar. Men beslutsfattare och resenärer – som måste få vardagen att gå ihop, som måste hålla sig till det uppnåeliga, inte det perfekta – kommer att få kämpa sig igenom många målkonflikter och svåra balansgångar det kommande decenniet.

Visionen är dock onekligen tilltalande.

Och det har bara börjat…

Av , , 1 kommentar 8

Besked om att pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs kan dras igång redan nästa år är ämnet för den här ledarkrönikan.

————————————————–

Och det har bara börjat…

Ibland är det en efterlängtad triumf i sig när en enskild pusselbit faller på plats. Men det hindrar inte att den större helheten – som pusselbiten är pusselbit i – fortfarande är lika viktig och måste uppmärksammas vidare, för att triumfen inte ska övergå i ny frustration.

Beskedet i går att nu även den rödgröna majoriteten i landstinget, efter en del tvekan, vill prioritera en tidigare start för pendeltågtrafiken mellan Umeå och Vännäs är riktigt goda nyheter. Finansieringen ska enligt gårdagens uppgifter lösas genom att Vännäs kommun går in med en förskottering till driften med ca 1 miljoner kronor för 2011 och ca 2,5 mkr för 2012. Trafiken ska därmed kunna inledas redan 12 december nästa år, inte 2013 som tidigare varit målet.

Man kan alltid ha synpunkter på frampressade, dubbla finansieringslösningar av det slaget, och definitivt i ett större perspektiv diskutera hela den landstingskommunala nivåns roll och funktion. Men det är, i sammanhanget, mer ett teoretiskt spörsmål, som vad gäller landstingens begränsningar och oklarheter när det gäller utvecklingsfrågor till fullo belysts i regionbildningsdiskussionerna.
Spårbunden pendeltrafik Umeå-Vännäs är en angelägen satsning av flera skäl. Att den tidigareläggs är utmärkt.

För Vännäs, som genom Botniabanan förlorar sin gamla funktion som knutpunkt för järnvägstrafiken, är tidsperspektivet särskilt relevant. Vännäs-Umeå och Umeå-Vännäs är redan i dag utpräglade pendlingssträckor, med många människor som åker mellan kommunerna i jobb- och utbildningssyften.

Att föra över delar av den pendlingen till miljövänliga, kollektiva tågkommunikationer – förutsatt givetvis att turtäthet och priser gör det till ett praktiskt alternativ – är inte bara klimatsmart, utan också en viktig del av arbetet med så kallad regionförstoring.

Botniabanan främjar regionförstoring av mer omfattande slag, genom bättre att knyta ihop Norrlandskustens större och rätt isolerade tätorter. Pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs bidrar till en lokal variant av regionförstoring som binder ihop den växande universitetsstaden med en stadsnära landsbygdskommun.

Men mer krävs. När jublet lagt sig är det viktigt att se hur Umeå-Vännäs-trafiken bara är en pusselbit i en större utveckling av de tillväxtorienterade, hållbara, gröna transporterna i Västerbotten och Norrland, för människor och gods, som knyter orter samman. Pendeltrafik till Holmsund borde bara vara en tidsfråga. Spårtrafiken Umeå-Lycksele är en satsning av stor betydelse för inlandet.

Stambanan finns kvar, vilket ofta glöms bort, och värdet av en upprustning och nysatsning av Inlandsbanan påtalas klokt från näringslivshåll. Norrut väntar Norrbotniabanan på klartecken. Och vill man vidga perspektiven ytterligare är även trafiken över Kvarken till Finland en pusselbit av betydelse.

Västerbotten moderniseras, krymper och vidgas på samma gång. Det är tillåtet med optimism.

Inga Ersa och Persa längs Norrlandskusten

Av , , Bli först att kommentera 9

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag utifrån tanken på regionförstoring lite kring nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå, och tar lite hjälp av Gustaf Fröding.

(Någon invänder säkert, att detta är åsikter lätta att ha i Umeå, en stad som växer och lockar till sig folk ”på andras bekostnad”. Jag tror att det är en felaktig slutsats och ett föga givande perspektiv. För det första växer inte Umeå på andra Norrlandskommuners bekostnad, utan i så fall på bekostnad av andra tillväxtstarka universitetsorter söderöver, vilket är bra för hela Norrland, inte minst för inlandskommunerna. För det andra är botniabanan, ökad arbetspendling och regionförstoring i mycket högre grad en chans än en risk för kommunerna söder och norr om Umeå när det gäller inflyttning och befolkningsunderlag.)

——————————————————-

Inga Ersa och Persa längs Norrlandskusten

Nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå väcker visst uppseende. Som jag ser det är det enbart en positiv nyhet, för alla parter.

”Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led. "

Ju förr vi börjar tänka region och regionförstoring på allvar i Norrland och längs Norrlandskusten, desto bättre. Ju förr vi börjar vidga vår uppfattning om vad som är ”här” och ”där”, desto större blir chanserna att göra Botniabanan – och Norrbotniabanan – till succé. Ju mer vi grottar ner oss i ömsesidig lokal missunnsamhet och misstänksamhet (som vore Norrland ett slutet kärl där den enes bröd är den andres död), däremot, desto svårare kommer Norrland att få det i konkurrensen om jobb, företag, människor och välstånd.

”Var klövern grann i Backabyn,
så var den klen i Nackabyn,
där växte blomst och bär.
Då gren och flen Per Persa,
då hyttade Jan Ersa
med näven bort åt Per.

Gick det på tok i Nackabyn,
var det kalas i Backabyn
och glädjen stod i tak.
Var mörk i håg Per Persa,
som solen sken Jan Ersa
som gjorde brygd och bak."

Att även en kommundirektör i Örnsköldsvik kan bo i Umeå för att lösa en familjesituation är bra för – just det – Örnsköldsvik på både kort och lång sikt. Det omvända förhållandet, att man kan jobba i Umeå men bo i Örnsköldsvik är bra för – just det – Umeå på både kort och lång sikt. Det underlättar kvalificerade rekryteringar till både näringsliv och offentlig sektor. Det skapar bättre förutsättningar för nyinflyttning till hela regionen. Det vidgar den potentiella norrländska arbetsmarknaden. Det lyfter bostadsmarknaden. Det ger ett kraftfullt underlag för varför fortsatta infrastrukturinvesteringar i norr är samhällsekonomiskt rationella. Och det höjer livskvaliteten och valfriheten för människor som redan bor och verkar här.

”Så stredo de, så trätte de,
så levde de, så mätte de
varandra skäppan full.
Processen bröt Jan Ersa
och brännvinet Per Persa,
för bägge gick det kull.

Och ingen av dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
"Ve nästa ting, Jan Ersa!",
"vi möts, vi möts, Per Persa!",
var deras sista ord."

(Gustaf Fröding)

En sådan frihet att kunna bo och jobba på olika ställen kommer att vara en förutsättning för ökad inflyttning till Norrland.Rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, och större möjligheter till individuella livsval i en norrländsk kontext, är själva kärnan i botniavisionerna. Värdet av de ökade möjligheterna till regional tillväxt i Norrland överstiger, även ur ett kommunperspektiv, vida eventuellt enskilt förlorade skatteintäkter. Nyheten om Örnsköldsviks kommundirektörs arbetspendling skvallrar om en hoppingivande utveckling.